Jag har fortsatt att rida Pirre. Mest rider jag ju på ridbanan, men jag har även ridit honom på fältet och faktiskt också ridit ut honom ett par gånger, i sällskap med en annan häst. Vi hoppar en hel del, flera gånger i veckan, bara små kryss men i alla fall hoppning. Det är en härlig positiv utveckling! Det bästa är att jag känner mig så glad när jag rider honom och så glad när jag sitter av, att jag bara därför längtar till nästa ridpass. Det har helt enkelt blivit så bra som jag hoppades.
Att sitta upp känns fortfarande lite kymigt och de första skrittstegen för dagen känns också pirriga, men ju längre jag rider desto tryggare känner jag mig. Jag började, ja, längta är väl fel ord, men på något sätt se fram emot den dag det blir en situation, för att känna att jag klarar av det också. Och dagen kom. Han blev rädd för en löpare som sprang förbi ridbanan. Han blev inte rädd förrän löparen vänligt sade "hejhej", men då for Pirre iväg åt höger, sprattlade iväg sådär fyra meter och stannade igen. Sadeln och jag hade inte riktigt följt med i svängarna utan hängde kraftigt på vänstersidan.
Som vanligt i sådana situationer tänkte jag mer på att hålla mig fast än på att bromsa hästen, så istället för att trilla baklänges med sträckta tyglar, något jag ser allt för många ryttare försöka med när sådant här uppstår, så siktade jag framåt i syfte att greppa manen. Och jag fick fatt i manen, men slog först kinden i hans hals så det ömmade lite.
Men som sagt, snälla Pirre stannade igen, lugn och fin, och efter att jag klamrat mig upp på honom och trampat sadeln tillbaka mitt över ryggen log jag för mig själv och jublade så Ingela hörde det. Jag klarade det! Jag satt kvar på honom trots incidenten, lugn i bröstet, istället för att förtvivlat kasta mig av. Jippi! Så jag travade några varv till, i pur glädje.
Och så har jag trillat av Pirre! Vi red ut åt ett håll vi inte ridit på några år eftersom där oftast är för blött, men nu i torkan försökte vi. Där är ett mossfyllt dike Som gamle Diamanten vant kravlade sig över med Ingela på ryggen. Efter kom Pirre och sjönk som en sten, ovan vid hur man gör. Han kravlade och vevade oroligt, och kom upp på andra sidan med mig om halsen och utan stigbyglar. Det gick ju ändå bra, vi kom över i ett stycke
På hemvägen skulle vi över där igen. Pirre mindes hur otäckt det var och tog ännu mera sats varpå det gick än sämre. Den här gången klarade jag mig inte kvar på honom utan for av och trillade på rygg bredvid honom.
Och jag kände mig helt lugn och trygg. Jag var orolig för min häst, såklart, men han blåste strax ut och var lugn igen. Jag fick gå 20 meter över kalhygget tills vi hittade en lagom stubbe att sitta upp på, så skrittade vi hem som om inget hade hänt.
Detta har jag ”längtat” efter. Om jag kan åka av och ändå känna mig trygg, så känner jag att jag är i hamn med min rädsla för att rida Pirre. Fler punkter på checklistan återstår, som att galoppera ensam på fältet och lite sådant, men jag tycker det går åt rätt håll.
Heja mig!
