- Det är ju inte riktigt njutbart sade min medryttare Maria när hon inte utan stolthet kom hem från sin första uteritt på egen hand, och hennes leende försvann en stund. Jag frågade direkt om Bugatti varit besvärlig men har hade skött sig så fint.
- Du menar att det inte känns behagligt i magen, frågade jag och hon nickade kort.
Maria delar trots sina unga år samma rädsla som jag vet att många många ryttare lider av, och som jag själv har allt för stor erfarenhet av. Trots att hon tycker det är otäckt så försöker hon, just som alla vi andra fegisar, att vidga sina cirklar och långsamt skaffa sig större självförtroende och trygghet.
På något sätt tror jag att jag är bra för Maria, i och med att jag kan förstå hennes rädsla och hon och jag kan prata om den, ibland på allvar och ibland skrattandes åt den. Vi vet ju båda två att rädslan mest är hjärnspöken, men ändå är den så närvarande och förstör så många annars njutbara ögonblick för oss.
Jag tänker på så många Maria och Markus det finns ute landet, som trots att det känn otäckt och själen skriker NEJ rätt många gånger när vi skall rida, ändå vill göra det igen och igen, trots att det, som Maria sade, inte är riktigt njutbart. Vi vill komma förbi rädslan. Vi vill kunna fnissa åt vår rädsla. Vi vet att bortom rädslan ligger ett stor land av lycka och glädje. Dit vill vi. Dit drömmer vi oss, och därför kämpar vi med och mot vår rädsla.
Den kampen och förmågan beundrar jag hos mången ryttare. Jag har sett den ofta bland mina elever.