* För mycket och för lite skämmer allt *

Del 6 - Om ryttarens inverkan - Att driva

Att driva

Vi kan driva hästen med rösten, med vikten eller med skänkeln.

Rösten är oftast en smackning.

Med vikten skall vi dels gå framåt med kroppen, och dels bli mer energiska i vår rörelse, så vi höjer vår energinivå och förstärken hästens egna rörelser.

Vad man skall göra med skänklarna är att försiktigt lägga dem efter hästens sidor. Inte mera. Om hästen inte reagerar för denna hjälp skall vi förstärka den. Detta finns en del olika sätt för, och vilket vi använder beror på vilken häst vi sitter på. På en erfaren häst som förstår innebörden av skänkeln kan vi i detta läge lägga till skänkeln lite hårdare. Vi skall inte lägga den kloss intill och klämma, utan skänkeln skall hastigt tryckas mot hästen för att direkt lätta igen, ungefär som när man klappar händerna. Detta gör vi bäst genom att, med skänkeln intill, kvickt lyfta hälarna uppåt. Detta kan man göra två gånger snabbt efter varandra, och då menar jag snabbt, lika snabbt som man säger tadam, eller knackar på den dörr. På en unghäst som inte har lärt sig att förstå skänkeln, får vi inte förstärka den utan får driva med smackning, röst eller spö.

Vanligt är att ryttare flyttar bak skänkeln om hästen inte lyder den första hjälpen. Det finns det ingen anledning till. Hästen är ungefär lika känslig efter hela sidan. Om han inte lyder skänkeln beror det inte på att han inte känner den. Det kan bero på att han inte förstår den, eller inte har lust. Vilket det är får man försöka klura ut, men det är bättre att utgå från att hästen inte har förstått. Då är det i alla fall ingen risk att man förstör något för sig.

Mer om drivning

Återigen kommer jag tillbaka till hur lätt det är att missförstå ord. Vi använder gärna rid-termerna på det sättet vi en gång lärde oss som barn. Att driva hästen brukar därför betyda att få den att öka farten. Ofta skapar ordet drivning därför gärna en tanke på att tvinga hästen till något. Jag tror vi skall försöka se ordet ur en annan synvinkel.

Låt mig ta ett exempel. Ingelas arab Escyro är en herre som gärna tar det lugnt. Jag tror inte han har tyckt att dressyr-övningar varit speciellt roliga. Men så kom Ingela på att Escyro tyckte om att trava iväg i en ökad "arabtrav" med flaxande ben. Han blev strax gladare, om han fick göra lite ökningar på diagonalerna. Det räckte i stort sett, för att Escyro tyckte det var roligt att gå ner på ridbanan, Nu fick han ju vara vacker, och känna sig duktig, när han var där. Nu gick han och längtade efter att få tjusa iväg på diagonalen.

Därmed hade vi löst en stor knut. Nu kunde vi få en mer rörlig Escyro som inte vara like strakbent och lat. Därmed kunde vi också engagera honom i den vanliga traven. Vi gjorde helt enkelt som så, att vi talade om för honom att "var beredd, snart får du öka". Detta gjorde vi på kortsidan. Escyro förberedde sig fint för att vara beredd på ökningen. Därmed fick vi en mycket bättre trav. När Escyro väntade, längtade, efter ökningen, klev han fint in under kroppen med vinklade bakben. Detta sätt att röra sig, den samlade gången, är hästens "färdigställning" som den spontant intar om den vet att det strax händer något.

Denna uppmaning till rörelse, "snart får du - snart skall, vi", är det som vi skall kalla drivning. Ingela behövde inga stora skänklar, inget spö, inte ens en smackning. Jag vet inte hur Escyro fick klart för sig att "snart får jag öka", men han visste om det. Har man en häst som är lydig i handen, kan man leka mycket med detta.

Med tiden kan man sedan rida längre och längre i "vänteläge". Samling handlar om att förbereda hästen för rörelse, förbereda hästen för energi. Ju mer vi kan få hästen att längta framåt, desto mer kan vi samla den. Vi får inte glömma av att låta hästen göra det roliga, det han längtar efter. I Escyros fall handlar det alltså om att då och då, innan han slutar längta, låta honom trava iväg med hans stora vackra flaxande steg.

