<h2 class='title'>Så väljer du stångbett</h2>Det finns ingen anledning att leta efter extrema varianter av bett i sin strävan efter att få bättre ridning. Förvisso finns det mängder med varianter och det kan tyckas oöverskådligt, men man kan följa en del enkla grundregler.
Den osäkre skall i första hand konsultera sin tränare eller annan betrodd. Det som följer här är generella råd, inga garantier.
Som första stångbett brukar jag rekommendera det portugisiska. Det fungerar bra på de flesta hästar och kan användas ensamt, med två tyglar eller tillsammans med en bridong ("kandar").
Med hästens reaktioner på det bettet som utgångspunkt, kan man sedan, vid behov, prova andra modeller.
De flesta hästar trivs bra med en normal (låg) tungfrihet. En del hästar tycker att detta trycker för mycket på tungan, och vill ha en högre tungfrihet. Det märker man genom att de känns stumma i munnen med normal tungfrihet, eller är oroliga i munnen (överdrivet, irriterat tuggande) och drar upp eller hänger ut tungan. Om hästen verkar nöjdare med en högre tungfrihet, väljer man en sådan. Det är få hästar som tycker om bett utan tungfrihet (mors l'hotte)
Vid ridning med två bett (stång plus bridong, "kandar"), skall den övre skänkeln vara kort, så kedjan och bridongen inte krockar i mungipan. Vid ridning med bara stångbett är en lång överskänkel att rekommendera, eftersom risken då minskar att kedjan klämmer vid mungipan. Om överskänkeln trycker mot kinden, kan man böja ut den i ett skruvstäd.
Skillnaden i längd hos över- och underskänkel avgör bettets "styrka". Stor skillnad = skarpt, mindre skillnad = oskarpt. Samtidigt ger en lång underskänkel ryttarens hand mer rörelsefrihet, eftersom handen måste röras mer innan tygeln sträcks. En lång underskänkel erbjuder samtidigt hästen mindre rörelseutrymme och blir mer kommenderande.
oerfaren häst - kort underskänkel
erfaren häst - lång underskänkel
Frånsett längden och vinkeln (balansen), har formen på skänkeln ingen betydelse. En S-formad skänkel ändrar inte bettets funktion i sig. Låt smaken råda.
Stångbettet skall ligga dikt an i båda mungiporna. Hellre att det "klämmer" lite, än att det glappar. Om överskänkeln klämmer mot kinderna eller kindtänderna (vanligt på hästar med korta huvuden), kan överskänkeln enkelt böjas ut på järnbetten. På de rostfria får man anstränga sig lite mer eftersom ju detta material är så mycket hårdare.
Jag har inte sett något större skillnad i funktion eller hästens accepterande i olika material. Låt estetiken råda.
Svarta bett rostar! De skall torkas av, inte sköljas av, och kan smörjas med matolja för att minska risken för rost. Man kan även låta dem rosta och få en vacker patina. Hästen trivs med dem ändå, så länge de hålls släta. Blir de för rostiga är svinto ett bra hjälpmedel. Att de svarta betten rostar är inte skäl för reklamation.
De svarta betten kan ha en bruanktig färg.
Var medveten om att mässing är ett mjukare material som inte tål lika tuffa tag som järn och stål. Använd mässingsbett med omdöme, vid sansad ridning.
Ett helt stelt bett fungerar bra till de flesta hästar. Om skänklarna går att vrida på det sättet som på det portugisiska bettet, blir det ingen skillnad. Det finns även bett där man kan dra ena skänkeln bakåt, mot ryttaren, utan att den andra följer med. Sådana bett kallas correction bit i western-kretsar. De försvårar påtagligt för hästen att stödja på bettet, och bör undvikas.
Om man håller ett stångbett så mundelen får vila i handen och bettet för övrigt hänger fritt, kan man se att det antingen hänger rakt ned, eller att bettet vrider sig framåt eller bakåt. Normalhästen skall ha ett bett som hänger rakt ned, medan den häst som gärna går för lågt eller med näsan indragen (bakom hand), oftast trivs bättre på bett där underskänkeln vid detta test roterar framåt (och överskänkeln bakåt). Sådana bett kallas för bakåtvinklade bett. Det akademiska stångbettet är av denna typ.
OBS Ovanstående kontroll av bettet skall göras utan att kedjan sitter på.
Läs mer om anpassning av stångbett i Markus Ridhandbok.
