Jag var tio år, och det var gymnastiklektion. Gymnastiken hade flyttat ut i skogen. Vi skulle springa, förmodligen en snitslad bana, i skogen. Alla sprang iväg och så gjorde även jag. Detaljerna runt det hela kommer jag inte ihåg, men jag kommer ihåg när jag närmade mig målet. Man sprang liksom på en höjd och ned för en liten backe, och där nere stod de andra i klassen och ropade och skrek att jag skulle springa fortare. Jag trodde att vi höll på och missa bussen, eller vad det var. Jag trodde i alla fall att det var bråttom, så jag skyndade på så gott jag kunde. Men det var inte bråttom. Det enda var att gymnastikläraren stod med tidtagarur och mätte hur fort vi sprang den där sista biten.
Jag var den som sprang snabbast.
De andra barnen började gratulera mig och dunka mig i ryggen och vad nu barn gör när de berömmer varandra. De berömde mig för att jag varit så duktig. Mitt i allt stod jag och mådde inte särdeles bra. Jag var svettig och andfådd, två saker jag tyckte mycket illa om, och hade dessutom den där konstiga smaken i munnen som man får när man blivit skrämd eller har skyndat sig.
Där fattade jag ett beslut: Känns det så här otrevlig att vara duktig, så är det inget för mig att vara duktig. Att må så här dåligt för att bli dunkad i ryggen kändes inte värt besväret.
Det hände väl några gånger att jag läste på inför proven i skolan, men då blev jag så nervös inför skrivningen att det kändes bekvämare att komma oförberedd. Då kände jag ingen press och då kunde jag vara med i lugn och ro. Det sämre betyget som följde var ett billigt pris; Jag visste ju ändå vad jag kunde.
Så kom jag till Strömsholm. Ibland fick jag ju beröm för min ridning där med. De gånger jag fick beröm var ju när jag gjort något som jag tyckte var otäckt, som när jag hoppat högre än vad jag var bekväm med, eller suttit kvar på den där stegrande hästen, eller vad det nu kan ha varit. Det var samma upplevelse som efter det där springandet när jag var 10: Är det så här otrevligt att vara duktig så låter jag hellre bli.
Så min psykolog Ulrika har nog rätt – jag vill inte lyckas.
Att lyckas handlar ju om att utmana sig själv, och jag tycker inte om de känslor som finns i kroppen under eller efter en utmaning. Att vara andfådd, rädd och svettig, eller ha metallsmak i munnen är inget jag vill uppleva. Detta har lett till att jag lägger mig platt när jag ser en utmaning eller när någon försöker uppmuntra mig. Jag vill inte vara med om de känslor som detta leder till. Sådant sporrar mig inte - det avskräcker mig.
Detta gick upp för mig hos psykologen.
Men jag vill ju rida min häst, och även andra hästar, så på något sätt måste jag ju ta itu med denna min motvilja mot framgångens vedermödor.