Taekwondo

Jag gjorde mitt första arbete med Taekwondo i går. Trots att han är uppvuxen hos mig och även träffat mig alltemellanåt de åren han bott hos Ingela, så är han lite rädd för mig. Troligen är han en sådan häst som är rädd för karlar. Dessutom är han en av få hästar jag träffat, som är rädd för spöt. De hästar som det ofta heter att de är rädda för spöt kallas för det eftersom de slår tillbaka när man använder spöt mot dem. Den häst som har mod att protestera på det viset, är inte rädd för spöt. Den är irriterad på det och vill inte lyda det. Men Taekwondo är rädd för det. Det tog mycket lång tid innan Ingela kunde rida honom med spö, och när nu farlige Husse häll i spöt, var det ju extra förfärligt.

Gårdagens övning blev således att vänja sig vid Husse igen, och även väja sig vid att husse hade spö i handen. Jag tog ut honom på ridbanan, och försökte göra lite grundläggande övningar med honom där, men så fort spöt rörde sig, blev han förtvivlad och försökte springa undan,

I de allra flesta sammanhang är det ju bra att hästar flyttar sig för spöt, men med Taekwondo är situationen en annan, Han måste lära sig att acceptera att spöt rör på sig, utan att bli rädd. Detta födde en del funderingar hos mig: Om han nu vänjer sig vid att strunta i spöts rörelser, hur skall jag då få honom att lyda spöt, den dagen jag vill använda det?

Detta funderade jag på, samtidigt som jag försökte hitta sätt att få Taekwondo att alls acceptera spöt. Jag försökte klappa och klia honom med spöt på halsen och sidan, men han sprang förtvivlar runt mig. Efter ett tag hittade jag en strategi: Jag lade spöt på hans rygg, och så fick han springa runt mig då, med spöt på ryggen. När han stannade tog jag bort spöt. Så höll vi på och till slut kunde jag föra spöt över hans kropp utan att han sprang iväg. Dock hyperventilerade han oroligt, den lilla stackaren.

Där dök då nästa problem upp: Hur skulle jag nu få honom att flytta sig för spöt? Kanske borde jag ha övat det en annan dag, och nöjt mig med hans nyvunna accepterande av spöt. Jag beslöt mig i alla fall för en strategi att spöts rörelse skall han ignorera. Ett stilla spö på kroppen skall han också ignorera. Men ett knackande spö skall han lyda och flytta sig bort från.

Detta var emellertid lättare sagt än gjort, för när jag väl knackat på honom och fått honom att flytta sig, var han strax lika rädd för spöt som vid övningens början. Vi höll på rätt länge med detta, den lille pållen och jag, tills vi så småningom fick tydligt resultat. Han verkade till slut förstå skillnaden. Då lät jag mig nöja.

Detta kommer att bli Taekwondos arbete ett tag framöver. Det är ingen idé att jag försöker rida honom förrän han har odelat förtroende för mig. Det kan sluta illa.

Det blev en festlig kontrast när jag strax tog ut Robusten på ridbanan för att handarbeta honom. Han accepterar spöt, men är betydligt sämre på att respektera det. Emellertid slutade dagen bra med honom också.

Med dessa två hästars olika reaktion på samma sak, kan vi se vad Jana Wannius så klokt sade på en video för evigheter sedan: En del hästar skall lära sig att acceptera hjälpen, medan andra skall lära sig att respektera hjälpen. Taekwondo är fint exempel på det första, och Robusten ett lika fint exempel på det sista.

Vi som har varit på premiering har hört orden många gånger. Nu är det snart 20 år sedan jag senast var på en premiering, men länge länge ville man ha vägvinnande gång med bra påskjut på hästarna, framför allt på halvblodshästarna. Ganska länge har emellertid detta krititserats då den vägvinnande gången inte är särdeles ridbar.

Varför ville man då ha den? Det är inte så förvånande, om vi ser på det med rätt glasögon.

