På våren efter den snörika vintern 2009-2010 red jag ut Diamanten när marken fortfarande var täckt av 2 dm snöglop. Det var en underbar tur tills vi kom till en liten vårbäck som Diamanten inte kände igen. Som alla hästägare vet så bor det både krokodiler och andra monster i små bäckar så Diamanten vågade inte riktigt gå över.
Min erfarenhet gjorde att jag beslöt att föregå med gott exempel. Jag satt av, tog tygeln över huvudet på Diamanten och hoppade hyfsat elegant över den lilla bäcken. Kvar på andra sidan stog en brydd Diamant. Jag såg hur han svalde, kröp ihop för att förbereda ett språng – och hoppade stort, högt och rejält.
Alla som har varit med i en sådan situation vet att hästen alltid väljer att hoppa rakt i din famn. Hästar är för stora för att landa i ens famn så istället stötte Diamanten omkull mig så jag föll framstupa – och fick mina Tretorn gummistövlar fulla med blötsnö.
På plats tog jag av mig ena stöveln, stödd på Diamanten, och tömde den med snö. Jag hade lagt tygeln runt den andra armen så jag var lite begränsad i rörlighet. Jag tittade på Diamanten som stod lugnt och tillgivet intill mig och beslöt att han blir kvar där även om jag tar bort armen från tygeln. Det gjorde jag, och tömde den andra stöveln.
Diamanten upptäckte att han var lös, gick förvånat fem-tio meter bort medan jag balanserade på ett ben och tömde min stövel. Så fattade han situationen, och tog full fart hem. Där stod jag med min tvättade hals.
Bakom mig hade jag plogad grusväg som hade varit det enkla sättet att promenera hem, men rädd för att Diamanten skadat sig på sin vilda hemfärd följde jag hans fotspår. För en häst är 2 dm blötsnö inget större hinder men för mig blev det en jobbig 2 km lång promenad genom skogen och hemåt.
Aldrig har det varit så mycket folk i rörelse i vår lilla by. Halvvägs hem ringde närmsta grannen och berättade att det stod en lös, sadlad häst på gården. Låt honom vara, sade jag. Han stod och åt tillsammans med de andra hästarna, men utanför staketet. Grannen verkade orolig och lovade stanna tills jag var hemma.
När jag sneddade över några åkrar bredvid en gård fick jag stanna och prata med bonden en stund. Han skrattade rejält åt min belägenhet. Det gjorde inte jag. Nere på stora vägen genom byn mötte jag en grannfru som var ute på stavgång och som sett min Diamants vilda framfart. Hon kände sig också pratsugen.
Väl hemma stod en nöjd Diamant och mumsade hö. Sadeln låg kvar på ryggen, tygeln hängde fint kvar på halsen. Jag hade täckta stigbyglar och de var fulla med hårt pressad lös-snö som hade skvätt upp under den vilda hemfärden. Jag fick prata en stund med grannen som fortfarande stod kvar och vaktade honom.
Jag klädde av Diamanten och släppte in honom i hagen, så är denna saga all.
