1978 gick jag in på Gumperts bokhandel i Göteborg för att köpa julklappar till familjen. När jag gick ut igen var inga julklappar handlade, för där inne fann jag C G Wrangels Handbok för hästvänner, som just hade kommit ut i en facsimilutgåva. Det gick naturligtvis inte att motstå och kostade nästan alla mina pengar.
Jag var redan bekannt med verket, bland annat hade jag träffat på det hemma hos Kapten Koch. Verket är i två band om 1347 sidor. Jag läste det rätt omgående från pärm till pärm.
Vi får nog betrakta det som ett standardverk som avhandlar det mesta inom hästeriet. Första utgåvan kom ut 1887 och den andra, på vilket facsimilen är gjord, 1911-13
C G Wrangel var svensk officer född 1839 men gick i utländsk tjönst för att några år senare komma tillbaka till Sverige och bedriva jordbruk. Dock reste han Europa runt för att lära sig mer om hästar och grundade 1868 Allmänna Nordiska Hästskötareskolan i Jönköping. Wrangel får ses som en förespråkare för milda metoder, metoder som i mångt och mycket består.
I boken kan vi läsa om det mesta. Vi kan lära oss om stallbyggnader och om hur man skall köra över ett krön utan att det blir ett ryck i vagnen när den börjar rulla nedför. Vi kan läsa en debatt om barfota kontra skoning, en debatt som verkar påfallande modern och som lyfter samma argument som används idag. I ett kapitel om hästars motionering kan vi lära att om man inte vill motionera sina hästar själv bör man ålägga sin kusk att göra det.
Boken är skriven av en 1800-tals-människa. Dessa kände att de levde i en ny tid och kände sig ofta moderna. De blickade oftare framåt än bakåt varför vi i boken kan möta rätt kraftiga uppgörelser med det förflutna och med det omoderna. Sedan dess har pendeln svängt i en del avseenden varför vi idag kan le åt en del av Wrangels utfall, till exempel mot den omoderna och onyttiga höga skolan.
Det är mig övermäktigt att scanna in alla 1347 sidor, så jag nöjer mig med att lägga upp de 150 sidor som i 15 kapitel avhandlar ridkonsten.
Klicka på sidorna för att förstora dem
