I denna del av ridhandboken har jag samlat alla videos som finns i de andra delarna.
Så här ser det ofta ut när man rider, speciellt på en orutinerad häst. Arrtalo kom nyligen från galoppen och har inte förstått alla nya kommandon. När han inte förstår hamnar han ibland under och ibland över tygeln. Det är inget att bry sig om. Efter hand som han lär sig vad vi vill kommer formen bli stadigare.
På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.
När jag skall köpa ett nytt spö, gör jag alltid ett enkelt test med det. Jag balanserar det horisontellt på ett finger och tar reda på var spöets tungdpunkt finns. Ett bra spö har tungdpunkten högt upp, nära handtaget.
Ju högre tungdpunkten ligger, desto lättare känns spöet att hantera. Om ett spö känns tungt och klumpigt beror det inte på att det är för långt eller tungt, utan på att det är felbalanserat. Ibland har jag satt fast en stor mutter eller liknande högt upp på spöet, för att flytta upp tyngdpunkten och få en bättre balans.
Ett väl balanserat spö svarar direkt på handens rörelse och man behöver inte vifta så mycket på handen för att få rätt rörelse i spöt. Ett felbalanserat spö reagerar på något sätt för sent och för oprecist. Det känns som om spöt är för mjukt.
Ett dåligt spö med tyngdpunkten långt ned väljer man oftast att hålla nedanför handtaget för att få rätt balans i det.
Att styra genom ett hörn skiljer sig egentligen inte från annan styrning, men allt blir så mycket tydligare i ett hörn. Allt för ofta svänger hästen själv när den tycker det är dags och går emot inner tygel. Lille tre-åriga Bugatti gjorde detta nästan övertydligt varför jag plockade fram en övning jag lärde mig av Kyra för 30 år sedan.
Istället för att försöka motverka den svängande hästen, rider vi lugnt rakt fram i hörnet och stannar när hästen börjar trycka inåt. När han accepterat att stå still där ger vi hjälper som svänger honom dit han skall. Då får vi hjälper som säger vad han skall göra (positiva hjälper) istället för hjälper som förhindrar honom att göra vad han tänkt (negativa hjälper).
Redan samma dag som vi började öva detta gick Bugatti villigt ut i hörnen istället för att dra i tygeln och svänga i förtid.
Detta gäller inta bara i hörn. På dragiga, svårstyrda hästar gör jag likadant överallt. Går hästen bredvid tänkt linje, så stanna, backa och styr in i rätt fil.
På youtube har jag hittat en film från Spanska hovridskolan från 1944. Den visar mycket av rörelserna i den högre skolan och många fina piaff-sekvenser.
Ungefär 1,07 in i filmen ser vi en häst som laddar för en courbette. Där ser vi en piaff som tjänar ett syfte. Hästen "stampar på" rätt friskt för att få alla fötterna rätt inför språnget.
Detta är ett av piaffens syften: Att förbereda något. Den flotta piaffen med höga benlyft är i sig inte nyttigare än denna snabbstampade piaff, som är den de flesta av oss måste våga prova innan vi kan få den vackra piaffen.
Om vi kan få hästen att förbereda sig, får vi piaff.
Vi kan naturligtvis arbeta i alla hästens gångarter, när vi arbetar den för hand. Förvisso brukar jag inte arbete i galopp, men det går att göra och jag har gjort det ibland, med Diamanten.
Vill vi få hästen att trava, kan vi ju använda samma kommando som när vi ber den trava vid longering. Jag brukar glatt säga ”travtrav”, så travar mina hästar, ibland med lite assistans av spöt.
Själv springer jag inte. Jag går med stora stadiga steg bredvid hästen. Springer jag upplever jag att jag inte har samma känsla och precision i hjälperna längre. Och så blir jag andfådd. Hästen behöver inte trava fortare än att jag kan gå, men jag får såklart länga och raska på stegen.
Den första tiden arbetar jag bara hästen i trav på volten och ser till att själv gå innanför hästen så jag får den kortare vägen. Travar hästen iväg för fort sträcker den ju automatiskt tygeln och upplever en förhållning.
Det är inte svårare att få hästen i en öppna i trav än i skritt, och slutan går lika bra den också. Öva först på volten och när ni blivit samspelta kan man prova på rakt spår också.
Vill jag byta varv, gör jag som i skritten: Jag stannar hästen och går runt framför den (eller låter den vända framför mig).
Trava inte för länge åt gången. Ta det i korta etapper så du orkar med och inte förlorar kontrollen.
Öva sedan, just som vid ridning, på olika roliga sätt att börja trava, till exempel mitt i en öppna eller direkt efter bakdelsvändningen.
Första gången du vill få din häst att piaffera i pilarerna, smackar du fram den så den sträcker linorna, vilket beskrivits ovan, och smackar sedan direkt en gång till, varvid hästan förhoppnignsvis gör en ansats att röa sig trots de sträckta linorna.
Det räcker för första gången. Du får diverse små steg, och troligen en häst som flyttar sig i sidled. Det har ingen betydelse. Det viktiga är att du fått en häst som försöker röra sig på stället.
