Jag skall ta med er tillbaka till mars 1984. Jag var 23 år och gick min andra tremånaders kurs på Strömsholm. Ridlärarutbildningen på den tiden var två tremånaders-kurser.
Just denna dag var det hoppning. Vi hoppade våra fälthästar två gånger i veckan, tränade markarbete för ridlärare en dag, onsdagar, och red två dagar självständig ”dressyr”. På helgen turades vi om att rasta dem i skritt. Halva gänget var ju ledigt på helgen så vi som var kvar fick skritta många hästar.
Tillbaka till hopplektionen. En av de första övningarna var såklart att hoppa studs. Studs var lika självklart som framdelsvändning på den tiden. Hur det är idag vet jag inte. I det lilla gula ridhuset, där all hoppning skedde, fick fyra studshinder plats efter långsidan. När vi gjort detta bra byggdes det om till två studs med kryssoxer efteråt.
På hopplektionerna var vi tre elever i taget. Vi kunde se hur de andra gjorde och lära oss av det, och även förfasas och oroas. Dessa lektioner med studs handlade om det senare. Det visste jag med den erfarenhet jag hade från första kursen.
Gula ridhuset är en mycket vackert byggnad med stora spröjsade fönster efter tre sidor. På den fjärde, kortsidan mot gården, var läktare och pannrum så där var inte plats för några fönster. Utifrån såg man tydligt ifall någon red i ridhuset, och även vad de gjorde. Så stora och så lågt sitter fönstren.
När alla hoppat studs med efterföljande kryssoxer bra, firades halva löshoppningsrampen ned, och vi beordrades att göra knut på tygeln. I tur och ordning skulle vi nu rida mot studsserien, släppa tygeln och korsa armarna framför bröstet. Detta mindes jag från första kursen, men då hoppade vi mot läktaren så det blev inte riktigt lika intressant som denna gång.
På den tiden fanns inga krav på hagvistelse för hästar, så Strömsholms hästar stod i sina spiltor 22-23 timmar om dagen, reds i ridhus en knapp timma om dagen (på vintern, sommartid reds de huvudsakligen ute) och skrittades runt på Strömsholm kanske en halvtimma om dagen. De hade alltså ett betydande underskott av egen aktivitet. De visste nog också vad klockan var slagen när studsen var framme och löshoppningsrampen nere, för nu passade de på.
Hästarna märkte såklart att vi inte var ryttare längre utan passagerare. De tog sig över oxern med ett extra knorrigt språng och fortsatte glatt att bocka hela kortsidan igenom, medan en blek ryttare försökte få fatt på tygeln framme vid öronen så det gick att få stopp på hästen igen.
En kurskamrat upptäckte utan större förtjusning att hästen hade lyckats få tygeln över nacken. Den hängde nu framför bringan på den glatt bockande hästen. Han valde att kliva av i farten när hästen tog fart mot en ny vända över studsen.
Det var nu jag blev medveten om ridhusets vackra fönster. Medan jag försökte få fatt på tygeln på min bockande Tellus (e. Cosmos xx) råkade jag titta ut. Det var en härlig utsikt, så att säga. Fönstren sitter lågt, men ridhuset är byggt i en sluttning. Står man utanför kortsidan är det flera meter upp till fönstren. Jag satt lite snett ut i luften, sådär som man gör på bockande hästar ibland, och fick en tydlig känsla av hur det hade varit att trilla av där och då – fortsätta ut genom fönstret och landa först åtskilliga meter ner …
Jag vet inte om någon har gjort det någon gång, men jag minns känslan.
Det räckte ju inte att hoppa med armarna i kors en gång. Jag skulle göra det en gång till, ville ridläraren. Troligen var jag lite upprätt i ”säkerhets-sits” över hindret, erfaren av vad som skulle hända efter. Minnet av utsikten gjorde inte att jag gick med bättre framåt andra gången heller. Istället tog jag tag med ena handen i bakvalvet mitt under språnget. Det är enda gången jag gjort det.
