Robusten blir ridhäst

En del hästar fascinerar en. En del fascinerar genom sin förmåga, andra genom, sin vilja, sin intelligens, sina svårigheter eller annat. Min Robust är en ovanlig häst i många avseenden. Jag har aldrig mött hans like förr.

Ända sedan han var liten, har han varit lugn och godmodig. Jag har egentligen aldrig sett honom busa. Han är en klok tjuren Ferdinand, som nöjer dig med att njuta av blommorna. Han vill gärna att vi står och pratar i lugn och ro. Jag brukar säga att han skulle vilja dricka te i köket med mig. Han är godheten själv och skulle aldrig göra något stöddigt eller elakt.

Flegmatisk, är ett ord som passar på Robust. Han verkar inte särdeles fascinerad av att lära sig nytt, roas inte av aktiveras, har ingen lust att prestera eller imponera. Detta har get mig en hel del huvudbry, när jag har utbildat honom.

Således testar det min förmåga och kunnande, att rida och träna min store snälle häst. Det är i sanning en utmaning, men en helt annan utmaning än den jag har skrivit om i Diamantens dansskola. Även Robusten är en häst jag lärt mig mycket av, och för att dela med mig av detta, tänker jag skriva Robustens historia här, en del i taget. Jag skall beskriva hur han är, hur jag har försökt att lösa de problem som kommit på vägen, och vilka fallgropar jag har gått i.

Hösten 2004 var Ingela och Diamanten på en träningsvecka hos Bent. Jag var såklart med. När vi var inbjudna på fika hos Carina och bent, nämnde jag att jag nog, någon gång, i framtiden, skulle ha en frederiksborgshäst. Bent nappade direkt på detta och tyckte att jag direkt, när vi ändå var i Danmark, skulle söka upp den gamle kände uppfödaren Harry Nielsen som hade ägt den välrenommerade hingsten Sarif Langløkkegård. Bent hade förlorat kontakten med Harry och kunde inte få fatt på hans telefonnummer. Det beslöts att Ingela och jag redan dagen efter skulle utrusta en liten expedition till Fyn  för att leta rätt på Harrys gård och se om han fortfarande var i livet.

Ingela fick rida direkt på morgonen nästa dag, så vi skulle hinna iväg i tid. Vi hittade Harrys gård och konstaterade att Harry fortfarande var i livet, 86 år och lite skröplig. Där gick några ston i en hage, och i stallet stod gammelmärren med ett förtjusande litet hingstföl. Jag köpte honom på stående fot. Harry kunde inte bestämma sig för priset, men efter lite funderande fick jag betala 4000 kronor kontant, och 4000 när han var ”kåred” som treåring. Jag antog budet med viss skam.

Detta var Nugent, en söt liten häst som tyvärr aldrig var frisk och dog för mig några månader senare. I vilket fall, var han för liten att transporteras hem nu, så jag fick vänta några månader med att hämta honom. När det var dags för detta, ringde mig en annan frederiksborgeruppfödare, en bekannt, till Harry. Harry hade svårt att förstå svenska (och jag hade stora problem med hans fynska dialekt). Därför fick Ebbe Olsen sköta telefonerandet. Vi gjorde upp om lämplig dag att hämta Nugent, och Ebbe frågade mig om jag visste någon som ville köpa hans föl. Jag funderade en stund, tyckte det vore bra med en lekkamrat till Nugent, och köpte, helt impulsivt, per telefon, en häst jag aldrig sett.

Detta var Robust.

När det i november var dags att hämta fölen, sammanstrålade vi på Harrys gård. Robusten kom med transport nere från Aerö. När släpet kommit in på gården öppnade jag såklart nyfiken dörren och såg – en shettis! Det tog några förvånade sekunder innan jag såg det betydligt större fölet som stod bredvid. Efter ett rejält smörgåsbord med nubbe (klockan halv elva på morgonen), togs Robusten ut ur sitt släp och rakt in i mitt. Lille Nugent baxades från mamma och in i samma släp. Så ville Ebbe behålla Ingela som pant för den ännu obetalde Robust, men det gick varken hon eller jag med på.

På färjan kikade vi in i släpet. Där stod en lugn Robust och tittade på oss, medan lille Nugent försökte dia på honom. Det gick bra, tyckte Robusten, han hade tid över. Inte ens på den tiden var han särdeles lätt att irritera.

Klockan fem var vi hemma, Mörkret hade fallit och det var med rätt mycket oro och besvär vi lastade ur hästarna, in i hagen, Jag hade ju inget stall på den tiden. Men det gick rätt bra. Kalle och Blixten var snälla mot de små.

Nästa morgon regnade det ett kallt, kallt november-regn. Lille Nugent frös så han skakade, men Robust verkade lugn och oberörd.

Så kom Robust till mig Jag kunde konstatera att jag köpt mig ett snyggt, lugnt föl. Nu började funderingarna på vilken av hästarna jag så småningom skulle sälja, och vilken jag skulle behålla. Det kändes troligast att den lille, charmige, kontaktsökande Nugent skulle bli kvar, men i februari dog han tragiskt i plågor varför det blev självklart att Robusten skulle bli min frederiksborgshäst.

Jo, där låg han alltså i en gammal torvgrav, en meter ner, i gyttjan och tittade lugnt på mig. Graven hade meterhöga, lodräta sidor så det fanns ingen chans för honom att komma upp av egen maskin. Hur han kommit ner där är svårt att förstå, och än svårare är det att förstå hans ärende. På fastmarken ovanför honom gick lille Taikwondo av och an, gnäggande lite oroligt och Robusten lugnade honom med en sådan där trygg gnäggning nerifrån sin grop.

Min sommarhage gränsar på två sidor mot en stor mosse, och strax utanför staketet går ett rejält och sumpigt dike, nästan som en vallgrav. Det är ingen miljö man förutsätter att hästar vill ta sig ut i, men hade hästar följt vår logik hade olyckor inte hänt. I denna mosse har man i forna tider grävt upp torv vilket lämnat efter sig djupa 5 meter breda diken med gungfly i botten. En sådan hade han hamnat i.

Jag har tidigare under dagen förstått att något var galet då hästarna inte synts till på ett tag, så jag tog mig en kvällspromenad för att leta rätt på dem bland buskaget. Men där fanns inga hästar. Först var min tanke att de nog stod och tryckte i något buskage och att jag bara inte såg dem, så jag gick lugnt hem och drack te.

Men oron gjorde att det blev en sökpromenad till, och strax efter 10 hittade jag Taikwondo på fel sida taggtråden (jo, det var taggtråd runt stora delar av betet), men bara han. Då förstod jag ju att något var galet med Robust och efter ett rätt långt letande hittade jag hans grav.

Turligt hade jag mobiltelefonen på mig och ringde min granne som hyggligt ställde upp och kom med rep, lampa och avbitartång till taggtråden. Vi insåg emellertid rätt omgående att vi inte skulle få upp honom för egen maskin, så jag ringde 112 vilket ledde till ett rätt invecklat förklarande av var vi alls befann oss, flera hundra meter in i skogen, Grannen gick emellertid de 500 tuviga metrarna ner till vägen för att möta dem.

Så där satt jag, ensam i skymningen med handen på min drunknande häst och hörde sirener i fjärran. Just då var jag säker att det var min sista stund med honom. Jag kunde inte se att man rimligen skulle kunna få något under honom så att han kunde lyftas upp. Det var ju mitt i snårskogen också, inget läge för stora maskiner.

Strax fylldes skogen av brandmän och ficklampor. I gropen låg Robust lugnt och lekte med sitt grimskaft. När Taikwondo lät orolig tröstade Robust honom. En brandman blev avdelad att hålla ordning på den oroliga och lätt förvirrade hästägaren (mig). En brandman klättrade ner till Robust i den kletiga gropen och strax hade de brandslangar om honom. Men att dra upp honom klarade inte ens alla starka brandmän tillsammans. Väggen var för brant.

En annan granne kallades dit med sin stora traktor och en motorsåg, och med förvånande energi och samarbete lyckades man göra plats för den stora traktorn, så att den kom fram till gropen. Det blev till att fälla ett tiotal träd.

Nya slangar lades under Robust, och långsamt firades han upp ur sin grav. Han dinglade lite när maskinen backade bort från gropen. När alla slangar var borta från honom tog jag honom några steg framåt varefter han kissade mycket länge. Stackarn, han var alldeles darrig och våt, men han levde! Och han var lugn och förtrogen, litandes på sin husse.

