Jag tittade på Mästarnas Mästare på TV i söndags. De gjorde som vanligt någon svår och lite läskig tävling. Min tanke var att jag skulle aldrig passa i Mästarnas Mästare för det där skulle jag aldrig ställa upp på. Strax blev jag som träffad av en slägga. Alla de saker som jag genom livet låtit bli att göra för att jag inte vågat, passerade förbi i mitt huvud. Jag har aldrig lärt mig simma, aldrig hoppat från en brygga, aldrig åkt skridskor, aldrig klättrat i träd (mer än till första grenen), aldrig dansat och aldrig åkt skidor. Jag deltog nästan aldrig i gymnastiken i skolan, och gjorde jag det valde jag alltid enklast möjliga övning. Jag hoppade aldrig över plinten, balanserade aldrig på bom, slog aldrig frivolter eller klättrade i rep.
Det slog mig där jag satt framför TV:n att jag har aldrig gjort något som kan betraktas som våghalsigt. Något har alltid hållit mig tillbaka. Jag har alltid varit för rädd och för orolig för att göra det där spännande. Saken är väl att jag heller aldrig har stått efter att göra någon av de där sakerna. Jag har föredragit att känna mig trygg framför att uppleva euforin efter att ha utmanat mig att göra det där modiga. Detta gör naturligtvis att jag inte vet hur man tar sig an och bearbetar rädslan inför att göra det modiga, och det är väl därför jag så ofta genom livet gett upp inför min ridrädsla.
Samtidigt, trots min trygghetsnarkomani, känner jag en avundsjuka på dem som gör alla sådana där spännande saker, för de verkar ha så roligt. Jag hade gärna gjort dem, om de inte verkade så otäcka ...
Skall denna rädsla, ångest och trygghetssökande nu även avhålla mig från ridningen? Stora delar av mig vill svara ja på den frågan. En annan nyfunnen del av mig skriker nej, aldrig! Jag skall hitta på något sätt att komma upp i sadeln på min älskade Pirre igen. Jag skall hitta på ett sätt att galoppera honom på ängen och hoppa stockarna jag tänker lägga ut där. Jag måste hitta sätt att längta efter adrenalinkicken istället för att våndas ångesten. Detta är väldigt skilt från vem jag är, så det blir en sann kamp.
Dags för ett nytt besök hos min idrottspsykolog.