Jag har ofta fascinerats av idrottsmän. De står svettiga och andfådda med flaggan om halsen efter att ha vunnit den där stora segern och berättar att nu har allt slit det senaste året lönat sig.
Upplever det de verkligen så, eller är det bara tomma ord? Upplever de sin vardag som slitsam och, ja, tråkig, och känns det plötsligt motiverat att ha gjort allt det där då, bara för att de vunnit något?
Kanske är det verkligen så. Kanske tycker de att all träning och allt de gör under dagarna är slitsamt. Uppenbarligen blir de i alla fall motiverade att under lång tid göra en massa tråkiga saker i förhoppning att i framtiden kunna gotta sig åt något annat.
Här skiljer sig nog prestationsinriktade människor från mig. De klarar att se bortom vedermödorna och kan därför ta sig an tråkiga, jobbiga och – säkerligen – otrevliga saker eftersom de drömmer om den där känslan efteråt.
För mig fungerar det ju inte så. Kanske mäter jag lycka på ett annat sätt, men jag klarar liksom inte att se den där lyckan på andra sidan av utmaningen. Jag kan inte minnas att jag någon gång har upplevt att en avklarad utmaning har lett till en lyckokänsla av sådan kvantitet att den tar bort all olust som jag upplevde medan utmaningen pågick.
Skall jag klara av att bearbeta min rädsla, måste jag börja tänka som en idrottsman. Jag måste börja längta efter den där känslan efteråt, istället för att se obehaget medan jag utsätter mig för det obehagliga. Jag måste tycka att känslorna efteråt är värda mer än känslorna medan jobbet pågår. Att jag inser detta är såklart ett steg på vägen, men jag klarar inte tricket än.
Jag måste lära mig att sätta upp mål och lära mig att trots vedermödor och obehag vilja ta mig till målet. Jag har aldrig satt upp några mål eftersom sådan press bara får mig att må illa istället för att bli inspirerad.
Det är nog dags för ett nytt samtal med min psykolog.