Ingemar Stenmark och Pelle Fosshaug stod vid en mur och pratade om hur Ingemar en gång i Mästarnas mästare gjorde det berömda stållastående hoppet upp på en mur. Ingemar försökte övertala Pelle att pröva, men Pelle tyckte det verkade för osäkert och farligt.
Jag lärde mig där vikten av att vara säker på att man kommer lyckas. Ingemar visste att han skulle klara hoppet och planerade därför hur han skulle göra för att klara det. Visst, man kunde slå sig lite om man misslyckades, sade han, men eftersom det inte var så svårt så klarar man det ju.
Pelle kände att han inte skulle klara det och hade säkert huvudet fullt med planer på hur han skulle göra ifall han misslyckades. Jag tror att han i sitt inre umgicks med planer på hur han skulle hitta ett bra sätt att landa om han inte kom upp, och hur han skulle undvika att slå i knäna när han föll.
Detta kan jag överföra till min rädsla med ridningen. Är man osäker börjar man planera för avåkningen redan innan man sitter upp. Man funderar var det är mjukast att åka av, man ser till att det inte finns stenar att ramla ner på där man skall rida. Man har en extra rem att hålla fast sig i när hästen börjar konstra, och en mängd liknande saker.
Den orädde ryttaren tänker inte alls hur det skulle vara att åka av just här och nu. Den orädde förbereder sig för trygg ridning, inte för avåkning.
Här kan i viss mån säkerhetstänk ha en negativ inverkan på självförtroendet. Säkerhet handlar om att planera för det värsta, och det blir den rädda ryttaren inte modigare av. Att prata om säkerhetsvästar och fallteknik blir inte lugnande utan gör den rädde ryttaren övertygad om att detta verkligen är farligt varpå de negativa förberedelserna förstärks. Först måste vi inse att säkerhetstänket troligen inte kommer behövas. Därefter är pratet om det lugnande. Fast om vi är så rädda att vi inte är mottagliga för säkerhetstänk bör vi nog avstå aktiviteten.
När jag såg programmet förstod jag en del om pepping. Det är ingen idé att folk försöker peppa en så länge man planerar för ett misslyckande. Pepping kan passa in när man känner att man kan lyckas. Att peppa den som tror sig misslyckas kan vara farligt. På ridskolan försökte jag ibland övertala elever att hoppa högre än de var bekväma med. Det slutade illa ibland när eleven inte vågade fullfölja och började ”rida bakåt” varpå hästen kraschade i hindret.
Därför är det svårt att peppa den ryttare som inte törs. Först när ryttaren känner att den troligen kommer att lyckas, kan pepping vara effektivt. Innan dess är det grövre hjälp, liksom psykologhjälp, som behövs, eller att man succesivt övar i trygg miljö på att bli bättre.
I slutet av programmet hoppade Pelle Fosshaug istället upp för ett trappsteg.