Min psykolog Ulrika sade en klok sak till. Jag berättade ju för henne om alla mina våndor inför ridning och hur jag i min fantasi såg allt hemskt hända. Det har jag beskrivit i ett tidigare avsnitt.
- Du är alltså rädd för saker som inte händer, sade Ulrika.
Där tänkte jag också till, och OJ så rätt hon hade! Jag vet ju att hon har rätt. Jag har i många år vetat att hon har rätt, och det är ju därför jag alls har kommit upp på främmande hästar. Snälla vuxna inridna hästar börjar inte bocka när man sätter sig på dem, och jag är erfaren nog för att kunna klara av dem även om det blir en situation.
Detta är ju så sant så sant, men hur får man en positiv bild, eller snarare realistisk bild, av vad som kommer hända när man sätter sig på hästen, så man slipper all sin ångest och kan se fram emot ridturen istället för att frukta den?
Det vet jag inte än, men jag har börjat nosa på det. Detta är ju saker man främst får ägna sig åt att bearbeta när man inte sitter i sadeln utan vid kontemplativa tillfällen. Min rädsla har ju det sista åren tagit upp mycket av mina tankar under dagen. Jag har ju försökt att bearbeta den, utan att lyckas, men efter samtalet med Ulrika började mina tankar förändras.
Istället för att bara fundera på vad det kändes som det kommer att hända, kunde jag fråga mig vad som troligen kommer att hända. Då såg jag ju hur hästen under mig lugnt och fint och lite lojt skrittar iväg med mg när jag ber den om detta. I de allra flesta tillfällen är det ju så det går till. Rider man inridna, vuxna, sansade hästar utan stallmod och överenergi så är det ju så det går till varje gång. Kanske ett ridpass på tusen, om ens det, är annorlunda, men allt pekar ju mot att nästa ridpass på våra snälla hästar här på gården kommer att gå till just så: Hästen kommer lugnt och fint att göra det jag ber den om, inget annat.
I mitt sinne dök också ett annat minne upp. När jag tänker på rädslan så minns jag ju hur illa jag mår efter ridpasset; det där med att överleva en trafikolycka. Nu började istället allt oftare känslan av hur det känns efter ett lyckat ridpass dyka upp. Jag kom att tänka på alla gånger jag skrittar hem efter en skogspromenad och hur bra jag mår då i hela själen. Framför allt så dök minnena upp hur underbart lycklig och euforisk jag kände mig efter ridpassen den första våren jag red min lille connemara Jakarta för ett år sedan.
Dessa känslor av hur det känns när det går bra, började växa sig allt starkare, samtidigt som jag började bli tillfreds med det logiska konstaterandet att det alltid går bra.
Nu började avståndet till att rida våra hästar kännas mindre.
Jag började även memorera de handgrepp man gör när man rider. Jag gick igenom, ungefär som jag skulle förklara det för en nybörjar-elev, vad jag skulle göra på ridbanan med hästen. Jag gick igenom hur man håller tyglarna, hur det skall kännas när jag sitter i sadeln, vilken väg jag tänkte rida på ridbanan, och så vidare. Jag såg till att ha en plan. På Strömsholm 1982 kallade vi detta för mental träning. Där fick vi på teorilektionerna träna på att sittandes på en stol blunda, slappna av i kroppen och tänka igenom hur ett lyckat ridpass går till. Då var det ju oftast banhoppning vi skulle tänka på, men det funkar vid programridning och allt annat också, som man vill öva oftare än man kan sitta på hästryggen. Detta har ni alla sett Anja Pärsson ägna sig åt innan hon kastar sig ut för branten. Hon står vid starten, blundar och vrider sig i kroppen för att memorera och provåka banan.
Dessa mentala övningar började jag nu ägna mig åt. Och drygt en vecka efter mitt besök hos psykologen kände jag mig färdig att skritta på Arrtalo. Som vanligt satt jag upp på honom efter att Ingela ridit, och efter en stund bad jag honom att skritta iväg med mig.
Det blev lite av en besvikelse. Jodå, han skrittade mycket snällt iväg och jag lyckades skritta honom några varv på ridbanan. Men vet ni vad, det kändes inte alls så där översvallande som jag hade föreställt mig. Det kändes som att skritta en häst på hängande tygel på ridbanan. Jag var mycket lycklig, men samtidigt blev det ett antiklimax. Hela kvällen var jag emellertid lycklig och stackars Ingela fick hela kvällen lyssna på mitt prat om min lilla ridtur på hennes häst.
Dagen efter travade jag några varv på honom också, och dagen efter det red jag ett helt ridpass på honom.
