* Runt är också en form *

Ridhandboken Del 8 - Om böjande och balans

Våra hästar går med kryckor!

Vi vet alla att hästarna är sneda och alla har nog hört många förklaringar på vad snedheten beror på. Det första jag lärde mig var nog att hästarna var starkare i ena sidan än den andra. Nästa sak jag hörde var att hästarna hade lättare att böja sig åt ena hållet än det andra eftersom de var stelare i ena sidan än i andra. Eric Lette skriver kort och gott att hästarna har en konvex och en konkav sida.

Det vore dumt av mig att tror att jag har det fullständiga svaret på vad hästarnas snedhet beror på och består av och hur vi skall lösa detta problem, men jag kan åtminstone ge er min tolkning av det

Oliksidighet mellan kroppshalvorna finns hos alla hästar, och även hos oss. Den som någon gång sett en hund komma travande mot en kan konstatera att de flesta hundar travar i en slutaliknande rörelse, med ett bakben tydligt åt sidan och det andra mitt emellan frambenen, under kroppen. Så tror jag att även våra hästar rör sig, om än inte lika tydligt. Detta är en naturlig form, ett naturligt rörelsemönster som inte är något större problem för den fria hästen.

Samma oliksidiga rörelsemekanik kan vi säkert hitta även hos människor. På mig, med min felvridna högerfot, blir det ju extra tydligt. Och på samma som sätt de flesta av oss är bättre på att göra saker åt ena hållet än åt andra, är hästen det.

Tänker man på vår egna tillkortakommanden kan vi snabbt konstatera att det inte är styrka, stelhet och liknande, som är orsaken till att vi är oliksidiga. Inte blir vi till exempel bättre på att skriva med vänster hand för att vi blir starkare i vänster hand. Och inte är det för att vi är svaga på något speciellt sätt som det är svårt att mocka med grepen åt fel håll, leda cykeln på fel sida om oss, eller o hemska tanke, kliva på cykeln från fel håll.

Min hypotes är, att det helt enkelt är dålig koordination, som gör att vi och våra hästar är oliksidiga.

Jag tror att hästar har ett diagonalt benpar som de gärna balansera på och ett diagonalt benpar som de hellre sätter lite bredvid tyngden, som ett par snedstöttor, en åt varje sida.

I sidvärtsrörelserna blir detta tydligt. På bilden till vänster ser vi hur Blixten har ytter bak och inner fram på samma linje som tyngdpunkten. Dessa ben balanserar Blixten på. Det andra benparet, inner bak och ytter fram, är ute på sidorna och stöttar i sidled. De flesta hästar har höger bak som bär-ben, och vänster bak som stötteben. Stöttebenen fungerar på samma sätt som våra kryckor gör när vi har en fot i gips, eller som slalomåkarens stavar: De stöttar i sidled och hjälper oss om vi tappar balansen.

Varför är det så då? Ja, det vet man nog inte ännu. Det har säkerligen med hur hjärnan fungerar och att vi såväl som hästarna redan från start är predestinerade att använda kroppshalvorna till olika saker.

Om man studerar hästarna noga skulle man nog kunna se denna snedhet långt ner i små detaljer. Säkerligen börjar hästarna alltid att trava med samma bakfot, på samma sätt som jag föreställer mig att vi själv alltid börja springa med samma fot eller alltid stampar av med samma fot när vi skall hoppa över ett litet dike. Unghästar har oftast svårare att lyfta ena bakbenet än andra, vilket alla hovslagare känner till. Att lyfta stöttebenet är inte svårt, men att lyfta bär-benet vill de oftast inte.

Har denna snedhet någon betydelse för hästens ridbarhet? Det beror ju på vad vi menar med ridbarhet.

En normal promenadhäst, och många andra hästar också, klarar sig alldeles utmärkt med denna naturliga snedhet. Under 1800-talet menade Caprilli att man i princip inte alls skulle styra hur hästen använde sin kropp så länge den löste den uppgift vi ställde den inför. Det tycker jag är en sympatisk inställning. I första hand skall vi se till att hästen kan använda den potential den redan har, trots att vi rider den. I näste steg vill vi ju så klart ge våra hästar hälsosam gymnastik, och ge dem möjlighet att använda hela sin kropp. Det är här som mycket av dressyrarbetet kommer in.

