- Det heter inte ridhjälm, det heter kask!
Jag var tio år och var på väg med Mamma till NK för att köpa min första ridhjälm. Någonstans hade jag lärt mig att rätt namn var kask. Jag var så rädd att Mamma skulle säga fel till expediten så denna trodde att vi inte begrep. Därför övade jag mamma hela vägen till butiken. Mamma löste det snyggt genom att kalla det ridkask.
Detta var 1970, när ridhjälm inte var en självklarhet ännu. Jag är nog första generationen som växte upp med ridhjälm. Någon gång har jag sett statistik på att dödsolyckorna inom ridning minskade kraftigt under 60-talet. Det kan bero på att hjälmen då långsamt vann mark.
Det äldre gardet har berättat för mig att de blev skrattade åt när de kom med hjälm till ridskolan. Hjälm hade bara de duktiga, de som red fort och hoppade högt. Ridskolebarn behövde ju ingen hjälm, hahaha. Då var hjälm ett sätt att visa att man var något. Senare blev det ju tvärt om.
Det kan tyckas konstigt att nybörjaren inte skulle ha hjälm, men vi behöver inte gå särdeles långt för att än idag se paralleller till det. Det är ju bara vissa typer av bilförare som har hjälm: De som kör fort och farligt, alltså tävlingsförare. Vi andra skulle nog bli skrattade åt om vi kom på motorvägen med integralhjälm på huvudet.
Hjälmen var ju hämtad från den traditionella rid-dräkten och var alltså en jockey-mössa som man gjort styv. Jockey-mössan heter säkert något annat fint, men sådana hade ju funnits länge och sitter fortfarande på ryttarna framför de kungliga vagnarna. Det var alltså en mössa av samma material som en styvare hatt.
Idag verkar det underligt att man gjorde en hjälm som mera var snygg än säker, men vi får titta in i dåtidens tänkande för att förstå. Hjälm fanns just ingen stans i samhället då. Det var knappt att motorcyklisterna hade det. Man hade ingen erfarenhet på hur man gjorde en bra hjälm, och samhället tänkte inte i sådana säkerhets-termer som vi gör idag. Istället var man beredd att ta de risker som fanns, för det var man van vid. Att då göra en ridmössa som var säkrare än den vanliga ridmössan kändes såklart som en jättebra idé!
De första hjälmarna var alltså jockey-mössor som man styvade upp med – kork! Och visst, det gav ju skydd när man dunsade med huvudet i en sten eller liknande. Idén är inte mycket dummare än dagens hjälmar med olika typer av skumplast, fast korken var ju tunnare förstås, för att inte förstöra utseendet. Korken var emellertid opraktisk när det regnade.
När jag var tio år hade utvecklingen gått så långt att hjälmen var gjord i glasfiber. Den såg fortfarande ut som en traditionell jockeymössa med sammet, rosett baktill, en kopp högst upp och röd satin inuti.
Under hakan hade man ett ställbart resårband. Fast de tuffa ryttarna hade resårbandet ovanför skärmen. Det var ju bara nybörjare som behövde sådant. På hopptävling var det acceptabelt att tappa hjälmen under pågående ritt. Det fick man inget straff för.
Ofta hade flickorna sjalett under hjälmen. Sjalett förekom ju fortfarande även utan hjälm. Hjälmarna var kalla på vintern och ännu kallare var det om öronen, så sjalett var ett bra val. Som grabb frös jag hellre om öronen. Småbarnen på ridskolan fick ibland en yllemössa neddragen utanpå hjälmen av en omtänksam förälder.
I slutet av 70-talert började hjälmen förändras. Den var fortfarande lika tunn och fortfarande gjord i glasfiber som sprack om man föll hårt. Man kunde rätt lätt trampa sönder en hjälm. Den fick nu mjuk skärm för att förhindra skador på näsan, och den fick trepunktsfäste och den fock – hakskydd! Det där hakskyddet såg inte klokt ut och var farligt svettigt och obekvämt så de flesta av oss plockade nog av det rätt snart.
Det gjordes en del försök vid denna tid med mera säkra hjälmar. Vi som var med minns Jofahjälmen som gick ned över öronen och gav hjälm-frissa en helt ny innebörd, och vi kommer ihåg Boeri-hjälmen som var gjord i plast med hål för öronen och gick långt fram om kinderna så alla fick äppelkinder och pussmun. Lite senare kom de modernare hjälmarna som vi alla tyckte var jättestora och klumpiga och fick oss att känna oss som champinjoner när vi hade dem på oss. Till slut vande vi oss och nu tycker även vi äldre att de gamla hjälmarna ser jättekonstiga ut.
Vi som var med minns med hat-kärlek våra glasfiber-hjälmar. Var men riktigt inne hade man Wahlströms-märket mitt fram, och gärna en dymo-remsa med favorithästens namn. Den satt ofta käckt på nacken på flickorna och sällan fastspänd men skam den som red utan! Då fick man höra sura kommentarer.
