Manskapssadlar


Min kärlek till manskapssadlar

av Markus 21 juni 2015

För något år sedan blev jag uppringd av någon av våra ridsportstidningar, jag har glömt vilken. De skulle ha en liten artikel om manskapssadlar och ringde upp mig eftersom de "förstod att jag var expert" på dem. Jag blev såklart smickrad och berättade  vad jag visste, och det blev en söt liten artikel av det.

Främst lärde jag mig två saker av detta:

1 - Det finns ett intresse för manskapssadlar, och
2 - Jag vet mer än de flesta om dessa.

Därför tänker jag brodera ut mig om min kärlek för manskapssadlar och försöka lära ut så mycket som möjligt om dem. Jag får allt emellanåt frågor från folk som undrar vad det är för sadel de har och vilken häst den kan passa till, och vad alla stämplar betyder.

Artikeln i tidningen jag skrev om ovan hette Manskapssadeln - en hatkärlek. Så är det nog får mången ryttare i min ålder. Vi mötte manskapssadeln på ridskolorna. Där fanns de eftersom det då var gott om dem. Arméen gjorde sig av med hästarna och alla sadlar som hängde i förråden och väntade på att det skulle bli krig blev överflödiga och såldes ut billigt. Billigt var ett bra argument för dåtidens nystartade små lantliga ridskolor. Dessa drevs även oftast av pensionerade militärer som var vana vid sadlarna och hade lärt hundratals beväringar att rida i dem.

Så föddes kombinationen ridskola och manskapssadlar. På 70-talet var de en självklarhet, men de var på väg ut, i utbyte mot modernare sadlar. Dessa var ofta en allroundsadel från Stübben.


Manskapssadel i bruk

av Markus 29 juni 2015

För oss historienördar är digitalmuseum en guldgruva. Ett av muséerna som är anslutna där är Armémuseum, och där hittade jag idag denna bild. Det ni ser är en fältpackad manskapssadel. Den bilden visar varför sadeln är så stor: Det finns ju knappt plats för ryttaren ändå!

Jag skall berätta för er vad som bars på sadeln

I högra packfickan:

Skjorta, vikt i tre delar på längden, ärmarna långs plagget, som rullas på bredden och lägges uti packfickans botten.; Ylletröja viken i likhet med skjortan och stående baktill i fickan på skjortan; fotlappar och strumpor, hoprullade bredvid ylletröjan; fodral till putstyg jämte innehåll, handduk, lindad omkring kam och tvålstycke, samt sked intill och utanför tröjan; ryktdon omlindat med filtgjorden, framför putstyget och med borsten mot detsamma.

I vänstra packfickan:

Reservprovianten nederst i fickan, utom brödet, som förvaras i fodersäcken; karbinpatroner, 20 st (20 st förvaras av soldaten i partonväskan); karbinrengöringsverktyg, hästsko och påse med hästskosöm i den uti packfickan härför avsedda avdelningen samt dricksflaska.

Frampå vardera packfickan fastspännes 1 sko med klacken uppåt och utåt, packfickans nedre rem spänd omkring hålfoten.

Övergjorden som trädes genom förbygelns nedre ögla skall täcka sadelgjorden och vara tillspänd varken hårare eller lösare än denna.

Fodersäcken med brödportioner, reservfurage och återstoden av dagens ration samt fodertornister (till vänster) lägges baktill på baksvitsen Fodersäcken bör vara hopvriden, så den ej hänger lägre ned än filten, och tillbunden samt lika avvägd åt båda sidor och fästes medelst snörena uti bakvalvets krampor.

Kokkärlet, innehållande återstoden av dagens portion, fästes i sitt fodral på filten vid vänstra sidan.

Kappan rullas hårt med ärmarna inlagda tvärs över ryggen … samt lägges över baksvitsen.

Tältdelen, med de däri inlagda tältpinnarna och stångdelen, vikes platt och läggs på kappan under bakre packremmarna.

Sabeln med balja påhakas i sabelkrampan samt fästes med stödremmen.