Det första vi gör är att försöka få hästen att "byta sida" och använda den andra diagonalen som bär-ben. Det vill de oftast inte. Det känns osäkert och vingligt. De vågar inte riktigt försöka, rädda att trilla. Vi kan jämföra det med en del enkla experiment vi kan göra själva. Att hjula åt fel håll är en bra sak. De som kan hjula brukar alltid göra likadant och sätta ner vänster hand först, sedan höger hand. Att göra åt andra hållet törs mången inte. Kan ni inte hjula, kan ni säkert hitta på andra spegelvända övningar att göra.

Så vi måste få hästen att lita på sin balans även när fel diagonal bär. Dessutom skall hästen få rutin på att använda det andra benparet som stötteben. Det är detta vi tränar när vi rider sidvärtsrörelserna åt andra hållet.

Att kunna balansera lika bra på båda diagonalerna, dock inte samtidigt, är ett tecken på en liksidig häst! Detta är en av anledningarna till att sidvärtsarbetet är så grundläggande för att gymnastisera en häst. Vi skall öva upp hästens koordination så den blir lika bra på att koordinera sin kropp "åt båda hållen". Då har vi den fina sidoeffekten att medan vi tränar koordinationen, väljer hästen strax att bli mer avslappnad eftersom det är lättare att koordinera utan en massa spända muskler. Efter hand som man liter på sin kropp och balans törs man också slappna av. Med koordinationen kommer också styrkan. Att kunna samordna sina olika muskler är en viktigare källa till styrka än stora strandraggarmuskler (Det är därför strandraggarna är så dåliga på att slänga upp höbalar på ett loft: De är bara vana att hantera tyngder som sitter fast, och som man gör enkla moment med.)

Ju mer hästen får vara sned av naturen, desto mer blir nog dess snedhet befäst, vilket i sin tur säkert leder till att musklerna på ena sidan blir större och kortare och lederna mindre rörliga än på andra sidan. Så i det läger stämmer ju det mesta av det som sägs, även om det inte säger något om orsaken.

Grunden till det hela, heter koordination!

Rakriktning

Som alltid rör vi oss med begrepp som många har olika åsikter om vad de egentligen betyder. Det är svårt att få alla att enas om begreppen, varför jag återigen tänker ta äldre litteratur till hjälp, för att se hur uttrycvken används.

Arméns ridhanbok (skriven av OS-ryttaren Bertil Sanddahl) skriver kort och gott att hästen inte är rakriktad när den mot ryttarens vilja går på dubbla spår. Samma sak kan vi läsa hos Guériniére och Steinbrecht, även om de uttrycker det på andra sätt. Märkväl att ingen av dessa hävdar att rakriktning är liktydigt med en uppofrån sett uträtat ryggrad, utan endast att hästen går på samma spår med framben som med bakben. Således kan hästen vara rakriktad även om den är böjd!

Det svåra ordet rakriktning betyder alltså att hästen kan röra sig helt utan de kryckor som nämns i föregående kapitel, och balanserar på båda bakbenen, med dessa lika mycket under magen så att inget sticker mer åt sidan än det andra. Frambenen skall då även de sättas rakt ner, lika mycket på var sin sida av vikten, så inget av dem spretar åt sidan. Det är svårt.

Den uträtade formen finns inte i naturen, lika lite som räta linjer finns i naturen. På samma sätt som att vi alltid belastar vår kropp osymmetriskt (sitter du till exempel lika mycket på båda sittbenen när du läser det här? Knappast va?), så gör hästen det. Det är lättare att åstadkomma en assymetrisk kroppshållning än en symmetrisk. Dressyrträningen av hästen och det rakriktande arbetet handlar om att lära hästen att växla från höger till vänster kroppsform och tvärt om. Den skall, lite tillspetsat uttryckt, lära sig att skriva med båda händerna.

Då kommer den känsliga frågan om vi alls skall räta ut hästen. Jag tycker vi kan göra det, men vi skall veta att en uträtad häst (alltså en häst som dels är rakriktad och dessutom inte ställd eller böjd åt något håll) sällan är så rak och rät som vi tror. Även den uträtade hästen väljer ofta att gå med någon liten krycka. Detta kan man se i lägre dressyrklasser när ryttare vänder upp på medellinjen och försöker ha halsen mitt framför sig. Då åker ofta någon bakfot åt sidan istället.

