Del 19 - Piaff

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 19:

Piaff-skolan, del 1

Jag har i min bok inte ännu skrivit något om de riktigt svåra rörelserna och till detta finns det en naturlig anledning: Jag känner mig ute på hal is. De sista fem åren har jag dock fått tre av mina egna hästar att piaffera, och jag har även hjälpt en hel del elever med konsten. Kanske att jag i alla fall kan bidraga med något.

Den rädsla jag ovan beskriver drabbas vi alla av när vi närmar oss de svåra rörelserna. Jag har träffat många ryttare som helt enkelt låter bli att lära sig saker eftersom de anses så svårt att de ändå aldrig kommer att klara det. Jag hade kunnat acceptera sådant resonemang om det gällde svåra, livsavgörande saker, men att läsa på om saker och teoretiskt lära sig brukar sällan göra ont. Jag har hört resonemang att eftersom det där med att rida på kandar bara är för de riktigt duktiga, så har ryttaren i fråga (det gäller faktiskt flera) låtit bli att lära sig hur man håller tyglarna vid ridning på kandar. Samma symtom har alltså jag drabbats av. Förvisso har jag länge roat mig med piaffliknande övningar, kanske i 20 år, men det är först idag som jag känner mig mogen att skriva om piaffen. Så här kommer det:

Jag brukar alltid först vilja definiera saker. Piaffen hör man sällen en användbar definition på, mer än den i tävlingsreglementet angivna idealpiaffen. Detta resonemang ser man sedan ofta mer eller mindre kopierat i andra böcker. Den ideala piaffen är det förvisso bra att lära sig att känna igen, men hur ser piaffens ”gränsvärden” ut? Vad är det för skillnad på samlad trav och piaff? Vad är egentligen halva steg? Var går gränsen för en användbar och oanvändbar piaff? Vad använder vi egentligen piaffen till?

De flesta rörelser vi rider i den akademiska ridkonsten, ja faktiskt alla andra ridkonster också, brukar men dels kunna ge ett gymnastiskt syfte, men också ett brukssyfte. Framdelsvändning, sluta, kapriol mm kan vi ge vettiga förklaringar till varför man praktiskt har använt genom åren. Piaff är svårt att se ett praktiskt arbetssyfte med. Bent Branderup sade en gång halvt på skämt att ”Vi kan ju inte leverera post i piaff”.

Trots denna avsaknad av praktisk nytta så kan piaffen betraktas som en av de centrala delarna av ridkonsten.

Piaffen är en förberedelse. De samlade gångarterna är hästens sätt att under rörelse vara beredd på en snar förändring. Om hästen utan att nämnvärt röra sig framåt förbereder sig, eller håller sig beredd, att direkt trava framåt när tillstånd ges, har vi en piaff. Vi ber hästen att strax trava, men väntar med att be om verkställighet.

Detta kan låta som en halt, men ur halten måste hästen först börja röra sig, för att sedan leverera rätt rörelse. Därför ser man även i svår klass hur hästen alltid tar ett skritt steg ut ur halten, innan den beställda gångarten kommer.

Där har vi första delen ut piaffens diskussion

1. Piaffen är en förberedelse på stället för att trava iväg. Ur piaffen skall hästen utan drivning kunna trava framåt utan mellanliggande skrittsteg.

Denna enkla definition gör att piaffen måste ha släktingar. Det måste finnas rörelser dr hästen förbereder sig att utan mellanliggande gångart eller rörelse kunna skritta eller galoppera iväg, utan drivning. Dessa rörelser finns. Piaffen har en skrittliknande släkting som väl aldrig fått ett eget namn. Galoppen har terre a terre som denna förberedelse på stället, och för skolsprången är det levaden.

Eftersom vi inte har någon rörelse framåt i dessa rörelser, har vi inget påskjut i dem. De är således en renodlad övning i att bara bära.