Olika tiders hästavel har haft olika mål. Målen och fokus beror dels på vilka hästar man vill ha, men också vilka hästar man har att utgå från. I alla tider har ett av målen med ridning varit att ta sig fort fram, och helst med en häst som är så lite trött som möjligt när den väl kommer fram. Detta ville man även under barocken. De furstar och likasinnade som red ”barockdressyr” var en ganska liten del av alla ryttare. Red gjorde även postiljonerna, och deras uppgift var såklart att leverera breven i tid. Red gjorde även den vanliga soldaten och även för honom gällde det att kunna röra sig fort med liten energi. Det var få, mycket få, hästar som utbildades till destriers för att kunna strida man mot man.

Det svenska halvblodet började formas i slutet av 1800-talet för at få fram en häst som just kunde transportera sig fort och långt med så lite energi som möjligt. Utan att bli trött. Det handlade dels om att kunna dra kanoner efter vägarna, men även att bära ryttare.

Så för alla oss som är uppvuxna med ”de gamla militärerna” var det en självklarhet att detta var den huvudsakliga sysselsättningen för en ridhäst. Red man dressyr eller annan förfinad verksamhet, skulle man akta så hästens användbarhet inte gick förlorad. Och användbarhet var just att fungera i fält; att snabbt kunna ta sig fram i terrängen oberoende av ifall det var skog eller öppna fält.

Men så försvann hästen ur armén och vi skulle avla sporthästar istället. De två största sporterna där halvblod användes är ju hoppning och dressyr varför man långsamt och rätt motvilligt började plocka fram nya kriterier på aveln och försöka få fram hästar som var viga istället för bra maratonlöpare. Och här ligger de sista 30 årens debatt om hur oduglig halvblodet är för ”modern ridning”. Det berodde på att när halvblodet skapades var annan ridning på modet!

Denna långa text var egentligen bara tänkt som en inledning till mitt berättande om Taekwondo. Han är ju hälften fullblod, och därtill ¼ halvblod och ¼ welsh cob. Han har långa och påskjutande rörelser i sådan grad att mången gammal premieringsförrättare hade jublat. Men nu är jag ju dressyrryttare och vill ju därmed samla mina hästar, inte trava med långa vackra steg.

Här uppstår såklart en konflikt. Taekwondos långa gång fungerar dåligt på ridbanan och i lägre tempon varför han blir ganska obekväm att sitta på. Han vet liksom inte hur man gör när man travar fint.

Vad gör man då? Jag kan se två saker som jag måste göra med Taekwondo.

Dels måste jag hitta sätt att bejaka honom. Han måste få använda sin kropp och sina rörelser till saker där jag kan ge honom cred för att han är den han är. Och samtidigt skall jag då helst göra det på ridbanan med sådant jag tycker är roligt, så att vi båda kan ha skoj.

Det har tagit tid för mig att formulera ett mål med Taekwondo. Han är så försynt och gör inget väsen av sig varför man liksom rider honom i förbifarten, som en uppvärmning inför de andra hästarna. Jag har inte riktigt vetat vart jag varit på väg med honom men efter att ha funderat några dagar känns det självklart att han skall bli en maratondansare!

Nästa fråga är hur man gör. Det skall jag återkomma till när jag kommit på det själv. Det är varken svårt eller omöjligt. Det görs hela tiden och att utbilda Taekwondo är trots allt mycket enklare än att förvandla en travare till dressyrhäst.

Och så skall jag komma ihåg att låta honom trava fort med stora steg på vägarna häromkring, för när han får upp farten och gör det han är gjord för, då blir han bekväm!

Så gav jag mig då an ridningen av Taekwondo igen, men hittade inte rätt. Jag försökte lösgöra och jag försökte samla, men det blev intet av någotdera. Mest hamnade hans näsa i bringan och ingen bjudning fanns att hitta. Han vinglade hit och dit med mig, med baken på än den ena sidan och än den andra. Han var svår at styra eftersom han inte följde med tygeltagen. Vi hade ändå plockat bort hans vargtänder så han skulle trivas bättre med bettet, men det hjälpte inte. Han drog upp läpparna och såg lidande ut, som om han ville bli av med bettet. Vi satte därför på honom hans halv-hackamore igen, vilket han redan tidigare visat att han trivdes OK med.

Det kändes förvirrat och förtvivlat. Jag hade slut på idéer, så som man har ibland, och visste inte vad jag skulle hitta på med honom för att få honom att trivas med arbetet på ridbanan. I skogen var han mycket trevlig att rida, men dressyrarbetet verkade han inte förstå.