Till sist: När under utbildningens gång skall vi räta ut hästen? Därom tvistas det. Jag tror inte att vi tränar hästens muskler bättre genom att räta ut den unga hästen än genom att hålla den böjd, men säkerligen kan man genom att räta ut hästen träna hans koordination på att vara just uträtad.

Ställa och böja

Att böja en häst är svårt.  Jag tycker att man skall vänta att lära in detta hos ryttaren, tills denne har förstått och kan utföra de andra grundkommandona. Det är omöjligt att böja en häst, om man inte kan styra den. På ridskolor lärs böjandet ut väldigt diffust, och eftersom det lärs ut i samband med svängandet, är det många ryttare och hästar som inte kan särskilja hjälperna för böjande och svängande. Det "evinnerliga" tjatandet om att hästar skall ställas och böjas vid varje hörnpassering har lett till att de flesta svenska hästar svängs med ett dragande tag i innertygeln, medan ryttaren tror att den böjer halsen. Det viktigaste för mig, både på oerfarna hästar och för oerfarna ryttare, är att kunna rida hästen vart som helst med rak hals, högerböjd eller vänsterböjd hals, allt efter behag. Hästen skall inte blanda ihop böjande hjälper med styrande hjälper. Därmed är det även viktigt för mig att jag ger olika hjälper för styrning och för böjning. Vill jag styra med hjälpa av tygeln, använder jag ett ledande eller trängande tygeltag. Vill jag böja/ställa, tar jag handen mot min navel.

I hästens utbildning skall dock böjandet komma in tidigt, helst innan vi börjar rida den, så den får lära sig inte bara framåtdrivande och förhållande hjälper från markan, utan även ställande, böjande och sidförande. Dock är det lika viktigt att hästen lär sig skillnad på böjning och vändning. Att böja en häst som inte går att styra, är omöjligt.

Vi böjer hästen i gymnastiserande syfte. Böjningen sker genom att yttersidans muskler i överlinjen slappnar av. Då blir yttersidan längre, och hästen böjs. På den korrekt böjda hästen ligger ryggkotorna, sett uppifrån, i en lång båge, ungefär som i ett brospann. Där är hästens rygg i tryggt förvar, och det är liten risk för styva muskler eller andra krämpor.

Står vi på marken, kan vi konstatera när hästen blir böjd i hela sin längd. Det ser vi dels på att den själv tar över böjandet, dvs. slutar att belasta inner tygel, och på att inner höft i det läget går framåt. Då slappnar hästen av i sin ytter sida.

Man kan även tydligt konstatera, att den böjda hästens mage putar ut på yttersidan, vilket lär bero på att hästen vrider ryggen i sidled och just putar ut med magen på utsidan. Då kan hästen böja sig genom att svanka lite med den böjda ryggen. Samma sak gör vi själva när vi måste böja oss. Detta känner ryttaren som att hästen blir lägre på innersidan. Som ryttare lär vi oss erfarenhetsmässigt att känna när hästen böjer sig riktigt, främst genom att hästen i böjd form kan ges fri inner tygel utan att den rätar ut sig. Om hästen håller emot i inner tygel, gör den ju detta med någon muskel på yttersidan av halsen, varför den ju då inte är helt avslappnad i yttersidan.

Åt vilket håll hästen böjer sig har inget samband med färdriktningen. Vi kan böja hästen och fortsätta att rida rakt fram. Det gör vi ju till exempel i öppna och sluta. Vi  kan ha hästen ställd åt vilket håll som helst, oberoende av vilket varv vi rider i, även om vi rider rakt fram.

Avslappnande ballongplockarböjning

Den lösgjorda hästen sträcker sina framben långt framåt

Om vi pratar om hästens muskulära avslappning, vilket är den avslappning som oftast avses, menas inte att hästen skall lägga sig och sova. Det har i vissa kretsar även framförts att avslappning och avspänning inte är samma sak, men det är mera en lek med ord och revirmarkering än ett konstruktivt formulerande. Med muskulär avslappning menar vi att muskeln är i ett tillstånd där den kan förändras; den kan längas ut och den kan kortas. Den kan bli kort och stark eller lång och ”slapp”. Förmågan att variera muskelns längd är nog en av de saker som det lösgörande arbetet skall åstadkomma.

