När Strömsholmstävlingarna fyllt 100 år och just är avklarade, minns jag första gången jag kom i kontakt med dem. Det var 1981 och jag hade arbetat ett halvår på den lilla ridskolan i Orsa – mitt första jobb – och även börjat min utbildning till ridlärare. Detta år gick jag första kursen, i folkmun kallad Valla-kursen eftersom den var förlagd till valla folkhögskola i Linköping. Det var en teoretisk kurs där vi lärde oss svenska, föreningsteknik, mötesrutiner, kommunalkunskap, planering av ridanläggningar, foderlära, trafikregler för hästar med mera. Vi lärde oss också bokföring, vilket jag ofta är tacksam för.
Om jag minns rätt var kursen sex veckor lång. De två sista veckorna flyttade vi från valla folkhögskola till Strömsholm och blev förlagda i lerladugårdarna.
Vi hade ju lektioner hela dagarna så vi hade små möjligheter att följa ridningen på Strömsholm. Detta var ju dessutom i juni då den mesta ridningen ägde rum på ängarna borta vid slotten. Vi såg mest ryttare som skrittade hit och dit medan vi hade rast, men inte mycket mer. Det är möjligt att man kunde se mer ridning, men som så ofta höll min blygsel mig borta från händelsernas centrum.
Kursen slutade i början av juni, helgen före Strömsholmstävlingarna. De sista dagarna vi var där började det droppa in deltagare. Jag kunde känna igen ryttare när de skrittade förbi på sina stora hästar. Jag minns att jag såg Ulla Håkanson. Redan då var hon en erfaren legend. Ulla Håkanson fick medalj i OS samma år jag började rida. Jag såg även Eva-Karin Oscarsson och säkert några fler kändisar. Dessa två är de jag kommer ihåg. Det borde ju ha cirkulerat hoppryttare där också, men dem kände jag nog inte till på samma sätt, så det minns jag inte.
Jag såg dem ju inte rida dressyr, jag såg dem skritta runt bland husen på Strömsholm. Troligen var de på väg till eller från någon ridbana för att öva sig lite.
Mitt minne från detta första möte med dressyr-eliten, om man nu använde ett sådant ord då, var att de red utan hjälm. Det kommer jag bestämt ihåg. Det hade jag ju själv aldrig gjort på den tiden. Jag försöker minnas hur jag upplevde deras hjälmlösa ridande. Inte ens 1981 var det ju comme il faut att rida utan hjälm, trots att väldigt många fortfarande gjorde det.
Mitt andra minne reagerade jag kraftigare över – och förvånar mig fortfarande över. Dressyrryttarna red med fem centimeter långa sporrar med femuddiga stjärnor. Det tyckte jag inte om. Jag skall inte säga att alla gjorde det, men jag såg tillräckligt många som gjorde det för att jag skulle fundera över det – och fortfarande fundera över det.
Det är fascinerande hur mode och tidsanda påverkar oss och hur vi går i flock. Naturligtvis behövdes inte dessa stjärnsporrar mera då än nu. Flera av de ryttare som var med rider och tävlar ju fortfarande, men nu utan stjärnsporrar. Den gången var nog stjärnsporrarna samma adelsmärke som det var att rida utan hjälm. Man visade sin status och hur duktig man var, kände sig liksom inne i gänget.
Jag är säker att de som är unga nu kommer titta tillbaka på dagens dressyrryttare och förvåna sig lika mycket över utrustningen, och att alla samtidigt tycker sig behöva samma, i framtidens ögon, underliga grejer. Kan det vara de djupa sadlarna, de stora vulstren, huvorna eller något annat som med framtidens ögon får oss att framstå som fjantiga och okunniga? Säkerligen kommer de ha åsikter om det vi gör och den utrustning vi använder, men det är svårt att veta om vad, nu när vi är mitt i det.