Då hände något som blev väldigt lyckat. Min unga elev Pi Levin fick rida några lektioner på honom, och red honom i en kravlös öppen form. Båda två sken av lycka. Jag såg lång väg att Taekwondo gillade Pi, och lika tydligt var att hon gillade honom. Han löd henne fint och såg inte alls så missmodig ut som när jag hade ridit honom några dagar tidigare.

Det var en viktig aha-upplevelse, och det började gå upp för mig hur jag skulle göra.

De kommande passen brydde jag mig inte alls om hans form. Jag hoppade över alla fina ord om formgivning av överlinjen, och liknande. Istället fick han gå med en rak hals och näsan lägst fram i bästa George Morris-stil, så som vi oftast rider i skogen. Detta slog väl ut. Taekwondo hittade bjudning såväl rakt fram som på volten, och blev även mycket bekvämare att sitta på, vilket är ett tecken på att han använder sin kropp bättre. Det kändes ovant och lite konstigt att rida en häst så här fritt, men i hans fall verkar det vara det som fungerar.

Försökte jag mig på lite gymnastiserande övningar; sidvärtsrörelser och liknande, blev han lika ihopkrullad och utan bjudning som tidigare. Jag fick fundera ut något sätt att gymnastisera honom på, där han kunde ha näsan långt fram och gå med en sådan där ful rak hals. Jag hittade ett sätt, som jag snart skall berätta om.

Utmaningen med Taekwondo fick mig att rota i gamla minnen och gammal kunskap, saker som jag knappt mindes och än mindre provat på. Men eftersom jag nu stod inför en ny utmaning var det dags att prova nya vägar, och rätt metod för det är att använda den kunskap man har och sätta ihop den på nya sätt, det som bruka kallas lateralt tänkande.

Jag hittade två saker, som kändes värda att prova. Dels har jag hört nämnas om en portugisisk tränare som använde uttrycket ”send your horse…”, och det kändes som en bra tanke vid problem med bjudningen. Om jag liksom kunde skicka iväg Taekwondo mot något och få honom att förstå att dir skulle han, vore halva problemet löst.

Nästa sak har förmedlats mig om samma, eller möjligen en annan, portugisisk tränare, som hittade bjudning genom att vända inåt och skicka iväg hästen. Om det var så han gjorde lär vi aldrig få veta, men det dög för mig som tanke, och var värt ett försök.

Dessa saker kombinerade jag alltså, och hittade ett riktigt bra arbete med Taekwondo. Den första övningen handlade om att jag i skritt letade efter ett föremål, som ett träd utanför ridbanan, staketstolpe eller liknande, 45 eller 90 grader åt sidan och när jag själv fokuserat på det, försökte jag få Taekwondo att ”ta i” och öka sina steg åt det hållet. Jag ville hitta ett sätt där han, helst, redan innan han vände, förstod vart jag ville skicka honom. Jag försökte hitta ett sätt att vända, som samtidigt drev honom framåt.

Och då kan vi se hur den fria hästen vänder, när den har bråttom: Den vänder genom att flytta framdelen åt det nya hållet. Vi kallar det en bakdelsvändning, eller rollback om vi är westernryttare. Och detta försökte jag få Taekwondo att göra. När jag ville åt ett nytt håll, försökte jag få honom att ta fart ditåt med bogen först. När han väl gått några steg åt det nya hållet, slappnade vi båda av och letade ny riktning och ny fart.

Detta lyckades rätt bra. Dock lyckades det inte varje gång. Ibland märkte jag att min vändning fick honom att köra ut baken åt motsatt håll, en framdelsvändning, och det villa jag inte ha. Inte för att jag är rädd för framdelsvändningar, för det är rätt ofta en användbar övning, men för att det var ett tecken på att Taekwondo inte förstått uppgiften och inte börjat ta sig åt det nya hållet. I en framdelsvändning kommer man ju inte närmre målet.

Och när han sköt ut rumpan, fick jag driva fram honom med min ytterskänkel. Det är så man skall använda ytterskänkeln när man vänder; inte för att vända, det sköter vikt och tygel bättre, utan för att driva honom åt det nya hållet.

