1980 fyllde jag 20 år. Lumpen var avklarad och jag skulle ut i arbetslivet. Det betydde att jag kom att arbeta fem år på ridskolor i Dalarna, och även att gå kurserna på Strömsholm. All ridning under tonåren hade gjort att min rädsla långsamt avtog, och nu följde nästan 15 år där jag red de flesta hästar tryggt. Under dessa år red jag in ungefär 25 hästar.
På ridskolan i Partille, där jag tillbringade tonåren, fanns ju även 40 privathästar, så där reds mycket. Under mina fem år på ridskolor umgicks jag ju också med mycket ridning dagarna i ända. Jag tror att all den ridning jag hade omkring mig då, gjorde att mycket av min gamla rädsla försvann. Om man dagligen ser ridning och liksom märker att det så gott som alltid går bra, så blir det inte lika skrämmande att rida; det går ju bra.
Men 1985 slutade jag att arbeta på ridskola. Istället flyttade jag till Skåne och fick ett ”civilt jobb” Hästarna hade jag hemma på den gård vi köpte, och plötsligt hade jag inte alls lika mycket ridning omkring mig. Förvisso red jag själv en hel del, upp till fyra hästar om dagen, men i stort sett var jag hänvisad till min egen ridning. Någon annan input fick jag inte. Det blev mindre med varan efter hand, för efter några år slutade jag med tillridnings-hästarna, slutade åka på träningar och slutade tävla.
Då blev jag verkligen ensam. Plötsligt var det bara mina egna hästar och jag på gården. Någon annan ridning såg jag just inte, och fick alltså inte alls samma dagliga dos av att ridning går bra.
En del av de tillridningshästar jag hade haft under åren hade varit rätt tuffa, och dessa i kombination med mina tilltagande isolering gjorde att rädslan kom tillbaka igen, med rejäl kraft.
Det är en sak att känna sig vankelmodig när man sitter upp på den där avkastarkungen som man som ung grabb förväntas rida. Att det kändes svajigt ordar jag inte om. 36 år gammal hade jag emellertid kommit tillbaka till ett läge där jag kände stor ångest när jag skulle sitta upp på min egen Kalle som jag ridit okomplicerat i mer än 10 år. Jag minns hur jag satt upp, tog tag i manen och tog för givet att Kalle skulle börja bocka hejdlöst när jag bad honom gå. Det hände ju aldrig något, men skräcken fanns där. Jag minns hur Kalle under något dressyrpass hemma på ridbanan kunde lyfta på huvudet och titta på något bort i fjärran, och hur jag då fick ångest och kramp i hela kroppen. Resten av ridpasset blev det inte mycket med. Rädslan tog överhanden.
Efter detta har jag aldrig riktigt kommit tillbaka, även om det varit bättre vissa tider. Nu, 2016, har jag varit på botten igen. Därför försöker jag göra något åt det denna gången, så det inte blir som 1996.