Om vi säger påskjut, måste vi också säga vad påskjut är. Detta har jag beskrivit ganska utförligt i min bok, Sammanfattningsvis kan man säga, att hästen skjuter på med sin bakfot, när denna befinner sig bakom höftleden, i syfte att flytta kroppen framåt. I normalt rörelsemönster pendlar benen lika mycket framför som bakom höftleden, och vi har lika mycket påskjut som bärighet. I samlade gångarter lyfter hästen fötterna innan de hunnit så långt bak så att den del av steget som är framför höftleden är längre än den del av steget som är bakom höftleden. Vi pratar om mer bärighet än påskjut.

Eftersom foten bakom höftleden betyder påskjut, kan piaff beskrivas som en trav där båda bakfötterna hela tiden är framför höftleden. Där kan vi alltså hitta en tydlig gräns mellan samlad trav och piaff: Foten bakom höften = ingen piaff.

2. I piaffen är båda bakbenen hela tiden framför höftleden

Med denna enkla definition kan vi konstatera att hästen alltså fortfarande kan röra sig flera decimeter framåt i varje steg även i piaffen. Om hästen sätter ner foten vid bakvalvet och lyfter den vid höften blir steget nästen en halvmeter långt. Därmed kan vi konstatera att piaff inte är liktydigt med trav på stället. Piaff kan fortfarande gå framåt.

Trav på stället behöver inte heller vara liktydigt med piaff. Det är full möjligt att få en häst att trava på stället med båda bakfötterna bakom höftleden. Detta sätt att ”piaffera” verkade nästan modernt på 90-talet. Man såg det ofta på stora tävlingar. Ibland kallas det piaffe balancé.

De första gångerna man upplever en bra piaff, blir man nästan besviken,. Eftersom hästen inte skjuter på blir det heller ingen uppåt- och nedåtrörelse i hästens rygg. Hästen blir så stilla så stilla i sin kropp att ryttare ibland har frågat mig om hästen verkligen fortfarande rör på benen. Eftersom påskjutet är borta försvinner allt skvalp och man upplever bara ryggens gungande i sidled, där sidled inte betyder vänster höger, utan att rygghalvorna var för sig gungar försiktigt upp och ned. Så drömmen om den stora mäktiga piaffen, det är blott en dröm. Benen rör sig, ruggen gungar och svansen svänger men tyngdpunkten är stilla.

3. I piaff är tyngdpunkten hela tiden i samma höjd

Man kan faktiskt tänka sig att trots att bakbenen är framför höften så kan hästen lyfta sin tyngdpunkt upp och ned, men då är det inte piaff utan passage. Det är alltså, åtminstone i teorin, möjligt att rida passage på stället.

Här kan vi börja leta efter nästa definition, och det kan vi göra genom att prova att själva springa på stället. Vi skall då hitta ett sätt att springa på stället där inte vår mage hoppar upp och ned, för om magen hoppar upp och ned är inte vår tyngdpunkt stilla. Vi märker då att för att åstadkomma detta måste vi sätta ner tårna på ena foten innan den andra får lätta. Vi får alltså springa på stället men ändå ha kontakt med marken hela tiden. Samma sak gäller i piaffen. För att hästen skall kunna hålla sin tyngdpunkt stilla måste den hela tiden ha kontakt med marken. Där får vi en viss svårighet med definitionen av piaff som en travrörelse, eftersom vi ju lär oss att i trav förekommer ett svävmoment. Emellertid vill jag mer se detta som ett problem med definitionen av trav än som en svårighet med att definiera piaff.

4. I piaff rör sig de diagonala benen samtidigt, men utan svävmoment.

För den sakens skull skall vi inte ha en piaff där hästen tryggt står på fyra ben mellan stegen. Vi kan även godkänna en piaff där hästen rör benen i skritt-takt, men då skall vi veta att det är en skritt- eller töltpiaff. En del hästar, bland annat min Kalle, utför gärna denna rörelse men har svårt att lära sig den diagonala piaffen. Min Blixt däremot kan man växla dem emellan.