Det tog 11 brandmän från tre brandstationer 2 timmar att få upp honom. Nu var klockan ett på natten.

Strax marscherade alla brandmän iväg bakom traktorn, som lyste upp deras väg. Ensam kvar i den nu mörka skogen stod Robusten och jag, och någonstans därute i mörkret fanns den lille Taikwondo, som inte tänkte låta sig fångas. Jag tog mod till mig och traskade hem med Robust, för en stund lämnandes Taikwondo åt sitt öde. Halvvägs hem, mitt i den tuviga hagen mötte jag veterinären som undersökte Robust på plats och gav honom en antiinflammatorisk spruta. Han verkade för övrigt må bra.

Vi gick långsamt hem, Robust var mån om att få äta så vi stannade och tog en tugga var femte steg. Väl hemma blev han släppt till Blixten och Diamanten. Då försvann den sista ynkligheten och han tog en ordentlig kamp med äldre vallackarna. Det blev betydligt vildare än jag trott, men gick bra.

Så var det då att traska tillbaka ut i skogen och leta rätt på Taikwondo. Efter ett tag såg jag honom i ficklampans sken och ägnade lång tid åt att följa efter honom, ropande och lockande. Men intet blev av det. När han gick ner mot sjön och jag hörde hur det började klafsa om hans fötter förstod jag att denna taktik kunde leda till farligheter. Jag fick gå hem igen och vänta på dagsljuset, så att jag åtminstone kunde se hästen jag skulle fånga.

Klockan 2 lade jag mig. Klockan tre hörde jag Mindi skälla och när jag kikade ut stod Taikwondo på gräsmattan. Jag hade lämnat alla hag-grindar öppna ifall han skulle våga sig på att gå hem, och den taktiken lyckades.

Lugnt somnade jag.

Detta hände i maj 2006, när Robusten var 2 år. Han har aldrig varit sjuk sedan dess. Taggtråden har blivit utbytt mot eltråd.

Så var då Robusten plötsligt tre år och det blev dags att göra lite mera regelbundet arbete med honom. Fram tills dess hade han mest följt med de andra hästarna, och blivit "vardagshanterad", dvs. ledd fram och tillbaka till hagen, borstad, och sådant. Men nu skulle han alltså bli ridhäst.

Den första tiden blev det enkelt handarbete med kapson. Jag ledde ut honom till ridbanan, gjorde lite böjande arbete och flyttade honom. Den första biten av arbetet gillade han; den där vi stod ansikte mot ansikte och pratade lite. Att få honom att följa med kapsonen åt sidan och böja var besvärligare. Förvisso kunde jag "dra" huvudet åt sidan, men så mycket eftergift blev det inte. I början tyckte Robusten det var helt OK att jag drog i kapsonen. Han tittade artigt på. Det tog sin tid innan jag fick honom att ge efter och slappna av.

Så skulle han då flytta på sig, gå runt mig på en liten volt. Lilla snurren. Det gjorde han, men det blev ett farligt dragande i kapsonen. Det tog rätt lång tid, flera gånger, innan han begrep hur han skulle kunna gå runt mig utan att dra. Jag tror inte heller han förstod att det var det jag ville. Bästa stunden var fortfarande när vi stod och pratade, där på ridbanan.

Att longera honom var rätt bökigt det med. När jag flyttade mig bredvid honom för att liksom fösa på, flyttade Robusten efter så att vi fortfarande stod ansikte mot ansikte, i goseläge. Jag minns inte alla detaljer om detta, men när jag väl fick honom att gå runt mig, gick det sådär långsamt som bara Robusten kan gå. För att kunna longera honom fick jag skaffa mig en longerpiska. En sådan hade jag inte behövt på flera år, men att longera Robusten utan, det gick inte.

Det gick släpigt och långsamt, och att galoppera honom i lina var inte att tänka på. Med tiden fick vi dock upp en rätt bra lydighet i longeringarbetet. han gick lugn runt mig och reagerade rätt bra på igångsättning och avsaktning. Det fungerade, men var inte speciellt roligt. I ett försök att hitta saker som han gillade, provade jag en dag att tömköra honom. Jag hade med mig två rep som jag fäste i kapsonen. Och så lade jag det ena över ryggen och smackade på. Då vände sig Robusten om så vi stod ansikte mot ansikte igen, i goseläge. Ena tömmen låg sträckt runt hans haser och bekymrade honom inte. Att jag smackade och for i ett försök att få honom att röra sig, bekymrade honom inte heller. Jag minns hur jag, skrattande, drog allt jag kunde i linan runt baken på honom i ett försök att få honom att flytta sig. Robusten tyckte det var obekvämt, men att han skulle flytta sig efter, det gick liksom inte in.

En så sävlig häst har jag aldrig träffat på, inte förr och inte senare. Robusten är en underbar och kärleksfull individ, men har aldrig varit speciellt intresserad av att samarbeta. Han verkar inte så noga med vad man tycker om honom. Han anstränger sig liksom inte för att få beröm utan nöjer sig likt tjuren Ferdinand med att i lugn och ro gosa med husse och njuta av stillheten. Han verkade inte heller ha något emot att jag grejade med honom. Han hade ju ändå tid över, så husse kunde få hålla på en stund...

Tömkörningsarbetet fick vi med tiden viss ordning på. Jag gick bredvid honom och föste på, tills jag en dag kunde få tömmen över rumpan på honom, och gå bakom honom. Det hade han inget emot, men verkade inte heller särdeles engagerad. I alla fall märkte jag då en annan speciell sak med Robusten. Han inte bara rörde sig släpigt; han var lika släpig och ointresserad av min förhållning. När jag bakom honom ville minska tempot eller stanna blev tömmarna sträckta men Robusten gick på ändå. han tyckte nog det var obekvämt att gå med näsan tätt intill bringan eller in mellan knäna, men han drog så snällt sin husse med sig eftersom husse verkade trött och inte orkade gå längre.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag inte tömkörde honom så värst många gånger.  Istället började jag förbereda inridningen av honom. Den skall jag berätta mer om nästa gång.

Nu i efterhand kan man sammanfatta ett av Robustens bekymmer med att han dåligt förstår konceptet "gå undan för tryck". De grundläggande bitarna som att flytta sig för mig, och följa mig fungerade tidigt bra, men mer detaljerade instruktioner som att ge efter för kapsonen, flytta bakdelen eller byta tempo på kommando verkade helt enkelt inte fungera. Jag har många gånger funderat på hur jag kanske skulle ha gjort istället, men jag kan inte hitta något annat grundläggande koncept som skulle fungera. Visst ser jag detaljer i arbetet med honom som jag hade kunnat hoppa över, men i det stora hela känner jag mig fortfarande lika villrådig inför min snälle store häst. Det är så lätt med honom att man liksom bara ber honom att skynda sig och bara forcerar hjälpgivningen. Det resulterar bara i att Robusten blir olycklig. Jag vill ju att han skall vara glad i arbetet och se fram emot ridningen, att bli hunsad gör honom inte lyckligare och hjälper honom inte att förstå.

Robusten hade aldrig varit speciellt busig. Han var gubbe redan som liten, Därför kunde man i arbetet med honom inte heller appellera till hans leklust. Om han gillat sådant hade jag ju kunna busa med honom i en round pen, men han ville inte det heller. Att hitta arbete som roar honom, har inte varit enkelt.

När Robust var tre år började jag ha bett i munnen på honom. Jag använde fortfarande kapsonen men lät bettet ligga med för att han skulle vänja sig. I sådana situationer spänner jag kapsonen som en remontgrimma. Då är det ingen risk att han klämmer sig i mungipan.

Jag provade ett vanligt tvådelat tränsbett med parerstänger. Det blev ett farligt sörplande på honom och han gick och drog upp det mot tänderna för att kunna bita i det. Hans bekymmer över bettet var så stort att han hade svårt att samtidigt lyssna på mig. Den som vill att hästen ”skall tugga på bettet” hade kanske varit förtjust, men Robust var det inte.

I ett första försök att underlätta för honom satte jag på ett mindre tränsbett. Ingen skillnad. Då provade jag ett oledat tränsbett av den sorten som blivit så modern. Även det försökte han dra upp till tänderna och bita i vilket ledde till att bettet låg upp och ned i munnen på honom, med böjen uppåt och sidstycken snurrade ett halvt varv.

