Hur känns det då att vara rädd? Vad tänker jag på? Hur reagerar jag? Detta har jag funderat mycket på genom åren och det är inte helt enkelt att beskriva i några samlande ord. Det är liksom en process i flera steg. Det är svårt att skilja tankar från känslor, så detta kan nog bli lite rörigt, men jag skall göra ett försök att förklara
Ni får komma ihåg att det jag skriver nedan är det som händer de gånger jag är rädd. Rider jag en häst jag är trygg på blir saken en helt annan.
Det varierar hur långt i förväg som processen startar. Är det en av mina vanliga hästar så kan ju processen dra igång när jag sitter i sadeln och det blir en liten situation, som en protest eller hästen blir rädd för något. Då går det också ofta över efter bara några sekunder. Den stora rädslan är rätt annorlunda.
Jag beskriver här det ”värsta scenariot”, som när jag i höstas skulle rida Jakarta. Då gav blotta tanken på att rida honom en kraftig oro i bröstet. Jag vet inte hur man skall förklara den känslan, men tror helt enkelt att det är rädsla. När jag försöker lägga upp vad jag skall göra, så dyker ju massa tankar om vad som kan gå fel, upp. Dessa tankar är väldigt övertygande.
- Jag känner mig övertygad att han kommer att få sadeltvång när jag sitter upp.
- Och att han kommer börja bocka direkt som jag ber honom gå framåt
- Och att det strax blir en protest och han blir istadig
- o.s.v
Det är svårt att förklara hur jag på detta sätt bara ser negativa ”målbilder”, och när jag skriver om det märker jag ju hur naivt det är, men jag tror att så fungerar ju rädslan.
Om jag då kommer så långt som att jag trots alla ovanstående tanker försöker sitta upp, så kommer nästa tanke och känsla:
- Snart svimmar jag. Snart svimmar jag. Snart svimmar jag
Jag har aldrig svimmat i ett sådant läge, men jag känner mig svimfärdig. Jag föreställer mig att jag är vit i ansiktet också.
Ibland kommer jag upp på hästen trots svimnings-känslan. Många gånger har jag suttit upp på elevers hästar med denna känsla, och önskat att jag inte gjort det. Men eftersom det varit betald lektionstid har jag försökt att rida lite ändå och göra det jag föresatt mig.
De flesta gånger inträffar nästa steg: Jag blir förlamad. Trots förespeglingar att försöka rida så kan jag inte längre reglera min kropp. Den gör inte det jag vill; den gör ingenting. Jag har stått med min häst 20 meter från hoppa upp-bocken utan att kunna ta mig fram till den. Jag har stått på hoppa upp-bocken och inte kunnat röra mig, inte kunnat hoppa upp. Jag har hängt på hästen utan möjlighet att lägga benet över ryggen och grensla.
När jag, lite övermodigt, skulle provrida Pirre kom jag så långt att jag stod på hoppa upp-bocken med foten i stigbygeln och sköt ifrån. Då viker sig vänsterbenet, helt kraftlöst. Istället för att ta mig uppåt till sadeln, glider jag långsamt ned efter hans vänstersida med ett allt krokigare vänsterben och foten i stigbygeln. För ovanlighetens skull går det bättre i andra försöket, så jag krampaktigt kunde skritta honom ett varv i ridhuset.
Samtidigt med alla dessa tankar så känner jag ju hur hela kroppen darrar, får en metallsmak i munnen (adrenalin?) och känner oron i bröstet.
När detta drar igång är det oftast lika bra att lägga ned. Rädslan minskar inte i sadeln. Jag har ibland suttit handlingsförlamad på en skrämd eller bångstyrig häst, och det vill jag inte utsätta mig eller hästen för. Det är nog det viktigaste jag lärde mig under Napoli-tiden.
Efteråt känns det hemskt. Jag brukar få gå och lägga mig några timmar och klarar inte att göra något mera en sådan dag. Inte ens att umgås med Ingela.
Att uppleva denna rädsla är så hemskt att jag med åren blivit rädd för rädslan. Jag blir rädd för att känna den där svimnings-känslan, den där konstiga känslan i bröstet, den där förlamningen. Då flyttas ju processen ett steg än längre bort från det reella och liknar allt mer en panikångest: Redan tanken på att bli rädd sätter kroppen i larmberedskap.
Förr genom åren har jag gjort mitt bästa att undvika dessa känslor. Det gör man rätt enkelt genom att rida hästar man trivs med i miljöer man trivs i. Emellertid har min rädsla nu blivit så dominerande att jag inte kan blunda för den längre. Vill jag vara en duktig ryttare behöver jag bearbeta rädslan och få den under kontroll. Annars kan jag bara rida våra tre gamla hästar, och jag vill kunna se framtiden an och tänka mig nya hästar att rida utan att må dåligt bara vid tanken.