Mitt centrala mål med min rädslo-terapi är ju att ostört kunna rida mina hästar under vanliga omständigheter. Jag har ju inga planer på att rida svår fälttävlan eller att rida en massa ”knäppisar”. Jag vill rida mina lugna och trygga pojkar på sådant sätt som jag tycker är roligt. Länge har jag sagt att målet är att galoppera på fältet och ropa tjoho.
Blixten kan jag galoppera på fältet, om han inte är för överpigg. Han har ju nu kommit upp i en ålder där han börjat ta sig friheter. Med vår gamle Escyro går det också rätt bra att rida på fältet, men med mina två nytillskott, Pirre och Bugatti, är det tvärstopp. Förvisso har jag ridit ut Pirre i sällskap med Ingela och någon häst, men att själv rida ut eller på fältet, det gör jag inte. Pirre är ju i sig en osäker herre och han uppskattar nog inte heller att vara själv på fältet, och det kräver ju extra mod hos ryttaren för att Pirre skall känna sig trygg. Det modet har jag inte haft, och eftersom Pirre fortsätter att vara halt månad efter månad så blir det ju inte så mycket tränat heller.
Efter att ha varit hårt drabbad av min ständigt närvarande trötthet i två veckor har det inte blivit ridet på ett tag. Ovanpå det så har jag känt mig vankelmodig efter misslyckandet i ridhuset för en dryg vecka sedan, där jag inte vågade sitta upp på Bugatti. Idag kände jag mig äntligen tillräckligt pigg och stark för att våga prova igen, och det blev väldigt bra!
Till en del beror det nog på att jag hade tagit en Sobril för att lugna den ångest jag haft i några dagar, men sobrilen gjorde mig så trygg att jag kunde rida min häst. Jag klarade att ställa krav, att ”säga till” och att driva honom dit jag ville. Först red vi på ridbanan, och sedan travade vi ett varv på galopp-banan. Tre gånger på vägen dit ville han vända hem, och många gånger hade jag nog suttit av där, men idag morrade jag på honom och drev honom framåt. Han gick såklart stadigt framåt då. Fick han veta att det var det jag ville, så gjorde han ju det. Hästarna är ju oftast sådana. De är bara i vår fantasi de protesterar hejdlöst.
Så travade jag en glad fyraåring runt vår lilla galopp-bana, och skrittade nöjt hem.
Det var länge sedan jag kände mig så här stolt över ett ridpass. Nu hoppas jag att jag kan komma ihåg den känslan, och inse dels att hästarna är snälla vänner och dels att jag faktiskt KAN rida och klarar att reda ut situationer.