Då provade jag ett tredelat bett som jag lånade av Ingela, flickvännen. Nu blev det bättre, men fortfarande ett koncentrerat och ogillande sörplande på bettet. Så kan man inte ha det. Vissa stunder, när han kände sig tvungen att koncentrera sig, gick det bra men större delen av tiden gick han och sörplade på bettet med huvudet i alla möjliga konstiga vinklar och inåtvänd blick.

En dag tog jag Gud i hågen och satte på honom ett portugisiskt stångbett. Bara bettet till en början med, ingen kedja eftersom ju bettet inte används. Skillnaden blev enorm. Han verkade direkt nöjd. Bettet hade ju tungfrihet och låg således vänt uppåt i munnen på honom, så som han ville ha det. Inget dragande, inget sörplande. Det kändes lika enkelt och fint att hantera honom som innan jag satta på honom bett alls.

Vad vi skall lära oss av denna lilla historia är inte att stångbett är höjden av lycka, för det vill jag verkligen inte säga. Det är lika illa att generalisera åt det hållet som att hävda att tränsbett alltid är bäst. Vad vi istället skall lära oss är hur viktigt det är att våga prova allt allt allt. Med lite erfarenhet kan man sedan gissa lite exaktare, men det är först när man provat som man vet svaret. Den bästa domaren i detta fall är alltid hästen. Är hästen nöjd, är saken rätt.

I min nuvarande tävlings- och reglementesfria värld har jag ju också möjlighet att experimentera långt bortom de ramar som alla tävlingsreglementen ger. Jag kan fråga min häst och få ett svar av honom.

 Denna öppna attityd skall vi försöka ha till all utrustning. Vi skall inte döma ut graman, pessoabett, tränsbett, kandar, westersporrar, westernsadlar, side pull, kapson eller vad det nu kan vara. Vi skall se till att lära oss hur de olika sakerna fungerar så att vi kan använda det som vi för tillfället behöver.

Det som fungerar är alltid rätt.

Man får väl säga att inridandet av Robust gick smärtfritt. Jag tog som mål för övandet att vi båda två skulle trivas. Eftersom jag ju alltid är ens am med mina hästar, blir ju inridningen lite annorlunda än man kanske är van vid. När jag väl sitter på ryggen på dem kommer kommandona från ryggen, och det är en besvärlig omställning för de flesta hästar. Ledarhästen sitter aldrig på ryggen på hästarna i flocken.

Men först skulle vi ju lägga sadel på Robusten. Det var som att stjäla godis från barn. Då hade jag ju redan en längre tid övat att lägga vojlock och liknande saker på honom. Där hade han i början varit lite misstänksam, men det gick över rätt fort. Säkerligen hade jag även någon gång lagt en sadel på honom i ligghallen, men när jag första gången spänner gjorden vill jag inte ha hästarna bundna. Därför bar jag först ut sadeln på ridbanan och tog sedan dit Robusten för att sadla honom. När han väl vågade gå fram till sadeln som låg där på ridbanan, sadlade jag honom utan problem och spände gjorden. Detta bekymrade honom inte alls. Han hade ju tid över, så Husse kunde få leka med sådant där. Det gjorde inget.

Sedan gjorde jag då vårt vanliga lilla longeringarbete med sadel på ryggen ett tag, och började så smått vänja honom vid uppsittning. Inte så att jag satt upp på honom, men jag ledde fram honom till hoppa upp-platsen och ställde mig på tunnan där. I början vände han sig ju mot mig så vi kunde gosa och det tog åtskilliga gånger innan han begrep att han förväntade stå still med sidan mot mig i dessa övningar. Detta kan fortfarande vara bekymmer när jag skall sitta upp. Lagom till att jag kommer upp på pallen och skall sätta foten i stigbygeln, vill Robusten gosa och vänder sig mot mig.

När jag några gånger stått där och dunkat i sadeln, hoppade jag upp på ryggen och hängde på honom. Ingen reaktion alls från Robusten. Han hade tid över så Husse kunde få hålla på om han ville.

Så en dag när Ingela var här, fick Ingela grensla honom medan jag höll i. Ingela var således den första som satt på Robust.

Efter det blev det ett tag Robustens jobb att stå still med Husse hängandes på mage över ryggen. Detta trivdes han med. Problemet kom när jag efter några gånger ville att han skulle röra på sig. Jag kunde smacka och tjo rätt friskt där uppe på ryggen utan att han reagerade. Jag hade nog kunnat hjula på honom utan att han brydde sig. Och är man själv med en unghäst, är man inte så pigg på att vifta med spöt. Jag ville ju inte skrämma honom utan få en positiv reaktion. Eftersom jag själv ju är ganska feg, trivdes jag i och för sig rätt bra med vårt stillastående där på banan, men man kan ju inte tillbringa ett långt liv tillsamman på det viset.

Men så kom jag på att om jag lite försiktigt styrde hemåt, kunde jag få Robusten att ta några steg. Efter en stund gled jag av, och övnginen var färdig. När detta fungerade, gränslade jag honom själv för första gången.

Så övningarna blev att sitta upp på ridbanan och sedan traska hem mot ligghallen. Det är egentligen inget jag rekommenderar eftersom det är lätt att man skapar stallmodiga hästar på det viset, men i Robustens fall, ensam som jag var, fick det bli så. Jag byggde in lite enkla styrövningar i vår lilla promenad hem, bland annat genom att ha honom i olika riktningar innan jag satt upp, och även kunde jag snart öva några halter under den korta promenaden.

Och så en dag tog Robusten och gick en egen runda på ridbanan, med husse på ryggen. Han skrittade på riktigt glatt. Därefter började nästa del av hans inridning; att kunna kontrollera honom på ridbanan. Mer om detta nästa gång.

Så satte jag upp Ingela på Robusten igen. Tanken var att hon skulle sitta där uppe och rida runt honom lite på ridbanan medan jag gick med lite och höll honom i en lina för säkerhets skull. Om Robusten tog lätt på mig när jag satt på hans rygg, kan vi konstatera att han inte brydde sig mer om Ingela där uppe. Husse stod ju på marken och var möjlig att gosa med. Alltså föredrog Robusten det. Efter en hel del smackande och tjoande lyckades väl Ingela få lite fart på honom, men att styra var inte att tänka på. Det gick ju inte speciellt fort, det gick knappt alls, så det blev ingen större utdelning på viktshjälperna. Och inte hjälpte det med tygeltag heller. Jag har tidigare beskrivit hur jag fick dra och slita när jag tömkörde honom och det var lika illa när Ingela satt på ryggen. Robusten höll snällt emot i kapsonen. Ju mer Ingela drog, ju mer sänkte han huvudet och hängde emot. Det var ingen idé att fortsätta så. Vi fick hitta ett annat sätt.

Samma sak märkte jag när jag red honom och försökte styra. Det var som att dra i en tegelvägg. Jag har aldrig varit med om något liknande. Många hästar har jag ridit, men någon som var så totalt ointresserad har jag aldrig stött på. Eftersom det fungerade så dåligt med kapsonen, satta jag på ett tränsbett igen. Jag valde ett tränsbett med parerstänger, som ligger hyfsat still i munnen även vid stora tygeltag.  Nu var han så van vid bett att han accepterade tränsbettet i munnen. Acceptera, var ordet. Respektera är något helt annat. Han följde inte med det alls.

Så jag satt alltså på en stor snäll häst som knappt gick att starta, knappt gick att stanna och knappt gick att styra. Jag var väldigt glad at han var snäll och sävlig. En pigg, snabb häst med de egenskaperna hade inte varit rolig. Ni kan tro att det var tålamodsprövande. Nu måste jag försöka komma fram till något kreativt.

I en förhoppning att det skulle blir bättre med styrningen om vi fick upp ångan lite, ägnade jag några gånger åt att driva på honom ordentligt, med smackning och spö. Det blev vissa framsteg såtillvida att det gick lite fortare, men jag märkte samtidigt vad Robusten tyckte illa om det. Han trivdes inte alls med att skynda sig. Jag kunde inte heller hitta något sätt att uppmuntra honom till att röra sig fortare.

Eftersom han var så bökig i munnen, kändes det inte som en bra idé at rida ut med honom, inte ens tillsammans med en annan häst. Skall jag rida i naturen vill jag ha en häst som jag kan påverka. Eftersom han ju inte löd förhållningen heller, kändes det tryggast att hålla mig på min lilla ridbana och gårdsplan.