Denna information är hämtas från den lilla boken soldatinstruktion för trängtruppernas trängkompanier, 1918.

Sabeln hänger alltså till vänster om sadeln, och en del soldater skulle på högra sidan bakom kåpan ha sitt redskap hängande, Det kunde vara en spade, en yxa eller liknande.

Dessutom bar soldaten på sig själv karbin (ett kort gevär), patroner och lite annat bök, så det var en rätt betydande vikt hästen skulle bära i fält.

Det kan tyckas som militärt larv att så noga ange vad som skall ligga var och i vilken ficka, men det finns vettiga skäl till det. Först skall man ju se till att allt får plats, och att soldaten kommer ihåg att ta med sig allt. Därtill skall man se till att båda packväskorna väger lika mycket.

Det anges i samma soldatinstruktion att en packad sadel skall man vara två när man lägger på hästen.

Att det är så långt mellan bossorna på manskapssadeln har en enkel förklaring det med. Under sadeln, som vojlock, bars hästens filt, det vi kallar täcke idag. Den var större än de militärfiltar vi oftast möter. Dessa är ju sängfiltar. Hästfilten skulle vikas på ett noggrant sätt, så det blev en tjock valk framtill, framför farmvalvet, så filten inte gled bakåt. Filten blev 6 lager tjock, och med sex lager yllefilt under sadeln blir avståndet mellan bossorna inte längre lika stort.

Man kan läsa noggrant om åtgärder vid kort och lång rast. Vid kort rast lättar man på sadelgjorden och rättar till sadlingen (lyfter upp filten å så), Vid lång rast sadlar man av och lägger vid behov filten på hästen.

Det jag mest undrar över, var hur man alls kom upp i sadeln. Vi kan glädjas åt att den tidens arméhästar i genomsnitt var en decimeter lägre än dagens halvblod.


Manskapssadelns värld

av Markus 28 juni 2015

Krig är en fruktansvärd miljö. Ingen vet hur nästa krig kommer att se ut. Så har det alltid varit och därför har man alltid planerat för det värsta. Man vet att förhållandena kommer vara svåra, att man kommer vara avskuren från sin vanliga miljö och behöver klara sig sjäv. Därför måste all utrustning vara så hållbar att den fungerar i alla väder och länge, men samtidigt så okomplicerad att den är enkel att använda och enkel att reparera. Det finns ingen möjlighet att byta utrustningen eller att laga den. Den måste helt enkelt fungera.

För denna miljö är manskapssadeln skapad. Den är stor med stor anläggningsyta så soldaten får med sig all utrustning utan att skada hästen. Den är oöm och går inte sönder i förstone. Där finns ingen mjukt tunnt kalvläder i sitsen som lätt kan rispas, ingen mysig skumgummistoppning i sitsen heller och ingen omtålig flexibel bom.

Hela sadeln år gjord i 3 mm tjockt plattläder. Bommen är en grov stålförstärkt träbom. Ändå är sadeln lätt att plocka isär och lätt att byta delar på eller att reparera i fält.

Att man lyckades att skapa en hållbar sadel visas av att manskapssadeln fortfarande används, knappt är slitna och ser likadana ut nu som då. Många av manskapssadlarna omkring oss är tillverkade under första världskriget - för hundra år sedan! Det är de enda hundraåriga sadlar man fortfarande rider i.


Storlekarna

av Markus 3 juli 2015

Manskapssadlarna har bara en sits-storlek, men finns i flera storlekar (modell, form, vidd) för olika hästar.  Dessa är:

1A För normalbreda hästar med hög manke
1 För normalbreda hästar med normal manke
1B För normalbreda hästar med låg manke

2A För breda hästar med hög manke
2 För breda hästar med normal manke
2B För breda hästar med låg manke

Storlekarna 1 passar till de flesta halvblod, och storlekarna 2 ligger bra på nordisar och liknande hästar. Den sadel jag ridit mest i, till mina connemaraponnyer och lite rundare halvblod, är 1B.

