Jag går ut i hagen och kramar mina underbara hästar, och känner en lättnad att jag inte behöver rida dem. Det är en väldigt underlig känsla. Det är nu 14 dagar sedan jag red Pirre. Sedan dess har jag ridit Blixten två gånger. Det känns förvisso tryggt och bra men – ointressant.
Viljan till ridning har runnit av mig när jag insett hur nära rädslan ligger, och hur nära rädslan nog alltid kommer att ligga framöver. Jag måste fundera på om det alls är värt att försöka göra en ny satsning för att komma upp i sadeln, eller om jag skall besluta att 45 år som ryttare räcker.
Jag har alltid haft svårt att rida ”bara för att det är kul”. Jag har alltid letat efter en större anledning att rida, och så klart aldrig hittat något. Istället är det, hur oartigt det än låter, en livslång besvikelse att det inte fanns något större mål med ridningen än den personliga tillfredsställelsen. Detta har många gånger fått mig att tappa inspirationen.
Det vore ju otroligt om jag i framtiden plötsligt kunde hitta en inspiration som jag aldrig har hittat tidigare. Att jag rider mina hästar gör ju ingen nytta för någon, så ur det perspektivet finns det ju inget skäl att rida. Jag kommer svårligen framöver kunna göra något som jag inte tidigare gjort, så upptäckarglädjen lär ju också vara begränsad. Kvar finns alltså att rida för att det är kul. Jag håller med alla om att det är en fullgod anledning, men jag har som nyss nämnt svårt att motivera mig för det. Utan motivation blir det nästan aldrig ridet, och då blir det ridet sällan och därmed så dåligt att det ändå inte är kul. Det blir alltså en negativ inspirations-spiral.
I natt läste det jag skrivit tidigare om ridrädsla, och hittade mängder med bra saker jag hade glömt. Vill jag göra ännu ett försök att komma upp i sadeln, så har jag alltså nära till bra verktyg. Den stora frågan just nu är alltså varför jag skall göra det. Att inte rida gör förvisso livet fattigare, men det är en rätt bra sak att slippa rid-ångesten.