Så jag valde en annan taktik. Istället för att skynda på honom lät jag honom gå långsamt och halvsova, så långe han sov i rätt riktning. Alltså skrittade jag runt i slow motion på min ridbana, ivrigt smackande för att alls få lite fart. Försökte jag styra gick det än långsammare och varje tygeltag svarades av ett bekymrat dragande från Robustens sida. Jag märkte hur olycklig han var över bettet, och jag märkte att han funderade över det, men någon lösning hittade han inte. Det såg nog inte klokt ut, det vi gjorde. Aldrig har jag dragit så i en hästs mun. Jag hade ont i både armar och ben efter våra korta ridpass.

Eftersom han var så bökig i munnen, lärde jag honom tidigt att rygga. Min tanke var att om han står still, så borde bettet vara lättare att lyda än om han samtidigt måste gå. Jag försökte få honom att rygga för tygeln, och i början var det ett genant och kraftigt dragande i tygeln. Robusten häll bekymrat emot, men varje gång gick det lite bättre. Aldrig blev det vackra ryggningar, men det blev i alla fall ryggningar, och det blev en eftergift i tygeln.

Tidigt förstod jag att bästa belöningen var att han fick stanna. När han hade gjort något bra, hur litet det än var stannade jag så vi kunde gosa en stund. Det blev till en början inte många meter i taget, men när han visste att han snart fick stå och gosa, ökade arbetsviljan så smått.

Så skulle jag då en dag försöka trava honom. Det hade inte känts speciellt angeläget at trava en häst som jag knappt kunde påverka i skritt. Jag svalde ett par gånger och bad om trav med samma röstkommando som jag gjort från marken. Ni kan inte ana hur skrämd Robusten blev. Han var någon helt annan stans i tanken. Inte blev det trav, men det blev en reaktion i alla fall. Några meter senare försökte jag igen, och då fick jag några förvånade travsteg. Som alla unghästar saktade han strax av igen, för att trava med en ryttare på ryggen kändes väldigt svårt. Men i alla fall hade jag fått en reaktion och lite trav, så dagens ridpass var avslutat.

Därmed hade jag kommit ett bra steg på vägen. Att röra sig i trav var tydligen enklare än i skritt så jag fick en lite mer ridbar häst i traven. Fortfarande fick han stanna när han varit duktig. Än idag stannar han om jag säger ”bra” på rätt sätt. Men att styra i trav, det gick knappt alls. Jag kunde följa fyrkanten och jag kunde hjälpligt och med mycket dragande vända ungefär snett igenom. Att stanna med bettet var omöjligt.

Jag använde en strategi som visat sig gynnsam med Diamant, och som även var gynnsam på den unge Robusten: Jag red mycket korta ridpass. Jag tror att hästar hellre arbetar om de vet at de slipper när de väl har levererat. Därför satte jag upp en enkel övning som skulle genomföras den aktuella dagen. Det var saker som att trava tre varv med tempoökning på långsidorna, eller att vända snett igenom tre gånger, eller att tre gånger göra halt på rätt plats. Ridpassen var nog bara tio minuter långa, men jag märkte att Robusten enklare accepterade ridningen på det viset.

Det heter ju ofta att hästar blir hårda i munnen eftersom de rids med för hård hand. Efter att ah ridit in Robusten har jag verkligen förstått att det även finns andra anledningar. Men ni kan tro at jag ofta funderade på om jag verkligen var så här dålig rytare, eller vad det var som skapat min omöjliga häst. Jag fick ofta intala mig att ag faktiskt ridit in rätt många hästar som blivat alldeles utomordentligt bra, så Robustens omöjlighet fick jag nog leta efter någon annan stans än i min egen bristande förmåga.

Här blev jag medveten om en sak som nog händer med många hästar, inte bara med Robust. Jag märkte plötsligt en dag att han inte löd min drivande skänkel. Jag pratade ju med honom mest hela tiden, och berättade ju alltid för honom att nu skal vi trava. Det var det som fick honom att trava, inte min skänkel. Om jag hoppade över mitt pratande, som jag ju inte tänkte på som en hjälp, så hände inget hur mycket jag än bonkade och for med skänkeln. Jag trodde att han löd skänkeln, men han löd min röst.

Det var väl så långt vi hade hunnit med hans ridning den vår han var 4 och visades upp på guldkursen. Hans ridpass bestod oftast av att trava på fyrkanten, och att styra runt vedträn jag lagt ut på ridbanan. Det var inga avancerade styrövningar. Vedträna låg innanför långsidan så jag ibland kunde styra noggrant innanför dessa eller rida lite slalom efter långsidan. Vedträna var bra visuella objekt som gör att man inte lika lätt fuskar med styrandet. Den övning Robusten tyckte bäst om, var att få öka traven efter långsidorna. Det tyckte han var enkelt och bra.

Emellertid kände jag mig som i en återvändsgränd med honom. Jag ville prova något nytt med honom, hitta något sätt att få honom gladare för arbete. Därför beslöt jag mig för att prova att rida honom på mitt lilla fält bakom stallet. Där är det ju lite mera plats för en häst som inte tycker om att svänga. Mer om detta nästa gång.

Som ett försök att hitta något Robusten, då fortfarande 4 år, kunde tycka vara roligt, provade jag att rida honom på fältet. Min tanke var att där är det mer plats och det blir således inte lika många kommandon, alltså mer tid att göra rätt på och färre besvärande instruktioner. På banan hade Robusten gett intrycket att han tyckte om att trava med stora steg, men tyckte det var besvärligt att svänga på kommando. Ur detta perspektiv verkade det som en god idé att rida på fältet.

För tydlighets skull skall jag berätta hur här ser ut. Det aktuella fältet är min vinterhage, som även är sommarhage. Det ligger alldeles bakom stallet och knappa 20 meter från ridbanan. Det är alltså hemmahagen, en plats Robusten är väl bekant med.

Glad i hågen styrde jag dit min häst den vägen han hundratals gånger gått dit själv. Han signalerade tidigt sitt missnöje. Att gå ut på fältet var inget han hade tänkt sig. Redan när vi rundade stallet försökte han, lugnt och långsamt, vända och gå hem igen. Emellertid gav han efter för husses ihärdighet och transporterade sig motvilligt ut på fältet. Vi var alltså kloss intill gårdsplanen. Inte i andra änden av världen. Att styra honom där i hagen var än mer omöjligt än på ridbanan, men trygg i tanken hur mycket bättre han trots alltblivit på ridbanan, framhärdade jag. Det var mycket svårt att styra bort honom från stallet. Hemåt gick såklart bättre men han blev väldigt olycklig när jag sedan försökte svänga igen. Ojojoj vad jag fick dra i hans stackars mun.

Nu visste jag ju att allt blir enklare i trav, varför jag smakade på honom. Han började villigt trava, men styrandet var like besvärligt ändå, speciellt när vi skulle svänga bort från stallet. Det var ett sorgligt dragande, smackande och spöande innan han hade svängt. Han drog så innerligt i tygeln att han inte märkte var han satte sina fötter. Vi snubblade flera gånger på det släta gräset, och det en torr och fin sommardag.

Vi kämpade på några dagar. Robusten travade olyckligt och jag drog olyckligt i hans mun. Usch, vad fel det kändes. Experimentet avbröts efter några dagar, när jag fick blåsor i händerna. Att rida Robusten på fältet, var inte rätt sätt att motivera honom.

När jag läser mina anteckningar och gamla filer, ser jag at jag berättar saker för er i fel ordning. Det jag nu skall berätta hände flera månader före fältridningsförsöket, men är ändå värt att berätta här.

Utmaningen var redan då att hitta sätt att få Robusten att acceptera bettet istället för at bara dra i det och betrakta det som underligt. Jag valde därför att longera Robusten med inspänningstyglar. Dem kan han dra i bäst han gitter och med lite tur hittar han enklare sätt att hantera bettet. Mina inspänningstyglar är av mycket enkelt slag, tillverkat av sisalgarn. Normal kallar men det för höbalsnöre. Jag knöt fast dem dels i gjorden och dels i bettet. Tricket är att inte göra dem för korta. När hästen går i normalposition skall bettet inte dra eller trycka. Dock han jag inte mer än att be Robusten att röra sig, förrän han började dra i bettet å det väldigaste. Det var inte panikartat eller något sådant, men han grimaserade rätt lustigt. Han glömde såklart att gå samtidigt, så jag fick i stort sett gå bakom honom och driva på. Det blev inte så värst likt longering.

Om han hade rört sig normalt hade inpänningstyglarna hängt i en liten båge, men han skulle absolut sticka fram halsen och dra i bettet. Så där gick vi, min store häst och jag. Han gick först och drog i bettet och strax bakom gick jag och drev honom framåt. Om jag hade stått mitt i volten, så som man normalt gör vid longering, hade Robusten inte rört sig alls.

