Longerlinan
En av våra hästar skulle undersökas på en veterinärklinik. De ville att hästen skulle visas longerad, vilket jag inte var beredd på. Jag hade därför inte med min mina egna grejer, utan fick låna pisk och longerlina på kliniken.
Jag blev förbluffad. Förbluffad över de grejer de tyckte jag skulle longera med. Pisken skall jag inte beskriva nu, det får bli ett eget avsnitt. Den lina jag fick var det nog egentligen inget speciellt med, det var nog en helt vanlig longerlina köpt i en helt vanlig ridsportsaffär och troligen en sådan som många longerar med. Just att detta var en helt vanlig longerlina, förbluffade mig.
Linan var sådär 2,5 cm bred och en halv centimeter tjock och väldigt lång. När jag rullat upp den i min hand, så som man gör vid longering, tog den upp hela min hand så jag knappt kunde sluta fingrarna om den. Hur det förväntas att man skall hålla en vild häst med så mycket lina i handen förstår jag inte. Hela konceptet visar att ingen tar ansvar för denna produkt. Ingen har tänkt ut hur en bra longerlina skall vara. Man gör en sådan lina som folk köper, och folk köper sådana linor som finns i affärerna.
Ibland behöver man ju två linor, som när man tömkör. Hur klumpigt det måste bli, speciellt för dem med små händer, vågar jag inte tänka på. Usch! En lina måste ju gå att hantera!
Det är nog 25 år sedan jag senast använde en fabrikstillverkad longerlina, varför jag inte var beredd på hur illa det var. Jag har i alla år gjort mina egna linor, och kanske var det på grund av konsumtionslinornas klumpiga konstruktion som jag började med det.
Genom åren har jag gjort mina linor på lite olika sätt. Ett tag gjorde jag dem av läder. Jag använde vanligt 3 mm remläder och gjorde 16 mm breda linor, 6 meter långa med karbinhake i ena änden. Sådana har jag fortfarande att sälja i min butik.
De sista 15 åren har jag gjort det än enklare. I alla järnaffärer kan man köpa rep. Jag köper 12 mm hamparep. Av dessa gör jag 6 meter långa longerlinor. Det blir mycket billigt. I ena änden splitsar jag fast en karbinhake, och i andra ändan gör jag en stopp-splits.
Jag får då en lätt lina som inte tar mycket plats i handen. Den är lätt att hålla reda på och löper fint när man vill länga eller korta linan. Eftersom den tar så lite plats i handen är det fortfarande behändigt att hantera två linor när man vill tömköra och liknande.
Dessa linor är så smäckra och bra att jag uppenbarligen blivit bortskämd. Det märkte jag när jag blev tvungen att använda en ”vanlig” longerlina
Och nu är det säkert någon som säger ”men jag kan ju inte splitsa”. Det är säkert helt riktigt. Alla kan inte splitsa. Vill man inte lära sig splitsa kan man göra en knut istället. Eller så lär man sig att splitsa. Sedan kan man. Så enkelt är det.
