Tänk om det hade knackat på dörren 1990, när jag var 30 och som mest igång med ridandet och fortfarande tävlade, och det utanför stått ett par som berättade att de ville att jag skulle rida deras JätteFina Tävlingshäst.
Vad hade jag gjort?
Troligen hade jag bjudit in dem på kaffe. Och så hade jag väl frågat om hästen, och strax frågat varför de ville att jag skulle tävla deras häst. Jag hade nog frågat vad de ville att tävlandet skulle syfta till och vad de skulle ha hästen till när jag hade tävlat klart med den.
De hade nog tittat förvånat på varandra och berättat något om att de ville ge hästen en chans och eftersom jag ju red så bra så …
Medan jag i tanken började fundera på hur mycket de kunde vara beredda att betala mig för det, så hade jag nog frågat dem varför de inte började träna själva och tävlade hästen själva. För mig fanns på den tiden inte tanken att man kunde äga en häst i annat syfte än att rida den själv, såvida man inte hade avels-ston såklart. Den unge Markus hade nog tyckt att ägarna var lata och ovilliga att lära.
Troligen hade hästägarna igen tittat förvånat på varandra och förklarat något att eftersom jag red så bra så kanske jag ville … varpå jag försökt skapa mod i dem att rida hästen själva.
Där någon stans hade nog ägarna tackat för kaffet och åkt hem, ivrigt diskuterande den underlige prick de just träffat.
Om någon hade försökt att sponsra mig med en häst hade jag inte märkt det. Jag hade tagit det som att de av någon anledning inte vågade rida hästen själva. Jag hade kunnat tänka ut många skäl till det: Rid-rädsla, prestationsångest, bristande ridkunnande med mera. Oavsett vilket skälet var hade jag velat hjälpa dem att komma över detta och rida sin häst själv. Att syftet med deras erbjudande var att jag skulle få en Fin Tävlingshäst att tävla och bli framgångsrik på, det hade nog aldrig förespeglat mig.
Så långt hade jag kommit i mina funderingar, när det slog mig att eftersom jag inte skulle märka om det hände, så har det kanske hänt utan att jag märkt det ...