Jag känner mig modigare och modigare. Fast egentligen är det fel att säga så. En bättre förklaring är att fler och fler saker känns självklara. Sådant som för ett par år sedan kändes oöverstigligt gör jag nu rutinmässigt. För varje dag kommer jag mer och mer tillbaka till den ryttare jag vill vara.
Ett mål för mig är ju att galoppera mina fuxar på fältet. Jag har nått ett mellansteg nu, där jag travar båda två på vår galopp-bana. Det står nog inte på förrän jag galopperar dem där också.
Jag blev imponerad av mig själv häromdagen. Jag fick lust att rida Bugatti på galoppbanan, och på vägen dit passerade vi en tallstock som ligger på marken. Den var Bugatti inte beredd på och blev rädd att det fans mumintroll bakom den så han skyggade rejält och klättrade efter väggen bredvid för att slippa gå nära stocken. Jag upptäcker att jag sitter ovanpå honom – och tröstar min skrämda häst. Det var länge sedan jag upplevde en sådan känsla i sn skrämd situation. För ett ögonblick kände jag ett behov av att ta bort stocken, men bestämde istället att låta den ligga kvar så Bugatti kan märka att är Husse med finns inga farliga mumintroll.
Det var en så befriande känsla att uppleva detta. Jag tänka då på hur jag för två år sedan hade så mycket ångest att jag inte alls vågade sitta på Pirre. Genom att låta det ta tid och bara göra sådant där jag känner mig trygg, men samtidigt målmedvetet försöka vidga cirklarna, är jag nu nästan i mål med min rädslo-terapi. Jag är nästan där jag vill vara med min ridning.
Nästan – inte riktigt
Jag märker ofta hur skört systemet är. Det skall inte mycket till för att osäkerheten skall ta överhanden. Vi har en unghäst på gården som Ingela rider. Han är en blandning av tuff och ängslig och emellanåt blir ridandet av honom rätt intressant. Att vara en del av detta och hjälpa Ingela genom den processen gör ju att mitt mod sjunker igen. Förvisso går det bra för Ingela, men det känns som sagt rätt spännande. Då kan jag vissa dagar låta bli att rida mina fuxar, men i det stora hlea går det framåt.
Jag känner mig nöjd och lycklig. Snart galopperar jag dem båda på fältet, och följer med Ingela på skogspromenader med dem.