Jag var nöjd när bakdelen gick på ett litet voltspår, men än gladare om baken började vända samtidigt som framdelen, så det blev en vändning med tagen bakdel. Det är det mest energiska sättet att ta sig åt ett nytt håll, och det var det jag ville åstadkomma.

När vi övat detta, och det kan man ju göra flera gånger varvet om man rider på en ”volt”, blev det tydligt resultat. Taekwondo förstod övningen, och blev bättre och bättre på att hitta framåt, vart jag än styrde. Vändandet med tagen bakdel gjorde även att han fick en mer balanserad och samlad gång.

Därför växlade jag upp övningen, och bad honom om trav i samband med att vi vände. De vändande hjälperna och den drivande ytterskänkeln, blev de hjälper som skulle skapa traven. Och igångsättningen med tagen bakdel, gav en fin bärig och samlad trav! Då blev jag glad!

Våra galoppfattningar gör jag även de på samma sätt, under vändning med tagen bakdel och med drivande ytterskänkel. Det gjorde en väldig skillnad på hans galopp, som blev lugn och bärig och dessutom gick att sitta i. Tidigare hade jag behövt stå i fältsits.

Att sätta igång traven på det viset, genom att vända och samtidigt be om trav, har därför blivit standard för oss. Då kommer han enkelt till en bärig trav, vilket ju är en bra sak med en häst med för mycket påskjut.

Efter några dagar med ”Taekwondo turns”, ville jag prova lite sidvärts och red några öppnor, men detta var lika svårt som vanligt, och bjudningen släppte direkt. Därför hitta jag en strategi där jag först vände så som jag ovan beskrivit, och sedan lät honom fortsätta i sluta. Det gick mycket bättre. I sluta rider man ju så att säga sidleds åt samma håll som hästen förväntas bjuda, medan man i öppna mera rider bort från bjudningen, så slutor fick det bli! Och det blev riktigt bra!

Det finns en enkel övning som jag första gången kom i kontakt med på Strömsholm för 30 år sedan. Jag kallar den ibland skämtsamt för kvartshalt eftersom det är ett förstadium till halvhalten. Övningen består enkelt av att från trav skritta 2-3 steg och sedan trava igen. Syftet är att få en trav där hästen håller sig beredd att skritta, och en skritt där hästen håller sig beredd att trava. Lyckas man, får man en samlad trav med bra rygg.

På Taekwondo fungerade det utmärkt. Jag gjorde ”kvartshalten” igen och igen, 3-4 gånger per varv på volten, och emellanåt fick han en fin välvd rygg och en helt annan, behaglig trav. När han blev sådan fick han trava på en stund, och när bärigheten försvann började ”kvartshalterna” igen.

Tricket blir att till slut klara att be om trav direkt när man märket att hästen har förstått att den skall sakta av. Då blir det inga skrittsteg utan man kan förbättra traven med bibehållen gångart. Detta är en av alla de halvhalter som finns.

Jag märkte snabbt ett problem: Mina hjälper blev för långsamma. När jag saktar av brukar jag försöka slappna av i kroppen och sänka mina ben. Det blir ju en naturlig följd av avslappningen. Problemet är att underskänklar och fötter då glider framåt och är långt från hästen när det, i denna övning, är dags att driva igen. Då kom jag att tänka på något jag hört, men aldrig provat. Jag har hört ryttare säga att de klämmer med knäna när de vill sakta av. Detta provade jag på en skrittande Taekwondo, och jag måste erkänna att jag blev präktigt förvånad när han löd det som en självklarhet redan i första försöket!

Nu kunde jag i alla fall rida mina kvartshalter på ett effektivare sätt, när jag kunde hålla underskänkeln kvar intill hästen och ändå få en lugn avsaktning. Och jag hade hitta ett sätt till att påverka min lille häst.

Taekwondo visade återigen vad jag redan lärt mig på mina andra två udda hästar Diamanten och Robusten: Det är av de knepiga och udda situationerna man lär sig ridning.