En avslappnad muskel kan förändra sin längd. Den avslappnade muskeln kan dels länga ut sig och dels tryckas ihop. En muskel behöver inte vara uttänjd för att vara avslappnad. Däremot kan en stel eller spänd muskel inte länga ut sig. Ett säkert tecken på att muskeln är avslappnad är alltså att den låter sig sträckas ut.

Muskelns förmåga att länga ut sig är en av de saker som behövs för att hästens rörelser skall kunna bli stora och graciösa. Det är också en av förutsättningarna för att hästen skall kunna utföra de rörelser där det behövs kvicka eller stora rörelser.

Om hästen är avslappnad kan hästen ta yviga steg. Detta är en av de saker som böjningen skall hjälpa oss att åstadkomma.

När jag på mina föreläsningar numera skall demonstrera böjning, brukar jag försöka att själv sträcka min ena hand så långt upp som möjligt. När jag sträckt den så långt upp som möjligt, försöker jag att sträcka den lite till upp i skyn. Jag märken då själv att för att kunna tänja ut min högersida, så åker så klart höger axel med upp i luften. Detta leder till att vänster axel sjunker, men även till att vänster höft åker uppåt för att på det viset lyfta bäckenets centrum och göra mig längre. När jag försöker att göra min högersida lång, böjer jag mig alltså åt vänster.

Detta är en av de grundläggande egenskaperna hos den böjda hästen. Den skall böja sig i försök att länga ut sin yttersida, viket kräver att hästen kan och törs slappna av i sina muskler på utsidan. Detta böjande leder alltså till att inner höft åker framåt. Det har vi alla lärt oss sedan lång tid. Men det skall även leda till att ytter bog åker fram vilket leder till att ytter framfot når än längre framåt!

Ett sätt att känna igen den avslappnade hästen är alltså att han tar långa steg med ytter fram

Böjandet handlar alltså om att få hästen att länga ut sig. Jag tittar mer och mer på hästens rörelseförmåga i ytter fram när jag bedömer hur lösgjord en häst är. Hästen skall kunna sträcka ytter fram ordentligt framåt, men även kunna före den åt sidan, in framför hästen så som hästen gör i bakdelsvändningar och piruetter. Även här skall vi ha ytter fram så långt fram som möjligt, inte nödvändigt åt sidan. Vi skall förvisso komma ihåg att olika hästar har olika ”bogfrihet” (som inte beror på olika rörelseförmåga i bogleden utan i armbågsleden), varför alla hästar ser olika ut i sina gymnastiska övningar.

Ställning

Alla kan rabbla den gamla utantilläxan, att hästen är ställd när man kan skymta ena ögonbågen och näsvingen. Den saken är inte bara svår att kontrollera (vem har nånsin letat efter en näsvinge där vi skumpar fram i traven?), den är också rätt oexakt.

Vad är det då som är rätt när vi ställer? Jo, att hästen vrider halsens översta del, dvs. nacken. Så sägs också i de flesta böcker, men det brukar bli bortglömt. Det är enklare att kontrollera detta genom att titta på ganaschen än att titta på ögonbågen. Om ganaschen har krupit in under hästhalsen är hästen ställd. Om det är fullt med skrynklor vid i gropen mellan inner ganasch och halsen, är hästen oftast ställd.

Man kan även titta på¨hästens öron. Om ytterörat "sitter fast" längre fram än inner, är hästen ställd.

Står man på marken framför den ställda hästen, kan man titta utmed inre genaschen. Är hästen stäldd i nacken ser man då ut framför den ytter bogen. detta gäller oberoende av hur böjd hästen är i halsen.

Att man alls pratar om hästens nacke och att ställa hästen är för att den inte automatiskt böjer sig i nacken bara för att resten av den böjer sig. Det är först om nacken är med i böjningen, alltså om hästen är ställd, som vi kan få den genomgående böjningen. Är inte nacken med, är det säkerligen även någon annan del av hästen som inte är med.