Att jag valde att longera honom inspänd istället för att rida honom var för att kunna arbeta honom utan att använda tyglarna till kommandon. Nu var inspänningstyglarna där endast för att han skulle kunna dra i dem och vänja sig vid dem. Min tanke var att om Robusten fick dra i dem ett tag och liksom vänja sig vid dem skulle han snart tappa intresset för att dra i dem eftersom det inte ledde till något roligt. Så brukar det fungera med unghästar.

Jag hade alltså inga plkaner på att han skulle gå i form och söka stöd på tygln och liknande konstigheter. Inspännignstyglarna var drkort och gott för att han skulee kunna undersöka dem. Och Robusten undersökte dem. Han drog i dem på alla mjöjliga sätt. Ojojoj vad han drog. Jag longerade honom i flera dagar i skritt och trsav och till slut tappade han intresset för bettet och såg faktiskt ut som en ganska vanlig häst. Därmed var inspänningsarbetet avslutat.

Hade det då hjälpt, att longera honom? Hade han blivit bättre att rida av det? J

Jo, det hade han. Lite. Han lät tygeln vara i fred, när jag inte gjorde något med den. Det var förvisso ett framsteg. Nu hade han en bra relation till bettet så länge jag inte använde tygeln. Men om jag sträckte tygeln, så drog han emot lika mycket som tidigare.

Det var alltså i detta läge vi befann oss, när det stora arbetet på ridbanan, med styrövningar och liknande började, och det var i detta läga vi befann oss inför fältridningsexperimentet. Jag hade en häst som accepterade bettet så länge jag inte använde det men protesterade mot det så fort det användes. Det finns åtskilliga fotografier på oss från denna tid, där Robust stöder fint på tygeln och ser glad ut. Och så var det alltså de stunder jag inte ville något. Tack och lov är nu faktiskt detta den längsta stunden av ridpassen.

 I syfte att få honom intresserad av att lyda bettet, provade jag alltså att rida honom på fältet vilket ju misslyckades helt. Hur jag gick vidare, skall jag berätta nästa gång.

Efter den misslyckade ridningen på fältet, fick jag börja fundera igen. Jag hade hamnat i en återvändsgränd och behövde hitta på något nytt för att komma vidare med min store snälle häst. Jag var trött på att dra honom i munnen, trött på att aldrig få reaktion förrän efter en bra stunds hårdhänt övertalning.

Det är inge roligt att behöva slåss med sin häst varje dag. Jag vill ha roligt när jag rider mina hästar, och jag vill att även hästarna skall ha roligt. Robusten var så besvärlig i munnen att jag inte kan minnas att jag träffat en liknande häst.

Då gjorde jag något jag idag är förvånad över att jag väntat med så länge: Jag bytta bett. Hittills hade jag ju ridit honom på tränsbett, mest för att slippa böka med dubbla tyglar. Nu satte jag in det portugisiska bett som jag hade haft på honom tidigare, innan jag började rida honom och som han hade accepterat bra i munnen. Däremellan hade han ju även fint accepterat att ha tränsbettet i munnen. Det gick ju inte alls i början, men eftersom jag inte fick lydighet på tränsbettet hur jag än försökte, provade jag med stångbettet igen.

Skillnaden var enorm. Jag skall inte påstå att det blev någon superlydighet med stångbettet, men skillnaden mot tränsbettet var så påfallande att jag ofta funderat på varför jag så ihärdigt red så länge med tränsbettet. På Blixten satte jag ju stångbett redan bär han var tre, eftersom han var bökig ti munnen han med, men på Robusten ett bra tag. Jag tror att en av anledningarna var att han var så väldigt bökig att jag inte ville böka med två tyglar på honom.

Nu blev det emellertid inte så bökigt med två tyglar, inte bökigare än det alltid är med två tyglar. Jag kunde oproblematiskt rida enkla övningar med honom, på ridbanan. Det var fortfarande rätt korta ridpass och rätt enkelt arbete. Det var fortfarande främst styra-stanna-starta-övningar i skritt och trav men skillnaden var att Robusten inte verkade lika uppgiven längre. Han var inta alls lika dragig och verkade inte tycka illa om övningarna, även om han väl ändå inte liksom längtade efter dagens ridpass.

Det var fortfarande inga krav på formgivning, och fortfarande inget gymnastiserande arbete. Det var enkel unghästridning på bågar och serpentiner. Vi gjorde en del försök till framdelsvändningar, men dessa gick mycket mycket dåligt. Min store Robust verkade inte alls förstå vad det var han skulle göra. Jag provade även att flytta bogarna åt sidan, men det var i stort sett lika svårt. Det blev allt tydligare att min store Robust inte bara var en ovanligt snygg häst, utan även en ovanligt ovig häst.

Nog funderade jag under denna tid ofta på om jag verkligen skulle behålla honom. Eftersom ridningen ju inte var speciellt rolig, kändes det ju inte alltid motiverat att jobba vidare. Men samtidigt tycker jag ju farligt mycket om min snälle druffs, så han är kvar här än.

Så på min födelsedag, den höst som Robusten var 4 år, lyckades jag äntligen uppbåda tillräckligt med energi i honom, för att han skulle galoppera med mig, några språng på långsidan. Och det blev galopp, men en mycket klumpig galopp som mest gick uppåt. Jag fick hålla ett ordentligt tag i manen på honom, för att kunna hålla balansen i hans underliga galopp. Detta förvånade mig, för han har en rätt okomplicerad galopp i hagen.

Därefter lyckades vi galoppera då och då, men lika ofta kände jag mig som en liten nybörjare på en för stor lektionshäst som lugnt bara travar iväg med stora steg medan en liten ryttare kämpar förtvivlat med att få till en galopp. Usch vad fånig jag ofta kände mig, och usch vad ofta jag skrattade åt det löjliga i situationen.

Men galopperandet gick bättre och bättre, och snart kunde vi, fortfarande i en ovig hålla i manen-galopp, ta oss genom min lilla ridbanas kortsida också. Ni kan tro att jag hade fjärilar i magen, för det kändes inte alls särdeles balanserat eller kontrollerat.

I och med att vi hade kommit till galopparbete, fick jag passa mig så jag inte galopperade för mycket. Det är lätt att man på unghästar eller på hästar med dålig galopp, försöker sätta nytt rekord varje gång. Om man galopperade genom två hörn igår, försöker man galopper genom tre idag. Jag vill hellre träna kontrollerade avbrott så hästen kan få uppskattning även när han bryter av galoppen på kommando. Annars blir det lätt att varje avbrott beror på ett misslyckande, och så tror jag inte man bygger abetsglädje.

Kontrollerade avbrott hade Robusten förvisso inte svårt med. Innan jag proade, gjorde jag klokt i att ha knäslut. Han stannade snabbt och villigt. Att stå still och gosa med hussa på ridbanan, var fortfarande det han gillade mest, och därför också det främsta berömmet.

Från oktober blev det inget mer ridande förra vintern. Hästarna vilade till februari, så nästa gång skall ni få läsa om hur jag arbetat med en femårig Robust under 2009.

Eftersom min berättelse om Robusten hunnit fram till juluppehållet kan jag nu passa på att skriva lite om mina funderingar om honom.

Fortfarande är han en häst som jag aldrig sett like till.

• Han är lat
• Han är långsam
• Han är vansinnigt hård i munnen
• Han är ohörsam för skänklarna
• Han är ointresserad av det mesta
• Han är ovig
• Han är lite för stor

Storleken återkommer jag till.

Jag blir inte klok på, vad allt detta beror på.

• Har han ont i fötterna?
• Har han ont i munnen?
• Har han ont någon annan stans?
• Är han korkad?

Robusten är förfärligt snäll, och en långsam filosof. Han busar nästan aldrig i hagen. Ibland har jag sett honom busa och bocka men det är så sällan att jag nästan minns alla gånger. Troligen har Jenny rätt när hon äger att han skulle passa i ett lugnt och behagligt jobb som draghäst på någon gård. Men detta förklarar ju inte varför han är som han är.

Jag märkte tidigt att han svarade bättre på rösten än på hand och skänkel. Jag kan ganska lätt få honom att trava genom att be om det och han stannar snällt när jag proar. Dock är det lite svårt att styra och rida sidvärts för rösten, och det är lika svårt att fatta rätt galopp. Galopp får jag alltid när jag ber om det (från den dagen han begrep vad han skulle göra), men vilken galopp det blir är mest rent lotteri. I mångt och mycket kan jag acceptera att rida för rösten, men det blir bökigt ibland.