Taekwondo har varit krasslig hela sommaren med fång, hovbölder, borelia och någon hälta på höger bak. När jag nu så smått börjat sätta igång honom har det blivit lite handarbete för att gymnastisera hans onda bakben, och såklart i och med det lite longering. Då upptäckte jag det genant festliga att min 7-åriga häst inte klarar att galoppera i lina. Det kräver stor ansträngning och mycket drivning från min sida att få honom att galoppera. Han ser mycket förvånad ut. Det blir förvisso galopp, men efter ett halvt varv byter han med bakbenen så det blir korsgalopp och strax efter det bryter han av till trav.

Om han inte klarar att galoppera ordentligt på en volt utan mig på ryggen, blir det naturligtvis än svårare med mig på ryggen vilket förklarar de problem med hans galopp som jag har haft. Senhöstens arbete med Taekwondo blir således att longera in honom så han kan röra sig OK på en volt i lina i alla sina gångarter.

Vintern blev vad den blev. Jag var tröttare och sjukare än vanligt så under fyra månader blev inget alls gjort med mina hästar, sånär som på kanske två gånger. I mars började jag så smått på igen, och de gånger jag gjort något har jag longerat Taekwondo, med enda krav att han skall kunna galoppera runt mig i linan eftersom han ju visat att han inte kunde det.

Utrustningen har varit lina och stallgrimma. Krångligare behöver man inte göra det.

De första gångerna blev det itne mycket galopp, kanske ett kvarts varv och då oftast i korsgalopp. Han fick liksom inte till det. Jag fick ha med en långpisk för att kunna fösa på honom så det inte bara blev sådan där stor hiskelig trav av alltihopa. Pisken gjorde ju att han blev spänd och springig, men det blev i alla fall galopp.

Varje gång gick det bättre. Han galopperade friare och lugnare varje gång så snart kunde jag byta ut pisken mot ett ridspö. Faktiskt blev jag glad den gången han själv spontant började galoppera i linan, utan mitt kommando, för han gjorde det så tryggt och fint som för att tala om att han hade förstått övningen.

Förvisso blir det fortfarande korsgalopp ibland, men oftast galopperar han 3-4 varv runt mig i en lång avslappnad form. Jag får akta så jag inte berömmer honom för mycket för då stannar han och tittat stolt på mig.

NU känns det snart dax att rida honom igen.

Såväl Taekwondo som jag verkar fria från våra borrelior och känner oss pigga och starka igen. Troligen är det borrelia som gjort att Taekwondoe haft problem med bjudningen och att han varit så försynt och undvikande. Nu har jag istället en alert och arbetsvillig häst som är mycket rolig att jobba med.

Problemen med bjudningen verkar borta, åtminstone i det enkla arbetet. Och så är det. En av anledningarna till att vissa rörelser anses svårare än andra är just för att det är svårare att skapa bjudning i dem. Med min unga Teakwondo har jag ägnat vår och sommar till att trava i friskt tempo efter fyrkanter och diagonaler, och att rida lite skänkelvikning på nämnda diagonaler. Då blir det svårare med bjudningen, även om det långsamt blir bättre.

Nyligen skrev jag om en artikel jag läst om Steinbrecht, http://markusholst.se/artikel_5142/Om+Steinbrecht, där det står hur denne skapade sina hästar genom att huvudsakligen rida schulter vor efter långsidorna. Schulter vor är tyska och betyder "bogen framför", altså en öppna med mycket svag tvärning, så svag att inner bakben syns mellan hästens framben, om man betraktar rörelsen framifrån. Det lät spännande och därför har jag ridit schulter vor efter långsidorna, och får ge Steinbrecht rätt: Det fungerar. Jag får en häst med bjudning, och jag får en häst som bär sig. Jag försöker även i galoppen, även om jag där ställer än mindre krav på tvärning och nöjer mig med att innerbenen går på samma linje. Då får man en bärig galopp. Det känns som hästen blir större då, sade Ingela häromdagen.

Och så läser jag en bok av Stensbeck, en bok som jag skall skriva mer om längre fram. Han föreslår att man tidigt skall börja rida volt tillbaka på hästarna, som en förberedelse för volter och arbete på små ytor. Så det har jag börjat med, och upptäcker då att jag inte har så mycket bjudning och så god förmåga att styra som jag trodde.