En sista viktig definition är att i piaffen måste vi ha framåtbjudning. Vi hamnar då i lite lurig diskussion om vad framåtbjudning är, men det har vi klarat av tidigare i boken. Vi har bjudning i piaffen om hästen fortfarande lyssnar på oss, fortfarande är lätt att få bort från piaffen (framåt, t ex) och också att hästen är så lugn att han ur piaffen kan göra halt.

5. I piaff är det lätt att trava iväg igen, eller göra halt.

Percy Hamilton, chef för Ridskolan Strömsholm på 20-talet, skriver i sin bok att piaff är en rörelse där man från halt ökar framåtbjudningen. Det är ett intressant sätt att se på piaffen, och av bilderna i hans bok att döma kan man med den tanken få fin piaff.

Nu har vi fem grundläggande termer som beskriver piaffens gränser.

  1. Piaffen är en förberedelse på stället för att trava iväg. Ur piaffen skall hästen utan drivning kunna trava framåt utan mellanliggande skrittsteg.
  2. I piaffen är båda bakbenen hela tiden framför höftleden
  3. I piaff är tyngdpunkten hela tiden i samma höjd
  4. I piaff rör sig de diagonala benen samtidigt, men utan svävmoment.
  5. I piaff är det lätt att trava iväg igen, eller göra halt.

Kom ihåg att detta är mina definitioner och att ni säkert stöter på patrull om ni diskutera dessa med andra ryttare, Alla har vi våra sätt att se på ridning och jag kan bara beskriva mitt sätt.

I kommande piaff-kapitel skall jag skriva hur man tränar in rörelsen, om de vanligaste felen och om hur man förbättrar piaffen.

Kom ihåg att piaff är så svårt att fullända att man brukar säga att det tar minst fem år att lära hästen att piaffera. Ändå är alltså piaffen lättare att lära än de rörelser som ligger bortom piaffen, såsom passage, levad och skolsprången.

Relaterade kapitel:
Framåtbjudning

brukspiaff

På youtube har jag hittat en film från Spanska hovridskolan från 1944. Den visar mycket av rörelserna i den högre skolan och många fina piaff-sekvenser.

Ungefär 1,07 in i filmen ser vi en häst som laddar för en courbette. Där ser vi en piaff som tjänar ett syfte. Hästen "stampar på" rätt friskt för att få alla fötterna rätt inför språnget.

Detta är ett av piaffens syften: Att förbereda något. Den flotta piaffen med höga benlyft är i sig inte nyttigare än denna snabbstampade piaff, som är den de flesta av oss måste våga prova innan vi kan få den vackra piaffen.

Om vi kan få hästen att förbereda sig, får vi piaff.

Varför piafferar hingsten i boxen?

Frågan är inte min, den kommer från Philippe Carl: Varför piafferar hingsten i boxen, när stoet går förbi?

- För att han vill gå, men inte kan.

Jag upplevde något liknande i vintras. Inte en hingst som ville till ett sto, men väl en fjording som ville hem. Jag hade stoppat kaffetermosen i fickan och tagit en barbackatur i snön på Blixten. Vi red ner till min badplats vid sjön, där jag tänkte dricka mitt kaffe. Blixten var full av överskottsenergi men var ändå inte nöjd att vara borta från sin flock. Så mycket energi har jag aldrig känt i min trinda grå häst. Tack och lov är han snäll och lydig så vi kom ner till sjön utan besvär.

Väl framme satt jag av och tog fram min termos, i tron att Blixten och jag kunde stå där och mysa tillsammans. Det kunde vi inte. Blixten ville hem. Så medan jag drack mitt kaffe piafferade Blixten bredvid mig, med näsan hemåt. Jag höll tyglarna i handen på hans rygg och han jobbade på med en lätt och fin kontakt i hackamoret.

Det var en märklig upplevelse. Än märkligare kändes det att kravla upp på min osadlade, piafferande häst, men det lyckades i andra försöket.

Tydligare än så kan det inte visas. Piaffen är en önskan att röra sig en; förberedelse för rörelse. Komprimerad energi sade man förr, men då tror man gärna att piaffen skall kännas explosiv, vilket den inte alls behöver. För att få piaff behöver vi alltså få hästen att vilja röra sig, men hindra honom från att komma framåt.