Hur är det då med hans fötter? Han har ljusa hovar som han går ganska snett på. Det talar ju för att han har problem med fötterna och att det kanske är därför han är så seg. Om detta vore sant, borde han ha bättre bjudning på mjuka underlag, men han travar glatt även på hårda vägar, så jag kan inte riktigt skylla på fötterna.

Munnen då? Ingen veterinär har hittat något ovanligt i hans mun, och efter hand som jag experimenterat mig fram till passande bett, har det ju blivit bättre.

Inte kan jag tro att han har ont någonstans heller, men han är förvånande ovig. Det märks till exempel när jag skall vända honom på logen före ridpassen. Han behöver gott om tid och gott om plats. Är man så ovig har man säkert dålig kroppskontroll vilket ju inte ökar rörligheten eller viljan att röra sig.

Är han korkad? Ja, troligen är han lite korkad, på ett snällt sätt. Just hans oförmåga att ta till sig hjälperna, och hans bristande förmåga eller vilja att samarbeta, tycker jag tyder på detta.

Om han är korkad, får jag leva med det. Det kan ingen ryttare eller veterinär åtgärda.

Och så är han då lite för stor. Med sina dryga 160cm ser han ut som en bjässe bredvid Diamanten och Blixten. Med min gamla rädsla, som fortfarande gör sig påminns allt som oftast, har det betydelse att han är stor. Man känner sig alltid otryggare på stora hästar. Detta leder till att jag nog är sämre på att utmana honom och även på att ta igenom saker. Är man rädd, väljer man bort striden, vilket betyder att jag rider honom i situationer där jag är trygg, och inte i situationer som utvecklar honom. Det kvittar hur snäll jag vet att han är. Rädslan är inte logisk.

Den stilige Robusten var ju tänkt att bli min självklare ridhäst, men han är lika udda som de andra två.

Dock finns det mycket jag uppskattar hos honom, och det är så lätt att man glömmer bort det i all tristess och alla bekymmer med honom. Ibland rider jag ju elevers hästar, och det har efteråt hänt att jag tyckt att Robusten var rena skolexemplet på lyhördhet. Även är han mycket lydig för rösten, som jag redan nämnt.

Kan det vara så enkelt att mina andra två hästar bara gjort mig bortskämd? Inte bara, för Robusten ligger rätt långt efter i utbildningen, jämfört med normalhästen.

Samtidigt får man komma ihåg att det går framåt. Han blir mer och mer ridhäst, och mer och mer ridbar. Efter dessa funderingar, skall jag snart berätta vidare om hand femårs-säsong.

Äntligen kom jag då upp i sadeln på mina hästar efter ett långt och håglöst vinteruppehåll. Den vintern var ju mest barmarksfrost så det var inte lätt att hålla igång några hästar heller. Att sitta upp på Robusten var positivt! Han kändes betydligt mer vaken och medveten än han gjort tidigare. Ridande på ridbanan gick utan att jag blev så trött i hela kroppen och utan att jag behövde så mycket smackande. Under vintern hade, på något sätt, bjudningen kommit.

Rätt tidigt under våren fick Robusten sin första skogspromenad. Ingela och Blixten följde med som moraliskt stöd. Det blev en mycket liten runda ner till sjön. Robusten var mycket förvånad över att världen var så stor. Jag märkte tydligt hur ängslig han var, och han blev även präktigt skrämd av en liten fågel varvid han tvärvände så jag blev hängande i luften på något sätt, men lyckades kravla mig tillbaka upp på hans rygg.

Vid nästa ridpass tog jag samma runda själv. Robusten gick förvisso rundan men jag hade föga eller ingen kontroll över honom. Han var någon annan stans i tankarna och påfallande orolig på ett sätt jag inte märkt hos honom tidigare. Jag småtravade en bit i skogen, men då blev det än värre. Förvisso fick jag stopp på honom, men sammanfattningsvis var det en rätt okontrollerad upplevelse.

Där borde jag kanske ha fortsatt att rida honom i skogen, men eftersom jag upplevde att jag hade för lite kontroll för att det skulle kännas tryggt, gjorde jag inte det. Skall jag rida ”utanför inhägnat område” vill jag att hästen skall vara för säker. För många gånger genom livet har jag upptäckt att jag hamnat i farliga situationer eftersom jag gjort för besvärliga saker på för orutinerade hästar. I naturen finns folk och hundar, trafik, djur och maskiner. Man skall veta att man har koll, innan man ger sig på sådant.

Så det blev ridbana igen, men på ett betydligt trevligare sätt än tidigare. Robusten löd snällt grundkommandona. Han travade okomplicerat på kommando, och galoppen började även den att fungera, även om galoppen fortfarande var förvånansvärt obehaglig och tog tid att fatta. Som den oerfarna häst han var fick han galoppera efter fyrkanten med mig, Jag ville ännu inte försöka styra i hans klumpiga galopp.

Nu hade vi ändå kommit så långt, Robusten och jag, att vi kunde börja titta på det gymnastiserande arbetet, Hittills hade det ju mest handlat om bjudning och lydighet. Att gymnastisera Robusten blev en intressant upplevelse det med. Jag hade ju redan märkt att han bar en rätt ogymnastisk häst. Att få honom vig och atletisk skulle bli ett långt, långsamt och ganska tråkigt jobb. Mer om det nästa gång.

Så skulle jag då börja gymnastisera min Robust, eftersom ridningen började fungera bra. Hittills hade jag mest ägnat mig åt lydighet och bjudning. Det går liksom inte att gymnastisera en häst om inte de bitarna är på plats.

Att Robusten var ogymnastisk visste jag redan. Han hade redan under inridningen visat problem med att gå sidvärts och jag kunde även se hur han behövde förfärligt mycket plats för att vända inne på logen. Nu var det då dags att åtgärda det här och jag tog mig an uppgiften med hull och hår. Det gjorde inte Robusten.

Det normala sättet att gymnastisera hästar är ju att rida sidvärtsrörelser. Och uj vad jag slet med våra sidvärtsrörelser! Robusten verkade bara ledsen. Hur jag än gnetade och for blev det inte mycket till sidvärts. Återgen hamnade jag i det tråkliga läget att jag bara tyckte jag var dum mot min häst på ridbanan. Således fick jag rätt snart lägga undan sidvärtsen igen och leta andra lösningar.

En tillgång i detta arbete var Pajebo Peanut, en häst som jag möter var fjortonde dag på mina träningar i Sjömarken utanför Borås. Nöten påminner på många sätt om Robusten, även om han är mer energisk, och av någon anledning är det enklare att se lösningar för mina elevers hästar, än för mina egna. Troligen är jag helt enkelt mer fokuserad och angelägen med elevers hästar. Av en slump hittade jag ett bra sätt att gymnastisera Nöten, varpå jag dagen efter skrev inlägget Första böjande övningen. Jag märkte på Nöten att om jag använder endast innertygeln till att styra och stanna medan jag låter yttertygeln hänga, böjer sig strax hästen mycket fint. Jag tänker inte skriva om hela inlägget här, så klicka er dit och läs.

Denna enkla övning blev så Det jag sysslade med, med min Robust ett tag och resultatet kom snabbt. Han blev mer och mer böjbar och gav även därmed ett mer och mer gymnastiskt intryck. Det var för mig tillräckliga bevis för att jag gjorde rätt.

Fortfarande var det ju hans stela bogar som spökade, och dem var det svårare att få bot på, men det böjande innertygelarbetet ledade upp även dem på ett sätt jag inte riktigt hade förväntat mig så långsamt kunde jag börja rida lite korta sidvärtsövningar i trav. Skritten var ännu för slö för att vara användbar. Jag satte stor vikt vid att rida mycket korta repriser. Det är så lätt att det blir straffexercis i det att man gärna vill rida lite fler steg eller med lite mer tvärning än igår. Där får man bita ihop och nöja sig, så det blir positivt för hästen att försöka. Fortfarande rider jag med tanken att om Robusten bara provar det där svåra jag ber honom om, så skall jag nöja mig. Eftersom gymnastik och det mesta annat med ridning är så farlig svårt för honom, gäller det att han vet att han slipper om han bara gör det. Om man tjatar för länge har han ingen lust att försöka. Det har han visat åtskilliga gånger.

