Redan när du kliver in i stallet förstår du vad klockan är slagen, för därinne står alla kursens flickor och försöker se jättesöta ut. De pekar alla på Den Vilda Hästen. De har redan valt hästar, så du skall rida Den Vilda. Just då önskar du att det var din mamma som bestämt vilken häst du skulle rida, inte ett gäng unga tjejer, för mammor brukar ha lite mysigare syn på vilken häst som är lämplig åt lille sonen. Men nu var det du och tjejerna som skulle göra upp om saken.
Visst, du försöker komma med lite undanflykter, som att du tyckte det är dags att du får rida Mysiga Pållen, men det funkar liksom inte. Tjejerna drar igång de där argumenten som de förmodligen lär sig i flickscouterna eller på tjejgympan eller någon annan stans dit vi pojkar aldrig kommer, för alla tjejer kan dessa argument. Och de funkar jämt. Man får inse det.
- Jamen du är ju man och Den Vilda lyder ju en man mycket bättre. Du känner dig inte riktigt som en man där du står, du känner dig mest blek, men du vill gärna vara en man och gillar att tjejerna tycker att du är en. Sarkasm är inte din grej riktigt än.
- Rider du honom får du en kram efteråt, säger hon som är lite längre än du.
- Av mig med, säger hon med tuggummit och ler sådär så det nästan känns som en bra idé att rida Den Vilda.
Nog försöker du svara emot, men det slutar såklart som det brukar; Du sitter upp på den vilda och skrittar iväg. En kvart senare känns det liksom inte lika viktigt längre att försöka imponera på tjejerna, för Den Vilda ägnar hela ridpasset åt att tala om något som din mamma borde sagt för länge sedan: Det är inte tecken på gott ledarskap att göra som unga tjejer vill bara för att de ler mysigt.
Nåväl. Du rider Den Vilda med bultande bröst och ser fram emot kramkalaset när du kommer tillbaka till stallet.
Inte för att jag vill verka långsint såhär 40 år senare, men det finns rätt många före detta unga tjejer där ute som är skyldiga mig en kram.