På en väl gymnastiserad häst, kan man se att svansen följer med i böjandet. Är hästen böjd åt vänster hänger svansen åt vänster. Är hästen böjd åt höger, hänger svansen åt höger. På de flesta hästar får vi dock konstatera att svansen bara är med ibland.

Relaterade kapitel:
Ställa och böja

Att böja hästen

För att hästen skall kunna forma sig under oss krävs att vi har en hyfsad balans. Sitter vi allt för snett, vilket jag gjorde tidan innan jag fick min höftprotes, blir det betydligt svårare förhästen att utföra de gymnastiska övnignar vi vill.

På den oerfarna hästen böjer vi genom att ta inner hand rakt bakåt. Det är då viktigt att vi lärt hästen att styra genom att flytta våra händer i sidled, så inte hand bakåt ibland betyder sväng och ibland betyder böj. det blir aldrig bra. Närvi böjer tar vi i grundläget vår innerhand mot naveln. Tar vi det böjande tygeltaget rakt bakåt, blir det tydligt att det är böja vi vill. I vissa situationer kan vi behöva ta det böjande tygeltaget mot ytter eller inner höft (ryttarens höft) istället. Det gör vi om vi har flyttat händerna åt sidan för att styra. Om hästen tränger inåt, håller vi händerna vid ytter höft. Tränger hästen utåt, håller vi händerna vid inner höft.

Det böjande tygeltaget bygger på det vanliga undan för tryck-tänkandet. Ryttaren belastar tygeln, vilket bör leda till att hästen avlastar den, och därmed böjer sig. Om vi tar inner hand mot naveln, och hästen "kämpar emot", dvs. belastar tygeln, har vi ett utmärkt redskap i det ledade tränsbettet, där vi ju kan röra en del i taget. Om vi i detta läge skakar på innerhanden får vi oftast önskad effekt. "Vispa grädde" eller "knacka på en dörr" brukar jag kalla det. Överste Podhajskiy jämför det med att krama vatten ur en svamp. Den vibration som vi uppnår, försvårar för hästen att belasta inner tygel, och han väljer oftast att lätta på den och således böja sig.. Vi kan konstatera detta genom att det blir lätt i inner tygel. När det blir det, är grädden färdigvispad och vår hand skall bli stilla och gå lite framåt.

Det är först när hästen lättar på inner tygeln ch låter den vara ifred som den är böjd. Så länge inner tygel är belastad "kämpar" hästen emot och har alltså inte böjt sig.

Vi kan även böja med skänkeln, och då främst med innerskänkeln. Jag har hört teorier om att skänkeln skall flytta ut bogen för att på det viset böja, eller att skänkeln skall flytta ut hästens mage. Idag tror jag mer på att inner skänkel driver inner bakben farmåt-inåt, dvs in under hästen. Enklaste sättet för hästen att sätta inner bak längre fram under magen är att föra fram inner höft. Går inner höft framåt, måste ytter höft gå bakåt eftersom de ju är stelt förenade med varandra. För att få ytter höft bakåt måste hästen länga ut musklerna på yttersidan, varmed hela hästen blir böjd. Vi har ju sådan tur att det i stort sett är samma muskelpaket som löper längs hela hästens rygg och hals, så får vi avslappning i ryggens muskler på utsidan böjer sig hela hästen.

Hur mycket skall vi böja?

Det är svårt att säga vad som är rätt och fel vad gäller böjning och vad som är lagom, och jag tror egentligen inte heller att det är utrett hur mycket vi skall böja våra hästar, eller varför.

Många har en rädsla att böja för mycket. Man är rädd att böjer man för mycket tappar man ytterbogen, och att hästen skjuter ut bogen är en fasa som beskrivs även i arméns ridinstruktion.

Jag tror inte att det finns ett samband mellan att hästen skjuter ut bogen och för mycket böjning. Den berömda tappade bogen tror jag snarare komer av att vi inte är tillräckligt någa med hur vi styr hästen och drar inåt i innertygel istället för att styra hästen med två tyglar. Bogproblemet kan ses som att hästen har missuppfattat våra styrande och böjande hjälper. Skjuter hästen ut bogen går den inte längre dit vi vill och vi har alltså tappat bjudningen.

