Jag trodde väl aldrig att det skulle gå spikrakt framåt, och jag har på många sätt i tanken försökt att förbereda mig på ett bakslag, och jag är väl där nu.
När Pirre försökte kravla sig över det där mossiga diket i skogen, där jag trillade av honom, så blev han halt. Det upptäckte jag dagen efter, så förmodligen har han sträckt någon muskel, eller något. Idag, tre veckor senare, är han fortfarande halt, så det har ju inte blivit någon Pirre-ridning sedan dess. Avåkningen skrämmer mig inte, men jag känner hur jag börjar umgås med funderingar om hur min snälle häst kommer att reagera när jag skall rida honom igen.
Då känner jag mig så fånig, det måste jag erkänna, men i mitt inre ser jag för mig hur han förvandlas till en frustande rodeohäst när jag skall upp på honom. Det kommer ju inte att hända, men ändå är det den bilden som löpande dyker upp i mitt inre.
Eftersom vi är en häst kort, så rider jag Ingelas f.d. Galoppör Arrtalo en hel del nu. Arrtalo är ju en påfallande sympatisk och lite lat häst. Mitt största problem är att få fram honom. Han travar gärna i undertempo och ser ut som en kamel. Lösningen är mycket enkel: Dutta till honom med spöt. Det funkar när Ingela gör det. Men så är ju Arrtalo just galoppör och ibland tror han att vi säger till honom att ta i på upploppet, och då bär det iväg rätt rejält. Det har inte hänt mig än, och jag vet egentligen inte varför det skulle vara så hemskt om det hände mig, men ändå är jag rädd för att det skall hända. Därför blir jag rätt spak när jag rider Arrtalo och vågar inte riktigt rida honom, och verkligen inte använda spöt.
Båda dessa saker är ju ett steg tillbaka, men har jag varit längre fram kan jag ta mig dit igen. Jag försöker därför hitta sätt att få tillbaka mitt mod.
Med Pirre är det ju lite svårt eftersom han är halt, men jag försöker att minnas alla trevliga ridturer jag har haft på honom, att minnas hur lycklig jag är när jag rider honom och hur glad jag är varje gång efter ridpassen. Och så försöker jag minnas vilken snäll och rar kille han är, för det är han ju. Om dessa bilder kommer klarare än bilden av den där rodeohästen, så kommer det nog kännas lätt att sitta upp på honom igen. Självklart känns det inte än, men jag vet att det kommer kännas självklart efter första ridpasset, om jag bara kan komma upp på honom igen så det blir ett första ridpass. Han kommer nog vara halt en vecka till, så det finns tid för bearbetning
Med Arrtalo är det ju lite lättare eftersom jag rider honom mest varje dag. Där sätter jag upp små enkla mål att försöka ordna när jag skall rida honom. Det är enkla saker som att ha lite längre tyglar än jag hade igår; att rida lite längre än jag gjorde igår; att tillåta ett högre tempo om han vill det, och sådana enkla saker. Jag förbereder mig ordentligt för hur jag skall åstadkomma detta och vilka handgrepp jag skall göra när jag väl sitter på honom för att lyckas med mitt mål. Att komma väl förberedd känns för mig som en viktig sak att kunna hantera rädslan. Jag har i flera dagar noggrant i tanken repeterat hur jag skall använda spöt på honom, men ännu är jag inte färdig med det. Men snart, tror jag.
Fortsättning följer.