Gör inte mer än så första gången.
När hästen väl visar prov på en vilja att röra sig kan man efter hand få rörelsen att mer och mer likna en piaff genom att heja på hästen och peta på den på vettiga ställen. Hur vi använder spöt, och var vi skall stå, varierar så mycket beroende på hur hästen reagerar att det är lite svårt att sammanfatta.
I grunden skiljer sig inte piaffträning i pilarerna sig från annan piaffträning. Skillnaden är mest de annorlunda förutsättningar som bjuds.
Nedanstående film visar min Robust, i ett av hans första försök med piaff i pilarer. Det är inte första försöket, då gjorde vi inte så mycket.
Blixten och jag rider skänkelvikning åt lite olika håll, såväl på diagonalen som längs med långsidan. Vi rider även motställt ibland, en enklare variant av sluta. Notera hur hans rumpa och svans gungar avslappnat i rörelsen.
Grovt sett är det ingen skillnad att rida skänkelvikning på en volt, på diagonalen eller längs långsidan. Det som kan få dem att kännas olika är de hjälpmedel och störningsmoment som finns.
På diagonalen, är det enkelt att se hur mycket hästen tvärar, men det kan vara svårare att veta om man är på rätt linje.
Rider man efter långsidan, där man ju ofta har ett staket eller en ridhusvägg att orientera efter, blir det enkelt att se om hästen går kvar på linjen men lite svårare att kontrollera tvärningen.
Jag tycker inte om att rida skänkelvikning med huvudet mot staketet och bakdelen in mot banan. Det blir svårt med bjudningen och måste kännas instängt för hästen, men kan stundtals vara en bra förövning för sluta.
Skänkelvikning efter långsidan rider jag istället med bakdelen kvar på spåret och framdelen ett steg innanför. Där blir skänkelvikningen enkel att kontrollera, och vi kan inte låta staketet sköta styrningen åt oss.
Det finns tre fel jag ofta ser vid sådan skänkelvikningar
Alla dessa tre är tecken på att hästen inte går i den skänkelvikning vi vill längre. Hade hästen gjord et hade den ju gått kvar med bakdelen efter staketet och framdelen innanför. Beroende på vilket fel hästen gör, kan vi se vilken hjälp vi behöver använda för att åtgärda hästens brist.
På filmen övar Escyro och jag skänkelvikning efter staketet. Eftersom han vill kliva tillbaka med framdelen till spåret blir han motställd när jag försöker hindra det med yttertygeln.
Största tiden du longerar behöver du ingen piska. Då skall pisken inte heller ”jaga” hästen, Jag ser ofta att longören har pisken i högsta hugg bakom hästen, ibland högt i luften. Det fungerar bra om man vill att hästen vänjer sig vid pisken och inte bryr sig om den. Jag vill hellre att synlig pisk är en uppmaning för hästen att göra något. Därför skall pisken hållas bakom ryggen, bakåtriktat i handen som ett ridspö, den stunden den inte används.
Det finns även ett aktivt beredskapsläge där pisken hålls rättvänd i handen, beredd att ingripa. Då skall spetsen hållas lågt, när marken, och slängen följa efter liggandes på marken. Över huvud taget skall pisken hanteras så diskret som möjligt och synas så lite som möjligt.
När det är dags att använda pisken har du alltid gott om tid att plocka fram den och påverka hästen.
När du driver med piskan, skall du börja med spetsen nedåt och fösa pisken framåt så slängen åker fram och upp mot hästens bakdel, bog eller vilken del du vill påverka. Vill du driva hästen skall du så att säga klappa den i rumpan med piskan. Hästen skall inte skrämmas, inte jäktas, bara få en artig touch, eller än hellre att pisken pekar för hästen vart du vill fösa den.
Man ser ofta att longörer viftar hejdlöst med pisken, antingen upp och ned som en mattpiska eller göra stora loopar med den och dänger slängen i marken, Jag brukar skämtsamt säga att marken har inte gjort fel så marken skall vi inte smiska.
I första hand skall piskan inte smälla utan peka och fösa, som en förlängd arm. Däremot är det utmärkt att kunna smälla (”klatscha”) med piskan när hästen inte lyder den. Att smälla med piskan kräver en bra piska och viss träning, men är väl vald övning så man kan det i en skarp situation.
Allt vi vill kunna göra bra, måste vi öva på. Vill du kunna hantera piskan bra, behöver du öva med den.
Du över bäst utan häst. Öva på att träffa där du vill. I videon visar jag ett enkelt sätt att öva: Att sikta på stolpar och liknande och se till att antingen träffa målet eller smälla vid det.
Gör en pisk-tävling i stallet. Ställ upp burkar, koner eller liknande på stolar eller kavaletti-block och se vem som träffar flest med minst antal försök. Det är kul!
Här visar jag ett enkelt sätt att själv få känna hur betten känns.
Här skrittar jag Bugatti med tyglarna i vänster hand och spöt i höger. Så har jag ridit i skritt på hängande tygel sedan jag först började rida på partille Ridklubb 1972
I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.
Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.
För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.
