Årets vinterdepression har varit ovanligt kraftig, men jag har vaknat till liv så mycket att jag rider mina hästar. Idag blev det ett dressyrpass på vår gräsbana för Pirre. Ett som vi red där fick han lust att gå hem, så jag fick styra lite extra och få honom på bättre tankar vid utgången. Så berömde jag honom och fnissade lite.
Strax fick jag sakta av och tänka färdigt en tanke som dök upp i skallen. Hade han gjort så här när jag började rida honom för fyra år sedan, när jag var mitt fegaste jag, hade jag hoppat av honom där vid utgången, och troligen hyperventilerat.
Idag kändes det underligt att tänka den tanke, men då, för fyra år sedan, var sådant verklighet. Min ridrädsla var av en storlek som idag är svår att föreställa sig. Att det går bra nu, beror på flera faktorer:
- Då hade jag nyss fått en höftprotes och kände mig osäker på min kropp.
- Då hade jag haft några hästar som inte var rätt för mig och som hade skrämt mig.
- Då kände jag inte Pirre. Han var ny för mig.
Flera av dessa saker är ju annorlunda nu.
De hästar vi har på gården nu känner jag väl, sedan flera år. Det föder trygghet. Nu känner jag min Pirre och vet hur han reagerar, och hur artig han är.
Jag vet, att skulle jag försöka rida en för mig okänd häst, kanske en elevs häst, skulle rädslan vara där igen, men att kunna rida min Pirre så här tryggt och obekymrat är en stor känsla. Ofta tänker jag inte på det eftersom det känns självklart, men de gånger jag minns hur det en gång var, känner jag mig nöjd.
Det finns en sak jag fortfarande inte gjort, men som jag lovat mig att göra, som något mål för min ridrädsleterapi: Pirre och jag skall galoppera på vårt stora fält. Det kommer det också, om jag inte jäktar fram det.