Det är snöigt, kallt och torrt. För första gången på några år har vi haft under -20 grader. Hästarna lägger sig i snön för att sola. När jag nu kommit in i gubb-åldern tillåter jag mig att bara rida när vädret är behagligt, så ridning i minusgrader, åtminstone ordentliga minusgrader, går bort.
Håller man på med hästar, speciellt om man arbetat som ridlärare, lär man sig att frysa, och man lär sig att klä sig. Genom åren har jag haft lite olika stretegier för att stå ut med kylan.
Min barndoms ridskola i Partille ligger ju i en klimatzon där -10 är rätt ovanligt, men alla vet ju hur kallt det kan vara i ett ridhus. Jag minns från 70-talet hur ridhusbotten kunde vara stelfrusen, men ridning skulle det ju bli ändå. Vi red till ljudet av hästarnas dundrade hovar mot den hårda botten, och vi frös. Jag minns inte vad vi hade på händerna på 70-talet, kanske var de stickade vantar med gumminoppor i redan då, men vi frös om händerna. Vi lärde oss ett knep att när det var skritt på lång tygel kunde man stoppa in fingrarna under kåporna på sadeln för att få lite värme en stund. För knän och tår fanns just ingen räddning, i tunna ridbyxor och smala ridstövlar av gummi. Man teg – och led.
Så blev jag vuxen och började jobba som ridlärare i Orsa. Där ställdes ridlektionerna in om det var under -17, men vid -15 stod jag på utebanan och undervisade 2-3 timmar. På den tiden, 20 år gammal, var jag såklart noga att se rätt ut så jag var ridklädd när jag undervisade, i tunna stövlar och tunna byxor. När jag på kvällen kom hem och klev ur stövlarna värkte det ordentligt i tårna när de tinade.
När jag red i orsa, ensam på dagarna utan att någon såg mig, var jag ledigare klädd med jeans och armékängor. Det var såklart bättre. Skulle jag rida ut lade jag en filt under sadeln. Den gick från mitt på halsen och bak till svansen. Den främre biten vek jag bakåt över knäna, så var kylan inte lika besvärande. Men detta var 70-tal när hjälmar var små och tunna, så kallt om huvudet var det, för att inte tala om öronen, Det hände att jag fuskade och tog på mig en stickad mössa istället.
Vid denna tid kom ju också fårskinns-sitsen, som jag alltid tyckt känts som en blöja. Jag har ridit i sådana, och även tillverkat egna lite tuffare varianter, men helst rider jag utan. Jag upplever att sadeln blir varm rätt snart, speciellt de moderna sadlarna med stoppad sits.
Snart lärde jag mig att använda chaps utanpå ridbyxorna. Det värmde gott när man undervisade. Under mina år i Avesta blev mina shaps och armékängor någon typ av signum för mig, har jag förstått senare. Där var lektionerna inomhus på vintern. Det betydde att halv fyra, när ponnylektionerna började, var det kraftigt kallt i ridhuset. Hästar är emellertid en bra värmekälla så när jag gick in senare på kvällen, vid 7, för att undervisa hade ridhuset blivit uppvärmt och det var några plusgrader där inne. Då är det inget bekymmer att undervisa.
För knappa 20 år sedan stod jag i ett ridhus utanför Stockholm en hel helg, i -17 grader. Det var kallt. Tack och lov glömmer jag kylan medan jag engagerat undervisar, men mellan lektionerna blev jag påmind. Då hade jag ändå blivit så vuxen att jag hade ordentligt på mig, med pälsmössa, pälsfodrad rock och dito stövlar. Så gäller det att hitta en ställning där man liksom kan stå rakt upp och ned utan att komma i kontakt med kläderna. Då blir det ett varmt luftlager innerst. Jag är fortfarande imponerad av alla närvarande ryttare som härdade ut den helgen.
Idag finns det ju så fina vinter-ridkläder att man just inte behöver frysa. Jag är ingen vän av tjocka byxor eller stövlar med fodrade skaft. De tar plats så man får sitta i spagat. Det bästa för att klara kylan är den minskade fåfängan man får under livet, som gör att jag idag kan tillåta mig att vara ful och rida i de kläder som fungerar bäst för stunden. Men främst så undvikar jag numera att undervisa och rida i kyla.