Slutligen skall vi komma ihåg, att ju mer liksidigt avslappnad hästen är, desto mindre blir dess självvalda böjning. Är en sida kort och stel och en lång av avslappnad, blir såklart böjningen stor, men är hela hästen avslappnad är skillnaden i längd mindre, varför vi säger att den skolade hästen väljer att räta ut sig. Och skriver jag det, skapar jag såklart en risk att ryttare försöker räta ut hästen för att visa hur skolad den är…

Vi bör vara logiska när vi ber om böjning, inte extrema åt något håll.

Min grundtanke är att så länge hästen går dit jag vill i den rörelse jag vill bryr jag mig inte om böjnignen utan låter hästen böja sig. Hur hästen böjer sig är ett kvitto på hur avslappnad den är och hur väl den utför rörelsen. 

Det primära syftet med böjningen är ju att hitta den lösgjorda, avslappnade hästen, och jag tror inte hästen blir mer lösgjord eller avslappnad för att vi talar om hur mycket eller lite den skall vara böjd. Det vet den nog bäst själv. När hästen väl har hittat avslappningen i sin kropp, kan vi gå vidare och utforska böjningen.

I öppna och framdelsvändning brukar böjningen sällan vara problem. Där kommer den av sig självt, men när vi rider sluta och bakdelsvändning, som stretchar yttermuskulaturen, brukar hästen åtminstone initialt tycka att det är bättre att inte böja, eller att böja åt andra hållet. Initialt är detta logiskt. I kontraböjning kan hästen klara rörelsen utan att stretcha muskulaturen, vilket ju kan verka vettigt. Där kan vi behöva reglera böjningen och hjälpa hästen att behålla den för att få rätt träningseffekt. Men när vi rider rörelsen fullt ut, har rörelsen sådana kvalitéer att hästen finner det enklast att böja åt rätt håll. Detta handlar om att hästen måste vara rättböjd för att kunna sträcka ytterbogen tillräckligt mycket för att kunna utföra rörelsen rätt, men det skall jag försöka beskriva i ett annat kapitel

Det finns naturligtvis en övre gräns för hur mycket en häst kan böja sig samtidigt som den utför en rörelse, och denna gräns får vi såklart inte överstiga. Var den gränsen går, vet jag inte. Det finns ingen anledning att alltid rida med maximal böjning, ens i träningssyfte. Den stora böjningen är extrem stretching och man kan ta till den då och då under ridpasset, som gymnastisk övning och som kontroll.

Tyvärr ser man ofta att det rids med en sträckt, dragande innertygel. Så länge innertygeln är mera sträckt och belastad än yttertygeln, har vi ingen böjning. Den översträckta innertygeln är ett tecken på att hästen inte godtar övningen och inte slappnar av och länger ut yttermuskulaturen; inte böjer sig, kort och gott. Kom ihåg att alltid och ofta kontrollera böjningen genom att gå fram med innertygeln. Om böjningen förblir densamma även med en hängande innertygel kan vi vara nöjda och åter låta hästen hålla i vår innerhand. Om böjningen däremot minskar när innerhanden går fram, kan vi konstatera att vi har en dragkamp och inte en avslappning.

Jag önskar att man på dressyrtävlingar i varje moment skulle visa under cirka tre steg att man kan ha en hängande innertygel. Då skulle vi få bättre ridna hästar, och bättre förståelse för ridningen. Det skulle vara pedagogiskt.

Vi lär oss på ridskolorna att yttertygeln reglerar böjningen, och det är helt riktigt. Det betyder att längden på yttertygeln avgör hur stor böjningen skall vara. Böjer hästen mindre än vi vill, skall alltså yttertygeln hänga och lämna plats åt mer böjning. För vi är väl alla överens om att när hästen böjer sig, länger den ut sin utsida? Den reglerande yttertygeln skall alltså oftast ge mer plats, inte ta.

Relaterade kapitel:
Böja
De tre grundkraven

Övning: Första böjande övningen

Efter 37 år som ryttare har jag äntligen kommit på hur man böjer hästen med innertygeln, och vad som egentligen händer när man använder innertygeln. Jag skriver här om en mycket enkel, första böj-övning.

