Så har jag flyttat fram mina gränser ett steg till. Det var inget planerat, inget jag kämpat för och inget jag trodde skulle hända.
Jag hade tagit ut Pirre på en liten skrittpromenad i det fina vårvädret. Vi skrittade bortåt, in på små snöiga skogsvägar, ned för en backe och runt ett hörn. Där väntar ett enormt monster på oss: En rulle med fårstängsel. Pirre vänder sig snabbt om och börjar promenera hemåt.
Det är då det händer: Jag vänder honom tillbaka och försöker lugnt få honom förbi monstret. Två gånger vänder Pirre hemåt, två gånger vänder jag honom tillbaka och snart är vi förbi monstret.
Just då tänkte jag inte så mycket på det, men efter hand märker jag att för inte så värst länge sedan hade jag nog suttit av illa kvickt och lett honom förbi monstret. Jag hade INTE suttit kvar på min skrämda häst.
Jag skall erkänna att jag kände mig stolt när vi kom hem.
Några dagar senare var vi ute i skogen igen, och Pirre ville inte svänga höger in på en annan väg som han utsett som äcklig. Jag vänder tillbaka honom, låter honom stå och märker hur han, förvisso med stor tvekan, går dit jag hade tänkt oss. Jag hade hanterat honom med samma självförtroende som jag hanterade hästar 1985.
Några gånger till efter detta har jag känt att jag har en annan trygghet när jag rider. Istället för att se allt hemskt som kan hända, ser jag att det nog inte kommer hända. Jag inte ens tänker alla de där hemska tankarna så det finns inget att bearbeta. Det är en väldigt konstig känsla.
Orsaken till det hela är med största sannolikhet att jag börjat äta antidepressiv medicin. Det är ju inte första gången i livet jag gör det, men jag tror att det är första gången jag märker en ordentlig effekt av medicinen. Antidepressiv medicin tar ju även bort ångest och tydligen är det min ångest som har skapat min rädsla. Jag har alltid trott att det var tvärt om, att rädslan skapat ångesten.
Det känns befriande och ovant att känna denna grundtrygghet när jag rider. Jag försöker fundera på när jag kände så sist, och jag undrar om jag någonsin gjort det. Det har jag säkert, åtminstone emellanåt, men jag känner inte igen den här trygga känslan.
Det känns irriterande att jag fick vänta tills jag blev 60 innan jag fick uppleva tryggheten så här tydligt, men får vara glad att det inte dröjde ännu längre. Nu ser jag fram emot att kunna rida tryggt i några års tid.