Jag skall inte säga att jag tänker rida för instruktör igen, men jag har börjat leka med tanken, och jag har börjat fundera hur det skulle kännas att rida för instruktör igen. Det är något jag gjort förvånansvärt lite genom livet, och ju längre åren har gått desto mera sällan har det blivit. Nu är det nog senast 10 år sedan jag red för instruktör.
Om jag skall ta mig till en instruktör måste jag ju först ha något jag vill fråga, något jag vill lära mig. Den frågan kan jag för stunden inte formulera. Den enda häst det känns aktuellt att ta till instruktör är ju min unge Bugatti, och nu under ”fyraårs-säsongen” känns det föga aktuellt. Unghästar känner jag att jag kan rida själv.
Ponera då att jag tänker rida för instruktör nästa år. Vad kan jag då vilja lära mig för nytt, tro? Jag upplever mig ju som rätt ridkunnig och mina hästar är friska och glada utan några skador och förslitningar, så vad vill jag att instruktören skall göra med mig? Jag vet inte riktigt där. Kanske kommer jag vid något tillfälle hitta något som jag tycker är krångligt med Bugatti så det den dagen kan vara motiverat och ta mig till en instruktör.
Hur tänker ni andra där? Vad får er att ta er till er instruktör och vad har ni för förväntningar på lektionen?
Om jag alls vill till instruktör så gäller det ju att hitta en instruktör som passar mig, någon som ”vill samma sak” med ridningen som jag vill. Där börjar det kännas riktigt knepigt för då gäller det ju inte bara att hitta en fråga utan också en målsättning. En sådan har jag ju inte formulerat för mig själv sedan jag var i 20-års-ålder. Sedan dess har jag ju mest ridit runt. Jag måste reda ut vad jag vill uppnå med min egen ridning de kanske 20 åren jag har kvar i sadeln.
När jag funderar vad jag vill med ridning hamnar jag alltid i min instruktörs-roll. Som instruktör kan jag hitta mängder med mål och planer, men som ryttare är det svårare. Jag har såklart någon grundläggande tanke om att ”bli duktig” men som mål är det lite för luddigt.
Därnäst skall jag ju då leta fram en instruktör som jag trivs med och som går att nå i nejden. Jag tycker att längre än tre mil vill jag inte åka för att rida för instruktör. Jag får försöka ta reda på vilka instruktörer som finns i nejden, och så får jag åka och kika på en massa av deras lektioner för att se om det känns rätt.
Där kommer ju också min osäkerhet in.
Kommer en instruktör ta en gammal gubbe på en jätteliten häst på allvar? Kommer instruktören stå ut med alla mina ovanliga frågor och funderingar, dem som får så många att bli hånfulla och aggressiva när jag försöker diskutera ridning?
Kommer instruktören vara så logisk att jag kan lära mig något? För ett tag sedan lyssnade jag på en kändare ryttares föredrag, och redan efter fem minuter hade denne sagt emot sig själv. Sådant tar ju bort lusten att betala för ”lektion”.
Ofta när man ser ”träningsklipp” på nätet hör man ofta någon i bakgrunden med emfas skrika DRIIIIIV. Det är instruktören. Det är ju inte den typ av undervisning jag vill mötas av om jag skall ta mig till instruktör. En instruktör skall undervisa, inte skrika DRIIIIV. Jag vill ju att en lektion skall vara dels ett samtal där vi enas om idéer och strategier, och dels stunder där jag provar om instruktörens instruktion fungerar. DRIIIIIIV känner jag väldigt lite behov av.
Jag vill att lektionen skall vara en stund för lärande, inte en stund för övande. En ridlektion skall inte vara ett pass på friskis och svettis. En ridinstruktör skall inte bete sig som en aerobics-instruktör som ser till att kunderna håller igång. För mig är det viktigt att instruktören undervisar, inte tränar. Öva mig kan jag göra hemma när instruktionen har landat.