Rid på en volt, cirka 15 meter, med en lätt hängande, overksam yttertygel och använder innertygeln till att styra hästen; med ledande tygeltag om vi skall inåt och trängande om vi skall utåt. Skall vi reglera tempot (bromsa) kan vi göra även det med enbart innertygeln. Var mycket noggrann med styrningen. Sikta på nya tuvor eller märken i marken hela tiden, så du är noggrann med var hästen går och tydligt märker om den inte följer det tänka spåret.

Om hästen låter sig styras på detta sättet, kan du vara rätt säker på att den inte är lösgjord i sin muskulatur. Det kan antingen bero på en ovilja till samarbete och att hästen "spänner emot", eller på en stel muskulatur. Orsaken är inte så viktig, vi får samma effekt av rörelsen ändå.

Snart tycker hästen att innertygeln är lite besvärande och väljer att "dra sig undan den", det vill säga slappna av och böja sig. Genom att använda innertygeln till pragmatisk ridning, får vi den alltså att böja hästen. Tricket är att lämna så mycket plats på yttertygeln att denna är helt overksam och kontaktlös.

När hästen väljer att böja sig, "släpper den taget" om innertygeln och vi kan inte längre använda denna innertygelridning. På den lösgjorda hästen behöver vi två tyglar för att styra och stanna. Men det är egentligen först då, när hästen slappnar av och böjer sig, som vi har nytta av yttertygeln. Innan dess finns det i princip ingen yttertygel. Yttertygeln är den tygel som den böjda hästen väljer att söka kontakt på. Den stela hästen söker inte kontakt på någon tygel, varför vi inte har någon nytta av vår yttertygel. Det är först på den lösgjorda hästen som det finns en böjning att reglera, och ett stöd på yttertygeln.

Det böjande tygeltaget med innertygeln handlar alltså om att reglera hästen med innertygeln. Oberoende av åt vilket håll vi tar tygeltag med innertygeln, är de böjande. De är dock aldrig enbart böjande. beroende på vilken riktning vi för handen, får vi antingen en styrande, uppresande eller bromsande effekt. Det är dessa effekter vi använder oss av, för att förmå hästen att böja sig för innertygeln.

Vill vi använda tygeln i böjande syfte, gör vi det enklast med en direktverkande tygel, alltså en "tränstygel" som sitter i ett tränsbett, en bridong eller överst på ett pelham eller stångbett. Förvisso är även en stångtygel i viss mån böjande, men eftersom det är svårare att styra med en stångtygel blir effekten inte lika tydlig för hästen.

Så vad hände då med det böjande tygeltaget, som jag envist lärt ut att det skall gå rakt bakåt, mot naveln? Det finns så klart kvar. Det är det neutrala böjande tygeltaget som inte samtidigt påverkar styrningen och låter sig användas den stund hästen är på våg åt rätt håll. Vad som nog egentligen händer, är att innerhanden bromsar hästens inre framben vilket leder till böjning.

Relaterade kapitel:
Böja
Handen

Övning: Andra böjande övningen

Detta kan ses som en variant på ovanstående övning. Den rids i samma syfte: att lära hästen att slappna av för inner tygel. En del hästen är för oförstående för tygelns inverkan för att Första böjande övningen skall fungera, och då får vi bete oss annorlunda.

Vi tänker oss nu en häst som är ganska vanligt förekommande: En häst som svänger inåt när vi sträcker inner tygel. Om vi vänjer hästen vid det, försitter vi de flesta möjligheter till finstämd ridning. Det är viktigt att hästen förstår skillnaden i böjande tygeltag och "styrande tygeltag". Går handen bakåt, skall hästen förstå att den skall böja sig. Går handen i sidled skall hästen förstå att den skall följa handen i sidled, alltså svänga.

Nåväl: Vi sträcker innertygeln och hästen svänger inåt samtidigt som den belastar innertygeln (går mot handen). Om metoden i Första böjande övningen inte fungerar, får vi istället sitta stilla med vår innerhand, som ju hästen drar i, och samtidigt styra hästen utåt med ledande tag på ytter tygel.

Risken är att vi då vill lätta på innerhanden, men gör vi det går ju övningen förlorad. Jag brukar trycka fast innerhanden mot hästens manke. Då blir den stilla och stadig utan att dra.

