Jag kan fortfarande säga vilken dag jag blev dressyrryttare. Det beror på Pelle Fresk, hoppinstruktör på Strömsholm. Det var en senvinterdag 1980. Jag gjorde lumpen i Skövde men en dag tog jag bilen upp till Strömsholm för att göra Valla-provet. Det var det första man gjorde i sin ridlärarutbildning. Man skulle göra ett litet ridprov för att på det viset få biljett till den inledande teoretiska kursen på Valla folkhögskola som såklart kallades Valla-kursen.
Så där stod jag på Strömsholm med mina gamla ridstövlar med blåfärg på foten och en sådan där gammal 70-talshjälp av glasfiber och med mjuk skärm som de unga idag bara sett på bild. Vi skulle rida typ en ridlektion för Hans Vikne och sedan byta hästar för att hoppa några språng framför Pelle Fresk.
Min erfarenhet av ridning den dagen var att under 7 år ha varit elev på ridskolan i Partille. Inte så mycket, alltså. Jag fick (troligen med viss tvekan) godkänt av Hans Vikne i dressyren och fick några kloka ord med mig, vilka jag tidigt glömde. I Hoppningen gav Pelle Fresk mig underkänt betyg.
Idag klandrar jag honom inte. Hoppning på ridskolan handlade ju om att styra mot hindret på en överpigg häst, blunda och hålla i manen i fältsits. Pelle hade såklart lite andra krav på oss. Jag tror han mycket väl uttryckte vad han ville jag skulle förbättra, men det har jag glömt. Ha överseende med mig – det är 42 ½ år sedan
Troligen kände jag mig frustrerad och förolämpad. På ridskolan hade jag ju alltid setts som duktig så detta var nog mitt första bakslag i ridningen. Tyvärr är jag ju inte den som blir taggad av motgångar. Istället för att börja öva hoppning av bara attan för att motbevisa Pelle Fresk började jag istället kalla mig dressyrryttare.
Jag gjorde om Vallaprovet året efter. Då bodde jag i Orsa och jobbade på den lilla ridklubben där. Hoppning kändes så motbjudande jag inte hoppade ett enda språng under året. Inte ett enda. (Jag hade ju heller ingen kunnig inom räckhåll som kunde hjälpa mig med hoppningen, men det är en annan historia.)
Så tog jag min lilla bil till Strömsholm en gång till. Eftersom jag blivit godkänd på dressyren året innan behövde jag inte göra om dressyrtestet; jag gjorde bara hopptestet. Pelle Fresk gav mig godkänt och berömde mig för att jag hade tränat så fint sedan året innan. Jag vet inte vad jag svarade men jag berättade inte att jag hoppat – absolut ingenting sedan vi sågs sist.
Jag tror det hade varit klokt av mig att träna lite mer hoppning inför kurserna. Då hade jag kanske bättre förstått vad det var Pelle Fresk menade med hoppning och varit bättre förberedd. Jag minns hoppningen på Strömsholm som svårförstådd med alldeles för höga hinder. (Vi skulle lära oss att att känna bjudning på trestegsavstånd. Jag förstod varken vad bjudning eller tresprångsavstånd var, speciellt inte med ett hinder på 115 cm i slutet på diagonalen.) Till mitt försvar kan jag säga att på den tiden hade jag ingen som helst kontakt med hoppning. Sådant var inte så lätt i norra Dalarna på tidigt 80-tal.