Detta är en delikat uppgift och kräver att hästen är lydig för bettet. Om hästen tar bettet och går, blir det ju ingen piaff. Om vi bromsar så hårt i bettet att hästen förlorar sin vilja att röra sig, blir det inte heller någon piaff.

Demitrij Crnjac om piaff

Robusten i piaffens inledande arbete.

Jag fann i min bokhylla en liten bok av Demitrij Crnjac, som systematisk beskriver piaff och Passage

Demitrij Crnjac arbetade som beridare och utbildare vid det statliga lippizanerstuteriet i Lipica, och i Amerika. Sedan 1987 bor han i Tyskland och utbildar hästar av olika raser till den högre skolan.

Boken är på tyska, varför den tyvärr inte är tillgänglig för alla, men den finns att köpa på Cadmos Verlag.

Demitrij delar in rörelserna i tre nivåer, på samma sätt som jag själv gör. För piaffen ser han arbetet för hand som första fasen, på samma sätt som jag gör. När man fått hästen att alls röra på benen i näst intill stillastående, provar man samma sak från ryggen och första fasen är avslutad.

Det jag främst vill beskriva, är fas två, som Demitrij kallar vidareutveckling. Här ger han tre varianter på lösnignar.

  • variant A är att rida övergångar mellan skolorna på så många sätt man kan uppfinna, likt jag har beskrivit i kapitlet Skolor och övergångar mellan dem. Hur han tänker här vet jag inte riktigt, men jag skall i dagarna ut och prova med Blixten. Han menar att om alla dessa övergångar sitter, så kan man rida dem i lägre tempo och på det viset trigga fram piaffen.
  • Variant B handlar om tighta övergångar mellan halt och trav. Där skall det vara just övergångar mellan halt och trav utan en massa skrittsteg, varför det kan vara bra att träna detta långt innan. Där har jag slarvat. I början travar man 10 steg och står still i halten lika länge så det inte blir stress.  Sedan drar man långsam ihop det. Man minskar halten till fem sekunder, och med tiden några sekunder till. Antalet travsteg minskas lika långsamt ner till två. Vi rider alltså två sekunders halt - två travsteg - två sekunders halt o.s.v. Med tiden lär hästen själv börja med några piaffsteg i övningen
  • Variant C har jag redan provat, och den fungerade bra. Vi ryggar hästen och rider fram i skritt, utan mellanliggande halt. När det fungerar ryggar vi och rider fram i trav, utan mellanliggande halt eller skritt. Då får man i igångsättningen ett par fina piaffsteg, och övningen är klar för första dagen.

Därefter fortsätter Demitrij att skriva om piaffens förfining, men det kan jag berätta en annan gång.

Driv i takt med frambenen

Den oerfarne hästen försöker ofta piaffera i skritt-takt. Det betyder att han lyfter det diagonala bakbenet lite senare än aktuellt framben. Man kan se rätt erfarna hästar piaffera på detta vis, till exempel på OS och VM. Jag vet inte hur det bedöms.

Vill vi rätta till detta och få en spänstig diagonal piaff måste vi alltså få hästen att lyfta sitt bakben samtidigt med frambenen, alltså lite tidigare än han tänkt sig. Därför skall vi lägga till skänkel, spö eller vilken hjälp vi väljer för att påverka bakbenet, när hästen är på väg att lyfta sitt framben.

Det fungerar fint, men kan så klart ta ett tag för hästen att vänja sig vid. Här fallerar det man ofta hör: Skänkeln skall användas när hästen är på väg att lyfta bakbenet. Jag har aldrig tyckt om det uttrycket. Jag använder skänkeln när jag vill att hästen skall lyfta bakbenet. Väntar jag tills hästen är färdig att göra det, kan jag aldrig påverka hans takt.

Kommentarer

Markus 23 juli 2011

Ingela red alla övningarna på Escyro i torsdags, med förvånande gott resultat, så Demitrij verkar ha rätt.

[ Svara ]