Den hästkunniga psykolog jag hittade, www.wildasport.se, fanns i Ljungbyhed i Skåne. Vi mailade några gånger, och det kändes så vettigt att jag en dag fyllde termosen full med kaffe och tog bilen till Skåne. Det var strålande väder så jag beslöt att åka småvägar ned, förbi orter som få hört talas om, men var ändå framme i tid. Jag fick åka lite småvägar och krångla mig in mellan smågårdar och när GPS-en sade att jag var framme var jag på en liten gård där ridbanan tog upp det mesta av gårdsplanen. Det här kändes rätt.
Psykologen hette Ulrika och vi pratade häst sådär som man gör när man träffar någonman trivs med, som också har häst och som dessutom verkar ha ungefär samma syn på hästeriet som man själv har. Och så försökte vi ju prata lite om mig. Jag gillar ju spontant inte att prata om mig och min egen ridning, och sina innersta och lite genanta problem vill man ju helst inte alls berätta för någon om, men jag lyckades ändå berätta vem jag var, hur ridningen känns just nu och hur den har känts genom livet.
Vi hittade en del saker. De är egentligen inte nya för mig, om jag tänker efter lite grand, för det är ju sådant jag själv brukar prata om
1) Jag är egentligen inte rädd för hästar, eftersom jag dagligen hanterar hästar efter hjärtans lust
2) Jag är egentligen inte rädd att rida, eftersom jag ju trots allt rider en del hästar helt utan problem, kors och tvärs, över hinder och i full fart i skogen.
Men:
3) Jag har samtidigt alltid varit rädd för allt. Jag har aldrig gillat utmaningar, aldrig gillat adrenalinsmak i munnen och aldrig gjort något våghalsigt. På gymnastiken stod jag alltid längst bak och hoppade INTE över plinten eller slog frivolter eller hoppade längd eller något annat sådant där. Gymnastik är det enda ämne jag fått en etta i, och från femte klass var jag befriad från gymnastiken. Mer om det en annan gång.
4) Jag har aldrig kunnat ”acceptera” att någon hejar på mig. Sådana försök känns alltid som krav som får mig att inte vilja göra något alls, inte som något vänligt som höjer upp mig. Det är ju såklart därför som jag inte har kunnat fungera på tävling, eftersom det ju handlar i stort sett enbart om krav, påhejning, utmaning och press. Av samma anledning läste jag aldrig på inför proven i skolan, och var väl inte så ofta med på proven.
5) Jag gillar inte uppmärksamhet kring min person och min ridning, och inte med något annat heller. Jag vill inte rida uppvisningar, inte ta emot utmärkelser, inte vara med i hemma hos-reportage i tidningar, och liknande saker. Däremot får folk gärna kommentera min ridhandbok, och jag föreläser gärna och undervisar gärna. Att så att säga det jag åstadkommer får uppskattning är ju något helt annat än att jag själv skall bli föremål för den där uppskattningen.
- Du gillar helt enkelt inte att lyckas, blev Ulrikas sammanfattning av detta.
Där började jag att fundera.