Så vi började om med Pirre. Ingela red honom, och jag satt upp honom en stund efteråt och bara satt. På vår lilla läktare satt Ingela och fnittrade; hon sade att jag såg så lycklig ut där jag satt. Och jag kände mig fånigt lycklig också, på min snälle häst som stod helt stilla med all uppmärksamhet på mig. Han verkade förstå stundens allvar och tog sitt ansvar.
I förrgår kändes det plötsligt rätt att skritta lite. Med ett stadigt tag i manen och spänd framåtlutad sits smackade jag på honom försiktigt, och han gick framåt som bar han på glas. Ett kvarts varv på volten blev det, sedan satt jag av, mycket lycklig.
I går gjorde vi om det. Ingela red en stund och hoppade några små hinder, och efteråt satt jag upp och skrittade honom lite längre. Det blev väl två varv, och så travade jag en halv långsida.
Jag bestämde då att prova att rida ett helt pass på honom. När jag idag ledde ned honom till ridbanan kändes den utmaningen övermäktig, men jag kom upp, och jag skrittade iväg, lite krampaktigt. Efter en stund travade jag honom, flera varv. Jag kände mig mer och mer som en ryttare och det blev mer och mer ridning, inte bara åkande. Och så fattade jag till min förvåning galopp, och galopperade runt honom i fältsits och god fart. Så lycklig jag kände mig! Vi bytte varv med ett kastbyte och galopperade lika glatt i andra varvet!
Första delmålet – check.