Att fatta galopp på volten går bra, och därför har jag nu börjat flytta ut galoppfattningen till långsidan så jag fattar galopp på rakt spår. Det var oväntat svårt för honom och därmed klokt att öva. Till min stora glädje galopperar han nu fint och gärna under mig. Främst galoperar vi i friska tempon och i fältsits, för det tycker vi är roligast. Det är en härlig känsla att återigen ha en häst där jag dels törs och dels kan galoppera på ridbanan i en fri galopp på hängande tyglar. Jätteroligt!

Sådant håller vi på med nu. Jag siktar på att helt för mig själv kunna rida ett bra LC-program på honom snart.

Ju längre sommaren gick, desto underligare blev Taekwondo. Sadeln började glida i sidled. För smala sadlar brukar glida i sidled Jag bytte flera gånger till en vidare sadel, för han lade på sig fint från att ha varit rätt mager, men sadeln gled till vänster ändå. Obekväm att sitta på blev han också, igen. Där någonstans läste jag att om sadlar glider snett är hästen ofta halt på ett bakben. Det lät logiskt.

Jag blev rekommenderad en häst-kiropraktor som kom och undersökte honom och hittade att han var överrörlig i ländryggen vilket gjort honom stel. Han fick en liten behandling och jag blev uppmanad att rida för detta skulle gå över. Men det kändes inte rätt att rida en häst som rörde sig så illa, och jag trodde egentligen inte på att denne man kunde hitta en överrörlighet genom att undersöka en stillastående häst. Nej, det kändes inte rätt och bra.

Så blev vi rekommenderade en annan kiroporaktor. Denne hittade påfallande spända muskler mest överallt på min lille häst, och menade också att han var halt på båda frambenen. Detta kändes riktigare. Vi blev rekommenderade att åka till Skara djursjukhus för hältutredning.

Till Skara for vi i början av oktober, och utredningen där visade hälta inte på två, utan på alla fyra benen. Jag kan lova er att när man inser att man ridit en häst som varit halt på 4 ben, då känner man sig som en mycket usel hästägare. Jag skäms fortfarande vid tanken på det. Taekwondo fick i alla fall sprutor i 4 leder; båda bakknäna och båda kotorna fram. Vi åkte tillbaka en gång till då han inte kändes frisk, för fler sprutor i kotorna fram. Fortfarande inte bra, så ett tredje besök där nya (eller snarare kvarvarande) hältor hittades i hov- och kronled på höger fram. Efter att han även fått sprutor i dessa, verkade han slutligen ohalt i december.

Vintern var jag lika dålig som jag brukade, och kom så smått igång med ridningen i februari. Nu verkar Taekwondo frisk igen, men ack så ogymnastisk. Jag kan inte minnas att jag suttit på en så stel och ovig häst tidigare. Nu arbetar jag honom huvudsakligen för hand, och rider honom då och då, i okomplicerade övningar och okomplicerad form.

Smärtorna kom tillbaka. Taekwondo visade återigen hälta på höger bak, så vi körde till Skara djursjukhus igen, där de även hittade en hälta på höger fram. Det blev alltså nya sprutor i bakknät och i strålbensbursan fram. Men det hjälpte inte. Tre veckor senare var han lika halt varpå vi åkte på återbesök. Där visade han sig vara lite bättre än sist, men inte bra. Så han sprutades igen i benen, men vi hade nog alla en känsla av att vi egentligen inte hittat felet på honom. Men han fick några veckor till med vila, i hopp om att något skulle bli bättre. Vi pratade annars om att gå in med en kamera i bakknät och se vad som kan vara galet.

Så tog vi hem unghästarna från betet. Taekwondo sprang som ett jehu och skulle sätta dem på plats. Det lyckades han bra med för ungghästarna höll sig underdånigt undan från honom. Men samtidigt gjorde han sig illa med allt springande. Hältan på bakknät blev så illa att han knappt kunde gå. Tre dagar senare var han lika illa och såg mycket olycklig ut.

Då fick han sluta sina dagar, lugnt och värdigt, med munnen full av havre.

Vad felet var och hur länge han har haft ont, kommer vi aldrig få veta, men jag kommer minnas honom som en tapper häst som brann av en vilja att göra rätt, trots att det nog alltid hade gjort ont.