Jag var 17 år. Kapten Koch och Jag skrittade hemåt på grusvägen vid Åstebo. Jag red Spader Dam, ett helsvart halvblodssto som jag tyckte mycket om och red ofta på den tiden. Kapten Koch red såklart sin Merazi. Jag skrittade på hängande tyglar med båda tyglarna i vänster hand. Så lärde vi oss i Partille att man skulle färdas i skritt. Kapten Koch red såklart likadant.
Vi småpratade som man gör, och jag kom på något vi glömt att göra på vår ridtur. Vi var säkerligen ute med uppdraget att röja någon ridstig.
- Ja just det, sade Kapten Koch och Merazi skrittade lika energiskt åt andra hållet, bort från hemmet.
Jag såg inte att något hände. Ingen hjälp, ingenting, men jag såg en Merazi som vänt helt om och skrittade dit vi nu skulle. Strax fick jag vänt Spader Dam och skrittade några steg efter. Tills jag kom ikapp
- Hur gick det där till, frågade jag imponerat.
- Jag sköt fram inner höft lite, svarade kapten Koch och såg barnsligt stolt ut över min imponerade uppsyn.
Jag var mycket imponerad. Jag var så imponerad att jag minns det ännu, 40 år senare.
Naturligt skarvade kapten Koch lite. Han hade nog flyttat vikten och gått åt sidan med handen, och säkert lite andra mer eller mindre omedvetna saker också, men det bestående var hur snabbt en tjänstvillig häst kan lyda, och vilka små medel som behövs.
Merazi var ingen duvunge. När gamla Partille-ryttare pratar om honom kommer alltid ordet halvgalen upp. Han var ungefär som min Diamant. Ju längre man red desto fortare gick det. Men lydig och tjänstvillig var Merazi. Och välriden.
Denna lilla händelse från 1977 kommer ofta upp i mina tankar när jag funderar på dressyrens mål. För mig betyder dressyr att man skapar en användbar häst. Det stod länge i dressyr-reglementets inledning att dressyrens syfte var att göra hästen lydig, välgymnastiserad och angenäm att rida. Allt detta var Merazi, trots att han ytterst sällan såg en ridbana. Han var sannerligen användbar, till det mesta utom att rida uppvisningar.