En bra kontroll på att hästen har "tagit drivningen" får vi om vi går fram med handen och ger hästen mer plats. Om hästen då spontant fyller upp tygeln och ger sig iväg med större steg, då har vi bjudning. Hästen har tagit drivningen. Det behöver inte blir några stora flotta tävlingsmässiga ökade gångarter, det räcker att hästen visar rörelseglädje.

Med Blixten lekar jag ibland en rolig lek. Jag står still med hängande tygel och smackar. Då skrittar Blixten iväg. Jag stannar igen,  har kontakt med tygeln och smackar. Då börjar Blixten piaffera. Smackningen, drivningen, skapar rörelse och storleken på ramen avgör hur fort det går.

Om vi kan använda ordet drivning som ett ord för att skapa vilja till rörelse, är det lättare att förstå det gamla uttrycket att hästen skall drivas in i piaffen.

Att driva med sätet

Att driva med sätet är lätt att säga, och alla har hört att man skall göra det Men sedan brukar det bli väldigt tyst när man frågar nån hur man driver med sätet.

Vikt- och säteshjälper är de finaste hjälper vi har, och de som är bekvämast att använda. Problemet är bara att man aldrig kan förstärka en säteshjälp som man kan med t ex skänkel (ta i hårdare helt enkelt).

Hur gör man då? Jo, om jag skrittar och vill få min häst att trava, gungar jag till lite i sadeln. Jag så att säga börjar trava själv och hoppas att hästen också gör det då, och min gamle dressyrhäst gör det. Om hästen inte lyder direkt är det ingen ide att försöka gunga jättemycket eller nåt annat konstigt, utan då får jag istället lägga till skänkeln.

På samma sätt när jag t ex tränar samlad trav och piaff mm. Då är det viktigt att jag själv fortsätter att trava och håller takten med sitsen.

Vill jag bryta av från trav till skritt slutar jag trava med kroppen (sjunker ned och slappnar av = andas ut). Då slutar den erfarne hästen också att trava. Om jag vill från galopp till trav börjar jag trava med kroppen. Men kom ihåg: om detta inte funkar direkt, dvs i nästa steg, skall nästa hjälp (skänkel eller tygel) till.

Vill jag fatta galopp skall jag göra mig oliksidig. Står jag i fältsits ställer jag mig på inner stigbygel och smackar. Det kan jag göra även om jag sitter i sadeln. Mera finkänsligt så spänner jag inner lår. Oftast räcker det för att få en van häst att galoppera.

Om jag sätter mig stilla i sadeln och rätar upp mig, stannar hästen. På en häst som rör sig kan man ju inte sitta stilla, trots att alla säger det. För hur sitter man stilla på något som hela tiden rör sig upp och ned? Nä, man får allt se till att själv röra sig upp och ned. Har man balans och tro på sig själv så kan man istället för att följa med i hästens tempo se till att hästen rör sig i ens eget tempo. Det är det som är säteshjälper

Gör ett litet experiment nästa gång du rider: sätt dig ned lite långsammare i sadeln än du brukar när du rider lätt. Du kommer att märka att hästen blir hängande litet i steget och känns mycket stadigare. Detta är också en säteshjälp.

Vill jag öka farten får jag själv öka farten. det gör jag genom att rotera framåt med kroppen. Det skall ske ände nerifårn höften! Inte bli kutryggiga. Ju fortfare jag vill att det skall gå, ju mera framåt skall min kropp vara. I riktigt höga tempon blir det fältsists. På upplopet mer eller mindre ligger jockeyn på hästhalsen.

Vill jag minska tempot, till exempel samla hästen, roterar jag istället kroppen bakåt. Då sätter jag mig mera på sittbenen ochd en mjuka delen av rumpan och lättar framtill så det blir luft undertill. Inte luta bakåt genom att svanka, kom ihåg att vår tyngdpunkt sitter i bäckenet. Även i fältsits kan jag flytta mig bakåt genom att flytta bak knäna i sadeln därmed få balansen längre bak.

Kommentarer