Så Robustens femårsvår blev, som sagt, innertygelböjning. Under våren bytte jag också bett på honom igen. Han fick Kalles gamla stångbett med hög port och blev mycket lättare att rida. Även blev jag äntligen färdig med hans ”skolsadel”, som ni kan se på bilden nedanför. Färdig är kanske fel ord för sedan dess har jag konstant ändrat sadeln för att få den bättre, men den var i alla fall ridbar.

Vårens roliga skogspromenad skall jag berätta om nästa gång.

Jag vet själv hur det är när man ser sin ridlärare rida. Man säger inte så mycket, ler och håller med, och berättar om det som är bra. Det dåliga kommenterar man inte, och förslag vågar man ju definitivt inte komma med. Men en gång fick jag äntligen ett omdöme av de elever som under en vecka var hos mig den höst Robusten var fem år.

En dag den vår Robusten var fem, satte sig Ingela på Diamanten, och så red vi ut en runda med honom och Robust. Förvisso hade vi Robusten varit i skogen två vändor tidigare men var ändå mycket ovan vid detta. Han lufsade emellertid snäll på bakom Diamanten och verkade rätt nöjd med situationen. Hans enda bekymmer var väl att Diamanten gick lite för fort, så jag fick heja på min långsamme häst mest hela tiden.

Syftet med skogspromenaden var att utforska nya ridvägar. Det finns ju inte så många vägar här, eftersom jag är omgiven av mosse på nästan alla sidor. Vi hade emellertid några dagar innan, till fots, hittat vägar som vi idag provade.

Vi kom fram till ett dike med porlande vatten. Diamanten hoppade vant och oproblematiskt över. Robusten tog ner huvudet och granskade det porlande vattnet mycket noga. Ni vet hur lite häst det blir kvar framför sadeln då. Jag hejade på honom så gott jag kunde, och ett som det var lyfte han framdelen högt upp i luften och tog ett klumpigt skutt.

Han kom inte så långt. Bakbenen var kvar i diket. Han snubblade i landningen och blev liggande. Så där satt jag på en häst som låg på mage i sluttningen upp ur diket. Han verkade inte ha bråttom därifrån, så jag klev strax av honom. Mina tankar gick ju till den gången han som två-åring låg fast ute vi mossen och brandkåren fick rädda honom, men denna gång kravlade han sig upp efter lite övertalning och stod strax lika lugn som alltid bredvid mig. Jag letade mig till en gammal stubbe och hoppade upp igen och färden fortsatte.

Nästa dike gick bättre. Så kom vi ut på en mosse och funderade var vi kunde gå. Jag tog täten eftersom jag tyckte mig se en väg, och strax sjönk Robusten ner mellan tuvorna. Jag hade missbedömt underlaget. Medan jag klev av, reste Robusten ur dyn under visst stönande och stod åter strax bredvid mig, lika lugn som vanligt. Återigen letade jag mig till en stubbe, och hoppade upp på honom.

Vi förstod då att vi var i en återvändsgränd och vände hemåt. Strax var det återigen dags att hoppa det vattenfyllda diket, men nu gick det bättre. Hela vägen hem kände jag mig mycket nöjd och lycklig. Jag satt på en lugn häst som lät sig ridas i naturen. Detta lovade gott inför framtiden.

Om han bara lärde sig att hoppa diken.

Den höst Robusten var fem tog jag åter Gud i hågen och red upp på fältet bakom stallet, där vi året innan hade misslyckts så rejält.

Nu gick det bra! Den fruktansvärda dragigheten i bettet var borta. Jag fick inga blåsor i händerna utan kunde rida honom som man rider en vanlig häst på ett fält. Visst var det hemlängtan och visst blev svängarna därmed lite yvigare än jag tänkt mig, men så är det ju nästan alltid på ett fält, speciellt med en ung häst.

Året som gått hade gett oss ett nytt bett men också en betydligt större lydighet och förståelse från Robusten sida vad ridning var och vad mina hjälper betydde. Vi travade runt en stund där på fältet en stund och jag kände mig mycket lycklig.  Nu blev ridandet på fältet vår dagliga syssla ett bra tag. För varje ridpass vågade jag mig längre bort på vårt lilla fält, och Robusten följde med utan protester. Även kunde vi snart galoppera på fältet i en härlig, fartfylld galopp som min långsamma Robust faktiskt verkade uppskatta. Min vovve Dixie uppskattade det också. Hon galopperade bredvid varför jag fick ropa till henne att flytta sig innan vi skulle svänga.

Vi tillbringade nästan alla ridpass hösten och förvintern 2009 på fältet. Det var först när snön blev för tjock som vi flyttade tillbaka till ridbanan.

På fältet blev Robusten på många sätt en annan häst än på ridbanan. På fältet rörde han sig gärna och det var rent av svårt att få honom att stå still. Jag såg först inte detta som ett problem utan var mest nöjd över att kunna leka så fint med honom där på vårt lilla fält.

En dag började jag fundera över detta beteende. Det var när han en dag inte ville gå ut på fältet utan stannade och blåste misstänksamt vid grinden. Ju mer jag hejade på honom, desto mer istadig blev han. Till slut hoppade jag av och gav honom ett rapp över rumpan med spöt. Robusten tog då ett stort och förvånat hopp in i hagen. Där stannade han och tittade på mig. Jag ledde honom sedan genom grinden några gånger innan jag satt upp och red in på fältet igen, nu utan bekymmer.

Efter denna dag gick Robusten fram mycket bättre för mig. Jag tror han hade lärt sig två saker, dels att husse vet vad han vill, och dels att inget otäckt händer om man gör som husse säger. Då lyder man villigare.

Dessa två saker kan sammanfattas i begreppet ledarskap.

Detta lärde mig en viktig sak om min store snälle trygge Robust: I  grund och botten är han en mycket feg häst. Detta förklarade många underligheter jag haft med honom, och detta måste man veta för att förstå honom, och detta måste bearbetas så han kan få ett bättre självförtroende.

Min gamla ridrädsla gör nog att jag backar för ofta, när jag rider. Från marken är det mycket enklare för mig att handskas med hästar. Jag har aldrig sett det som en prestigeförlust att sitta av eftersom jag då kommer i ett bättre ledarskapsläge än från ryggen. Ibland säger jag på skämt till mina hästar ”är du inte snäll sitter jag av!”

Robusten hade oftat visat att han hade svårt för de ledande tygeltagen. Hösten när han var fem blev det värre och jag beslöt därför att rida honom enhändigt på blank stång så jag inte förleddes att ta några ledande tygeltag. Jag tänkte att kanske ridandet av honom skulle fungera bättre då.

Det gjorde det inte. Tvärtom visade det sig att Robusten inte var färdig för att rida enhändigt. Istället tog jag hem veterinären och raspade hans tänder. Efter det var problemet inte värre än några månader tidigare och jag kunde rida honom tvåhändigt och med ledande tygeltag utan större problem än tidigare.

Det finns mer att berätta från den höst Robusten var fem år. På senhösten tog Ingela och jag Diamanten och Robusten på några härliga promenader över mossarna och kullarna härikring. Robusten följde fint med Diamant, även om han fick skynda sig i skritten. Ibland gick han även först, också över den breda bäcken, och gav sig ofta tid att se sig omkring medan vi travade på.

Med dessa härliga promenader i minnet red jag en dag ut min Robust ensam i skogen. Det gillade han inte. Min snälla sävliga häst blev mycket orolig. Han vågade knappt gå alls, men var samtidigt så orolig att han inte vågade stå still heller. På rätt lösa boliner red vi en runda i alla fall, men trevligt var det inte för någon av oss. Utan Diamant kunde han inte gå över bäcken så där fick jag sitta av och plaska före. Tack och lov så var stövlarna höga nog. Jag red ju på hans vanliga stångbett med två tyglar och det i kombination med lite för tjocka handskar var ingen bra sak på en häst som inte ens i vanliga fall gick att styra.

Andra gången vi provade gick det än värre. Vi hann inte ens hundra meter innan Robusten envist och istadigt börja vända hemåt. Igen och igen fick jag honom emellertid på rätt köl, men problemet blev större ju längre bort vi kom. När vår konflikt blev så stor att jag drog stångbettet ur munnen på honom, trots att det ju hölls fast av kedjan, satt jag av och gick före honom ett tag.

När jag satt av honom där ute i skogen märkte jag hur han andades oroligt och hur hjärtat slog på honom. Trots att vi bara skrittat kanske 500 meter var han svettig. Han var uppriktigt skärrad över situationen, han var uppriktigt rädd att gå där i skogen ensam med mig.

