Jag började rida på ridskolan i partille 1972. I slutet av 70-talet berättade min ridlärare hur hon mindes hur hon skulle lyfta upp mig på hästen någon gång det första året, och kände hur hela jag darrade. Så rädd var jag alltså, så ridläraren mindes det.
Jag kan komma ihåg hur otäckt det var. Jag var ju 12 år och liten i växten. På ridskolan fanns bara stora hästar, även om väl de flesta var under 160 cm. Halvblod var mindre på den tiden men hästarna var alltså högre än vad jag var. Jag minns dem stora som hus.
Men upp på dem kom jag, och runt på dem red jag, med båda händerna i framvalvet. Efteråt, när jag stod på marken igen och tittade upp i sadeln, kändes det som om jag varit med om ett riktigt stort äventyr där uppe. Det var skäckinjagande och spännande. Det var väl spänningen som fick mig att fortsätta. Spänningen, och att Pappa hejade på mig.
Långt senare förstod jag att medan de flesta andra barnen red i nybörjargrupp 10 gånger, alltså en knapp termin, så red jag i nybörjargrupp i två år.
Trots rädslan ville jag ju rida, så jag red ofta extra på ridskolan. Det kunde ibland bli en lektion om dagen. Det fanns ett rätt stor privatstall på ridskolan också, och jag blev ofta erbjuden att motionera privathästar, så jag kunder rida upp till fyra hästar om dagen, med ett bultande bröst. Jag är ofta förvånad att jag gjorde det, men jag gjorde det.
Rädslan blev förvisso mildare efter hand som tonåren gick, men jag vet hur jag fortfarande under gymnasieåren kunde få en kraftigt stor klump i magen och panik i bröstet när jag red en del hästar, bland annat Kapten Kochs gamle Merazi. Om något hände, som att hästen vände eller bockade till eller blev rädd för något, kändes det som att få en elektisk stöt, som en blixt rakt i bröstet. Men jag satt kvar, och jag red, och jag blev långsamt modigare. Men OJ vad många hästar jag valde att inte rida.
Ofta ofta funderade jag på att säga till hästägare att nej, din häst vågar jag inte rida mer. Men jag gjorde det inte. Jag var för blyg och kände mig nog oartig, eller något liknande. Och trots obehaget så ville jag ju rida. Hela mitt liv var ju hästar och ridning. Jag skulle ju bli ridlärare. Och när jag såg att alla andra red de där "farliga" hästarna så gjorde jag det också. Troligen var det någon typ av grupptryck som fick mig att rida, trots obehaget. Jag hade kunnat välja att bara rida de hästar jag kände mig trygg på, men jag valde inte så. Jag teg, red och led.
Men tonåren tog ju slut, och jag lämnade trots allt tiden i Partille som en rätt modig ryttare. Därefter, under 80-talet, följde tio rätt modiga år då jag red de flesta hästar i lugn och ro, utan att känna mig orolig. Men det tog slut ...
