Jag var nog 10 år när Pappa började bära hem hästböcker till mig. Det var Första ponnyboken, Första ridhanboken och liknande saker. Det var stillbilder och dressyr är rätt svårt att förklara i stillbild. Därför tog det rätt lång tid innan jag liksom begrep vad dressyr var. Detta var ju innan jag började på ridskola så min hästerfarenhet inskränkte sig till de få gånger det var en häst på TV.
Var det häst på TV var det antingen en vilda västern-film, trav eller hopptävling. Dressyr var för mig de svartvita siluett-bilderna i någon av mina böcker. Det var ståtliga herrar i hatt och under bilden stod vad de gjorde. På en bild stod det passage. Jag funderade ut att det måste betyda att han rider förbi någonting.
Så småningom fick jag fler böcker av Pappa, som Hästen som Hobby, ABC för hästar och liknande. Allt var ju egentligen litteratur för vuxna men jag läste hungrigt och drömde om att bli en sådan där gammal farbror med kavaj och keps som red på bilderna.
En dag var det en snutt dressyr på sport-TV. Det hade väl varit SM eller något internationellt mästerskap. I säkert 10 sekunder såg jag en farbror i grå uniform, det var ju svart-vit TV, som red dressyrtävling. Han red galoppombyte i serie. Som jag minns red han det efter ett staket, men det kan ju inte stämma. Den lille Markus tittade såklart storögt på farbrorn. Hästen rörde sig jättelångsamt och farbrorn flaxade väldigt med benen fram och tillbaka efter hästens sidor.
Jag minns att denna lilla dressyrupplevelse, som ju var min samlade dressyrupplevelse som 10-åring, störde mig väldigt mycket. Det såg inte alls vackert ut. Det var flaxigt och fult och hästen rörde sig jättekonstigt. Min bild av galopp var ju från vilda västern-filmerna, där det ju alltid galopperas fort framåt i fri form. Det farbrorn gjorden på TV kändes bara konstigt. Det var fortfarande de svartvita siluetterna i mina böcker som fick symbolisera dressyr för mig. Där såg jag elegans, inte en farbror som flaxade med benen.
Hur som så blev jag inte avskräckt. Några år senare kom jag äntligen in på ridskolan i Partille. Jag fick något år senare reda på att där skulle vara tävling, så jag tog bussen upp till Åstebo och satta mig på en sten och tittade på dressyr. Långt senare förstod jag att jag såg LA:3. På den tiden red man i LA:3 mellangalopp på stora mittvolten, minskade tempot och vände igenom volten i bibehållen galopp och fortsatte på stora mittvolten i förvänd galopp. Detta kommer jag ihåg att jag såg, och jag blev lika besviken som när jag några år tidigare såg farbrorn med flaxande ben på TV.
Som jag minns det såg jag hästar som tog ett galoppsprång, stod still med fyra ben i marken och tog ett nytt galoppsprång, igen och igen. Det såg jättekonstigt och tråkigt ut. Så var det naturligtvis inte, men så har minnet av denna dressyrtävling på parkeringsplatsen vid busshållplatsen i Åstebo etsat sig fast. Jag vet inte hur länge jag satt och tittade, men det var nog länge för jag såg delar av MB:3 också. Jag satt nog på min sten några timmar. Det var långtråkigt men jag kände mig nog som en förlorare om jag inte var intresserad och stannade kvar. Till slut tog jag bussen hem, troligen för att middagen väntade.
Ju mer jag lärde mig genom åren och ju mer jag såg av ridning, desto mindre konstig såg dressyren ut, men dessa första dressyrminnen lever kvar. Jag tänker ofta på dem när jag pratar ridning med folk som inte är ryttare. Det är inte omöjligt att de upplever dressyren som en lika krystad företeelse som jag tyckte som barn.
Mitt tredje dressyrminne är desto trevligare. Då är vi på Strömsholm 1976. Jag har blivit 15 år och är där på ungdomsledarkurs. Av någon anledning sitter vi alla i gräset utanför Totta-villan. Då kommer en gammal farbror ridande på en stor svett-fux. Han travade fram till oss och red runt oss i gräset i öppnor och piaff. Medan han red hälsade han oss välkomna till Strömsholm och undrade vilka vi var. Vi presenterade oss som ungdomar från Göteborgs-distriktet. Han red nog några galopp-ombyten inför oss också, för att göra lite intryck, och så försvann han på vägen ned mot stallarna i samma stolta ridning som när han först dök upp, allt medan vi satt i gräset.
- Det var svenska mästarna Sten Nordenskiöld och Horisont, berättade vår lärare Björn Tellow. Det var nog där och då jag blev fängslad av dressyr.