Jag ledde honom en bit så han fick följa mig in o skogen. Sedan gick jag bredvid honom ett tag så han fick gå först. Det tyckte han inte om, men det gick rätt bra. Efter den ovan omtalade bäcken, som nu var frusen, provade jag att sitt upp igen och rida vidare. Det gick emellertid lika dåligt som tidigare och när stångbettet ånyo hamnade bredvid hans mun, satt jag av och ledde hem honom. Det kändes för riskabelt att rida en så istadig häst själv i skogen.

Här dog en dröm. Jag har ofta drömt om hur Robusten och jag galopperar tillsammans ute i naturen, på samma sätt som jag en gång i tiden red Kalle fritt vart jag ville. Robusten visade denna dag tydligt att det inte var något han trivdes med.

Återigen började jag fundera vad jag skulle göra med min store snälle häst. Numera gick det ju bra att rida honom på fältet, och med den utveckling jag sett där, kanske det någon gång även går att rida honom tryggt i skogen. Samtidigt vill jag ju att han skall trivas med sitt arbete, så återigen var jag lika kluven med honom.

Under den snöiga vintern 2009-2010 red vi mest på ridbanan när snön var för djup för galopper på fältet. För att få lättare att manövrera honom i svåra situationer bytte jag åter bett på honom. Nu blev det ett kimblewick-bett med extra hög port, som jag specialbeställde från min vanliga bett-tillverkare. Allt blev också enklare med detta bett. Tills snön blev för djup även för ridbaneridning, red jag honom rätt käckt på ridbanan och gladde mig åt att galoppen blev bättre och bättre men samtidigt gnagde alla bekymmer runt honom. Det var fortfarande inte riktigt roligt att rida honom eftersom det fortfarande gick så slött och ovilligt vad jag än gjorde. Framstegen kom, men oerhört långsamt. Vad gör man med en femåring som knappt är styrbar, inte klarar sidvärtsrörelser och dessutom inte vill gå på skogspromenader?

Man härdar ut och hoppas att man hittar en lösning. Det har ju hela tiden gått framåt med min Robust, och under sexårs-säsongen löste sig mycket.

Robustens sexårsvår var den mest snörika vintern i mannaminne. Det var så mycket snö att det inte gick att rida i skogen, och även ridbanan blev för snöig. När jag äntligen fick snön på ridbanan bortskottad skottade skottaren ända ner till tjälen, så det var fortfarande lika oridbart. När väl snön började smälta rann allt smältvatten på Skogsryd in på den plogade ridbanan som ju just då var gårdens lägsta punt, varpå det stod några decimeter vatten där några veckor.

Men till slut blev det ändå april, och våren var här. Jag fortsatte där vi slutade och försökte böja med innertygeln så som jag tidigare beskrivit, och även fortsatte vi att försöka rida sidvärts, vilket fortfarande var lika svårt som det alltid varit. Det blev just inga framsteg under varken vår eller sommar, mer än att galoppfattningarna blev bättre. Dock var galoppen fortfarande så obekväm at jag var tvungen att stå i fältsits och hålla i manen för att inte skumpa något förfärligt. Detta år var också min hälsa rätt skral varför det inte blev så mycket ridet och då blir det ju inte heller några framsteg.

Under hösten piggnade jag till bättre än på många år och kom också till regelbunden ridning under några veckor. En dag tröttnade jag på att öva sidvärtsrörelser och böjning, och beslöt att vi kan väl se hur nära piaffen vi kan komma. Jag började rida halvhalter på Robusten, och begära samlade övergångar mellan skritt och trav och omvänt.

Detta gillade Robusten! Än bättre blev det när jag äntligen kom mig för att sätta på ett par skarpare sporrar. I den samlade formen kunde Robusten mycket bättre såväl böja sig som gå sidvärts. Jag skall inte påstå att sidvärtsrörelserna var i hamn nu, men de var betydligt bättre.

Den samlade träningen ledde också till ett annat positivt resultat: Jag fick en behaglig galopp! Den gamla sanningen "sådan fattning sådan galopp" visade sig lika sann som alltid och när Robusten kom in i galoppen samlad, fick jag en behaglig galopp med mycket bättre bjudning där jag slapp hålla i manen.

Men här upptäckte jag en rolig sak en dag. När vi galopperat genom kortsidan tappade Robusten alltid bjudningen och det blev en seg upp och ned-galopp. En dag begrep jag orsaken till den tappade bjudningen: Robusten väntade på besked ifall han skulle fortsätta efter långsidan eller ta sig in på volten. Den tappade bjudningen var alltså ett resultat av Robustens vilja att vara till lags. När jag blev medveten om detta var jag extra noga med att ha en planerad väg just efter kortsidan, och galoppen blev bättre.

Robusten visade här samma sak som Diamanten oftast visat mig: Det finns aldrig en given väg till målet. Vi måste för varje häst hitta en individuell väg och vi måste alltid våga prova det otänkta och även det som verkar ologiskt. Att samla en häst som inte bjuder låter inte som ett logiskt val, men på Robusten var det lösningen.

Där är vi idag. När jag nu rider Robusten på ridbanan har jag en pigg häst som stolt arbetar på i sin nya samlade form, och faktiskt verkar trivas med sitt liv som ridhäst, vilket jag inte upplevt tidigare. Nu är inte längre det främsta målet att liva upp honom, utan snarare att lugna honom men framför allt, fortfarande, att få honom att fokusera.

Fortfarande blir det så klart bakslag och jag förstår mer och mer att Robusten är mer markskygg än jag tidigare förstått. Det finns en del intressanta saker runt detta, som jag skall berätta om senare.

Så var Robusten plötsligt sju år. Det var vår och den varmaste april i mannaminne. Vi hade alla övervintrat utan så mycket ridning då det mest varit is överallt, vilket passar dåligt med mina barfotahästar. Men nu var det härlig vår och jag började rida igen.

Trots Robustens nyvunna glädje med samlingen, så var mycket sig likt, sig likt på ett lite tråkigt sätt. Vi kunde med lite möda rida sidvärtsövningar och vi kunde galoppera rätt så bra på volt och fyrkant, men så värst spännande ridning var det ju fortfarande inte.

En dag fick jag att infall, att prova att arbeta Robusten för hand, och försöka piaffera honom för hand efter staketet. Jag hade ju provat handarbete med honom tidigare, men det hade varit lika trögt och tråkigt som det mesta annat som Robusten gör. Därför blev jag glatt överraskad när Robusten denna gång fint följde mig i öppnor, när jag gick bredvid honom. Än mer förvånad blev jag när jag ställde honom efter staketet och försökte frammana lite piaff. Jag har ju gjort det med rätt många hästar nu, men aldrig förr hade någon gjort lika bra ifrån sig i första försöket.

Det kändes riktigt roligt! Hela sommaren har jag arbetat honom för hand, och varit mycket stolt och imponerad av honom. Äntligen kan jag vara ärligt stolt över honom, för nu är han duktig! Tidigare har jag berömt honom ungefär som man gör när barnen ritat en teckning. Men Robust för hand, det är riktigt bra!

För första gången har han även visat humör. Han kan bli rätt stridig i piaffarbetet och har försökt bita mig men ser alltid mycket nöjd ut, speciellt efteråt. Jag ser det inte så allvarligt att min stora snälle häst visar lite humör. Det kan han gått få göra.

Efter några gångers övningar började Robusten även först slutan, vilket varit mycket svårt för honom när jag ridit. Nu kan jag arbeta honom för hand i skolorna i både skritt och trav, och bakdelsvändningarna fungerar också bra. Piaff-arbetet efter staketet blir allt bättre, och Robusten visar prov på fina svårare saker också, när han gissar eller vill ta i mer. Han gör låga fina levader och en fin terre a terre. Dock har jag inte bett honom om något av detta än. Jag vill ha ordning på kommandona för piaffen först, så han inte blandar ihop sakerna för mycket. Men det står inte på förrän jag kommer börja träna detta med honom.

Det känns på många sätt underligt att han gör det här så bra. Den store klumpiga fula ankungen (nej ful har han egentligen aldrig varit) har förvandlats till en vacker svan!

Jag har provat at rida honom några gånger i sommar, och ridningen går bättre än tidigare, även om det inte är lika framstående som handarbetet.

Här provar vi för första gången piaff efter staketet i höger varv.

För att kunna variera lite, har jag börjat arbeta Robusten i pilarer.