Jag har hoppat största hindret sedan långfredagen 1995: En oxer på en halvmeter. Vi hade hoppat cavalettina i trav och galopp och travat över stationatan på 50 cm när vi styrde mot oxern. Jag travade på med friskt mod och fick smacka på för han var lite okoncentrerad, men fram kommer vi, och hoppat blir det, men ett mycket större språng än jag förväntat mig. Troligen var det även Pirres första möte med en oxer så han blev nog lite förvånad.
Jag känner hur han häver sig upp under mig varpå jag såklart hamnar i livräddarsits och ger ifrån mig ett skrik. Å så landar vi och jag känner hur hela jag bubblar av skratt, och skrattar högt och länge efteråt medan vi galopperar runt på fältet.
Det var en så härlig känsla! Dels det ”stora” språnget och dels den bubblande glädjen efteråt. Ridrädslan börjar absolut rinna av mig, bit för bit.