Någon gång runt 1990 tröttnade min dåvarande hustrus syster på att rida. Hennes häst transporterades ned till oss för försäljning. Efter några månaders ridande började spekulanterna komma. Jag minns speciellt en av dem.
Vår ridbana var rätt ny. Den låg bredvid stallet omringad av grannens vetefält. Spekulanten red Navajo där, galopperade efter långsidan i en trevlig fältsits och - fortsatte rakt ut i vetefältet. Där bröt hon av och skrittade tillbaka.
Ni som har varit elev till mig har hört talas om denna händelse, säkert mer än en gång. Jag älskar att berätta om den, för den visar mig något som jag då blev medveten om och efteråt ofta har noterat: På ridbanor är det många ryttare som inte styr.
På ridbanan är det så lätt att låta staketen styra hästen. Det tas för givet att hästen svänger när kortsidan kommer och fortsätter efter staketet igen när långsidan börjar.
Spekulanten tyckte nog att Navajo var ouppfostrad som galopperade av ridbanan med henne, medan jag kände mig stolt över honom som inte svängde förrän han blev tillsagd. Eftersom vår ridbana inte hade staket, behövde vi rida våra hästar hela varvet runt varför de inte visste att det var dags att svänga bara för att ridbanan tog slut. De väntade på ett kommando.
Efter det har jag ömsom haft ridbanor med staket och ömsom varit utan. När jag haft staket har det mest varit för att hålla saker utanför ridbanan, som haghästar eller hundar. Idag är min ridbana inhägnad på tre sidor, varför mången förvånad och generad elev hamnar i min trädgård när de tror att hästen per automatik håller sig kvar på volten medan de själva gör annat.
Hon köpte honom inte. Navajo hamnade hos en trevlig flicka i Småland.