Jag hittade min gamla ryktborste i en låda på vinden. Den fick jag av mina föräldrar i julklapp 1975. Jag hade fått en annan borste tidigare och den ryktade jag min första sköthäst med den första tiden, men alla sade att man skulle ha en JH-borste för det var kvalitet och ryktade bättre. Så visade de upp sina gamla borstar och visade att de fortfarande funkade trots att de var si och så gamla. Lyckan var därför stor när jag fick denna borste och det var en stolt liten pojke som ryktade med den första gången, säkerligen redan på juldagen.
Sedan följde den med mig genom åren och är den enda ryktborste jag har ryktat med efter 1975, sånär som de månader jag var på Strömsholm. Där fick man sig borstar tilldelade, mot en underskrift.
De sista 20 åren har väl borsten inte används, för det har på något sätt gått ur mode att rykta. Jag är ganska glad för det. Jag trivs inte riktigt med ryktandet. Jag nöjer mig att borsta av mina hästar. De verkar lika nöjda och friska ändå.
När jag ser min borste minns jag hur stolt jag kände mig när borsten började nötas ned och se använd ut. Använda saker visade ju att man använde dem, att man var erfaren och inte någon nybörjare.
Samma sak var det med ridstövlarna. Kom någon och stoltserade med nya stövlar fick man höra att det tar åtminstone ett år innan du kan rida i dem. Innan dess var de för stela. Vi som upplevde 70-talets stela ridstövlar vet att det ligger viss sanning i det. Man fick även veta att man skulle inte använda skokräm på insidan av skaften för då börjar de gnissla.
Båda sakerna stämmer nog, men de visar på en strömning i den tidens stall: Saker skulle se använda ut, annars var man nybörjare. Många var vi som ibland köpte nya stövlar, sådär var femte år, men behöll de gamla för riktigt fina sammanhang eftersom väl ingångna och slitna stövlar ansågs bättre.
Inte vet jag om de var bättre, men välanvända saker visade att man var en erfaren ryttare som red många timmar om året. Nya, oanvända och oslitna stövlar visade alltså på motsatsen.
Idag upplever jag inte att någon liksom skryter med sina väl ingångna stövlar. Vår förbättrade ekonomi har gjort dels att man slipper ha sina stövlar så länge, men också att det blivit status att köpa nytt, inte att visa erfarenhet genom att ha väl använd utrustning. Med den ekonomin som var då hade de allra flesta bara ett par stövlar. De var så dyra att man inte köpte dem i onödan. I en tid när månadslönen var 2-3000 kronor kostade läder-ridstövlar nästen en tusenlapp. Därför månade man om sina stövlar, sulade om dem ofta och använde dem så länge de gick. Därför var det bara oerfarna och sällan ridande ryttare som hade nya stövlar. Det var inget att skryta med.