Om vi lyckas styra hästen på volten med vår yttertygel, trots att den trycker inåt som (felaktigt) svar på den böjande innertygeln, brukar hästen strax böja sig inåt och slappna av i munnen. Det är behagligare att slappna av än att spänna sig. Det vet hästen - egentligen. Vi skal bara ge den en övning där den vill - och törs - böja sig.

När hästen väl böjer sig upplever vi samma effekt som i Första böjande övningen: Vi får styra hästen med två avslappnade händer.

Kontraböjning

Begreppen kontraböjning, motställt och förvänt betyder alla samma sak; att man rider åt ena hållet med en häst som är böjd åt andra hållet. Detta ser man rätt sällan, men jag tror att man borde ägna sig mer åt det.

Under min tid på Strömsholm red vi mycket med kontraböjning. Det var småövningar som att passera hörn med motställda hästar, öka volten med motställda hästar och liknande saker. Säkerligen vred och vände vi på hästarna i skänkelvikningen också. Därefter har jag inte ägnat mig mycket åt det men har de senaste åren börjat förstå vitsen med dessa övningar.

Motställda övningar år inget onaturligt för hästen. De gör det regelbundet i hagen i de flesta gångarter och krumelurer. Dock stöter man snart på patrull när man försöker rida kontraböjt. Man måset kunna använda böjande och styrande hjälper på ett sådant sätt att de inte tar ut varandra. Det går inte längre att styra med dragande tygel eftersom hästen ju då böjer om sig.

Därför är den kontraböjda ridningen ett underbart sätt att träna såväl ryttarens hjälpgivning som hästens hjälpförståelse. Om vi tänker oss att kontraböjning betyder att vi svänger utåt, så blir det ganska enkelt att förstå. Då blir det också förståeligt varför konventionen påbjuder att man låter hästens böjning, inte riktningen, avgöra vad som benämns som yttersida och innersida. Är hästen böjd, kan man antingen svänga åt det håll hästen böjer sig, inåt, eller åt andra hållet, utåt.

Vi kan alltså inte styra med dragande innertygel. Den böjande tygeln får gå någonstans i riktning mot ryttarens motsatta höft och blir böjande och trängande, och yttertygeln (den dit vi svänger), leder.

Så länge hästen är högerböjd, skall vi sitta till höger om ryggraden. Dock kan vi röra oss åt olika håll på denna sida av hästen och på det viset anpassa oss efter riktningen och rörelsen, Vi behöver ju inte sitta så långt till höger som möjligt. Vanligt är att ryttaren sätter sig i rörelseriktningen. Detta underlättar inte för hästens böjning.

I galopp rider man ofta kontraböjt. Det kallas förvänd galopp. Det är bra att öva kontraböjningen redan i skritt och trav, så blir det enkare med den förvända galoppen. Förvänd galopp är i sin tur viktig för att kunna få bra galoppombyten, och få dem där man vill.

Övning: Kontraböjningsövningar

Att rida motställt är bra koordinationsövningar för såväl ryttare som häst. Här följer några tips på övningar man kan roa sig med:

  • Dela in volten i fyra delar och böj om vid varje ”delpunkt”
  • Böj om efter bestämt antal steg
  • Rid bågar eller serpentiner utan att böja om hästen
  • Rid igenom hörnen med motställd häst
  • Vänd igenom volten utan att böja om, så nya varvet blir motställt
  • Rid motställt och vänd igenom volten, så nya varvet blir rättställt
  • Rid förvänd öppna och förvänd sluta på volten
  • Vänd rätt upp, och böj om några gånger på medellinjen, utan att hästen vinglar

En del av övningarna ovan lämpar sig även att öva i galopp. Man kan böja om hästen även i galopp, även om det länge kan diskuteras ifall hästen blir helt rätt böjd då. Det blir den måhända inte, men att titta åt höger och svänga åt vänster klarar en normal häst i galopp, oberoende av vilken galopp den går i. Om inte annat är det bra övningar för ryttaren att inför galoppombyten kunna förändra hästens böjning även i galopp.

En del av övningarna ovan kan man öva i förvänd galopp. Och andra som övergång från rättvänd till förvänd galopp eller omvänt.

Kommentarer