Ni vet hur det är. Man går och mockar i hagen med hästar omkring sig, tittar ner i marken och låter tankarna vandra fritt. Plötsligt tittar man rakt framför sig och inser att det där man just tänkte, det var en riktigt viktig tanke. Så står man där och funderar vidare, rädd att glömma av det man tänkte på.
Detta hände mig idag. Jag vet inte vad tanken var, men jag kommer ihåg vad den fortsatte med. Det handlar om min nya insikt om ”diskurs” som nu kan läsa om bland kommentarerna i inlägget Hästnördarnas nörd.
Jag vet idag att jag alltid, eller i alla fall oftast, har pratat förbi folk när jag försökt lära mig om hästar och ridning eftersom vi har olika diskurser. Det är såklart inte bara ajg som missförstår, utan lika mycket min omgivning som inte förstår mig. Det är så att säga lika omöjligt att förstå från båda håll.
Det fick mig att förstå att naturligtvis har en del av mina instruktörer sett mig som korkad. Hur mycket de än förklarar verkar jag inte förstå deras förklaring. Från min sida ser det istället ut som om de undviker att svara på min fråga och istället berättar något annat.
Tydligast blir ju detta under hopplektionerna på Strömsholm. Jag är säker på att Pelle Fresk var lika frustrerad som jag var (det vet jag att han var, det märktes lång väg) när han försökte undervisa mig. Problemet var nog att vi helt enkelt hade olika inställningar till vad lektionerna skulle leda till.
Jag var på Strömsholm för att bli en bättre ridlärare för tonåringarna på ridskolan där jag arbetade då. Där var det ju sällan man hoppade så högt som en meter (de lektionerna hade inte jag utan ridskolechefen) och de övningar med stora och många hinder vi fick lära oss på Pelles lektioner på Strömsholm kändes inte speciellt genomförbara i en enkel ridskolemiljö. Ofta undrade jag på vilket sätt jag blev bättre på att undervisa när hindren höjdes efter att jag förstått övningen.
Pelles diskurs var ju en annan (om nu diskurs är rätt ord). Han tänkte på oss som presumtiva tävlingsryttare och tog liksom för givet att vi ville hoppa högre, längre och bredare för att kunna tävla högre, längre och bredare. Eller så tänkte han något liknande, tror jag. Det undras mig om han alls kunde förstå min inställning, även om jag den gången har haft ord att förklara det för honom. Man förklarar ju sällan det man tycker är självklart och för mig var det självklart att hoppinstruktionerna på Strömsholm skulle fortplantas ut bland mina elever vilket de hade gjort även om jag sluppit de höga hindren.
Vi hittade varandra aldrig, Pelle och jag. När han en gång bad om ursäkt för att han skällt på mig sade jag att jag tyckte det var otäckt med de höga hindren. Pelles kommentar blev ”Varför är du då här?” Jag minns inte hur jag svarade, men att hoppa högre och högre fanns liksom inte i min tankevärld.
Jag föreställer mig att samma sak gäller mina dressyr-instruktörer. Även där har jag ju genom åren haft en annorlunda syn på såväl dressyrens som dressyrundervisandets syfte vilket nog har påverkat mitt sätt att försöka lära mig. Ovanpå det hade jag ju, till skillnad från hoppning, en egen vilja att för mitt nöjes skull lära mig mer om dressyren.
När jag nu begriper mer om dressyrens värld och förstår att jag egentligen stått rätt långt ifrån den, gissar jag att mången instruktör slitit sitt hår i tappra men lönlösa försök att lära mig. De frågor jag hade under dressyr-lektioner hade ju sällan samband med det som jag för stunden övade på min häst, utan var nog påfallande abstrakta och, för de flesta, ointressanta. För att lära mig vill jag kunna katalogisera och strukturera kunskapen. Efter det kan jag utföra. Learning by doing är således inte min grej.
På den tiden jag red för instruktör visste jag ju inte att jag hade ett annat mind set. Därför möttes vi aldrig riktigt, instruktörerna och jag.