Jag red Pirre själv på vår lilla terrängbana. Det är ännu ett mål mot att komma tillbaka till den ryttare jag vill vara, viket innefattar att kunna göra allt jag vill med mina hästar. Sådant jag inte vill tänker jag hoppa över.
Hinderbanan ligger ju i den hage Pirre gått hela vintern, så för honom är ju det hemma. Jag var mest nyfiken på vad han skulle tycka om att vara ensam där. Förra gången jag var där hade vi ju med Bugatti men idag var vi helt själva, om vi räknar bort att Ingela satt på en stubbe och tittade på.
Det var en mycket trygg Markus som skrittade dit, och medan jag letade mig fram mellan träden där fick jag en längtan efter att rida ut Pirre på en mera vanlig skogspromenad. Det kändes inte skärckinjagande att tänka den tanken, så kanske gör jag det snart.
Det är så härligt att vara så här mycket tillbaka som ryttare. Jag har en del saker att pricka av innan jag vill säga att jag vunnit kampen mot rädslan denna gång. När jag skrittade hem tänkte jag tillbaka på min situation sommaren 2016, då jag inte alls vågade sitta på Pirre. Det har tagit två år, och nu känns ju de rädda åren rätt löjliga, nu när jag känner hur lugnt och gott det kan vara att rida mina hästar. Samtidigt vet jag att jag balanserar på slak lina. Rädslan och all ångest kan komma tillbaka när som helst. Min uppgift framöver blir att hålla rädslan stången och hela tiden tänka på vad som troligen kommer att hända istället för att måla upp skräck-scenarion.
Det tog två år att komma dit jag är idag. Kanske hade det gått fortare om Pirre inte varit sjuk och skadad sammanlagt ett år, men det är ju inget att tänka på nu. Nu är jag här, nu skall jag glädja mig över alla härliga ridtimmar jag har framför mig på mina tre hästar, tills jag blir för gammal för att komma upp i sadeln.