En del sadlar kan ha en storlek som heter C. Dessa är för hästar med sänkt rygg. Bokstaven C kommer efter den vanliga storleksangivelsen. En normalbred häst med hög manke och sänkt rygg skall alltså ha sadel 1AC. Storlek C har nog alltid varit ovanlig. jag har aldrig sett någon.

Storleksangivelsen finner man bland alla stämplar på bakvalvet. Under öglan för packningen står storleken instansat i metallen. Storleken brukar även stå angivet på bakvalvets läder, eftersom sitsen behövde ha samma form som bommen.

Här har vi en lite klurig sak. En sadel kan vara stämplad på lädret med 1B eller 2B utan att detta anger storleken. Det är då förbands-stämplar som anger vid vilket batteri sadeln har används. En sådan sadel har ofta även en stämpel A följt av en siffra, t. ex A2. Det anger då att sadeln har framlevt sina yngre dagar på regementet A2, och på första eller andra batteriet. När ni vill veta storleken, titta därför för säkerhets skull på metallprägeln.

Storleken 1B står dels på järnet under öglan och dels uppe till vänster på lädret

Tyskarna var först

av Markus 25 mars 2016

Den sadeltyp modell vi känner som manskapssadel är ingen svensk uppfinning. Redan runt 1890 togs modellen fram i Tyskland. Därefter apades den efter i bland annat Sverige och Danmark.

Det låg i tiden att göra en armésadel av engelsk typ. Tidigare red man nästan överallt i sadlar av ungersk typ. På dessa stack sadelbommen ut bakom sitsen, såsom vi känner från våra manskapssadlar, men även framåt. De hade alltså blad framåt som måste ha varit påfallande obekväma för hästens bogar.

I Danmark och Tyskland fortsatte man att utveckla sadeln, och den vanligatse tyska modellen kom 1925. Den skiljer sig främst från den svenska genom att den har stoppade bossor. De äldsta tyska modellerna hade filtbossor just som våra svenska, men i Sverige blev de kvar. Även i Danmark finns det sadlar med stoppade bossor. Jag skall snart fotografera mina tyska och danska sadlar och visa er bilder av dem.

På många håll red man vidare i de ungerska sadlarna. Så gjorde bland annat ett stort land som England.

Kan du tyska, finns det intressant läsning här: http://www.taunusreiter.de/WR_Armeesattel.html


Stämplarna

av Markus 18 juni 2016

Bland alla stämplar på sadeln bakvalv kan vi hitta information om sadelns tid i armen. Tyvärr verkar det inte finnas något fastställt system för hur sadlartna stämplades. Det verkar skilja sig mellan de olika regementena. Sammanfattningsvis kan sägas att ju fler stämplart desto mer har sadeln varit med om.

De stämplar som brukar finnas är:

- Tillverkningsnummer; ett två till fyrsiffrigt tal.

- Regementet, en bokstav följt av en siffra

- Året sadeln tas i bruk

- Storleken/bommvidden, som då är samma som stämpeln i metallen

Var dessa olika stämplar finns, varierar som sagt. Varje regemente var ju sin egen myndighet och hittade ofta själva på system för detta.

En del sadlar har bara att tillverkningsnummer och inga fler stämplar. Då kan man vara rätt säker att de aldrig har varit i burk i armén utan hängde i ett förråd i väntan på kriget, tills de en dag blev sålda på den civila marknaden.

Låt oss titta på stämplarna på bakvalvet på en av mina sadlar:

Uppe till vänster står 1B, vilket är storleken. Uppe till höger står Ing1, vilket är ingenjörregementet som fanns i Södertälje. Så står det två nummer nedtill: 33 och 15. Det ena är alltså tillverkningsnummer och det andra är årtalet. Tyvärr vet jag inte vilket som är vilket, men det känns som att 1933 är för sent för att ta en sadel i bruk, så jag tror (och vill) att 33 är tillverkningsnumret och 15 är årtalet. Sadeln började i så fall sin tjänst 1915.