Ridhandboken Del 19 - Om piaff

Piaff-skolan, del 1

Jag har i min bok inte ännu skrivit något om de riktigt svåra rörelserna och till detta finns det en naturlig anledning: Jag känner mig ute på hal is. De sista fem åren har jag dock fått tre av mina egna hästar att piaffera, och jag har även hjälpt en hel del elever med konsten. Kanske att jag i alla fall kan bidraga med något.

Den rädsla jag ovan beskriver drabbas vi alla av när vi närmar oss de svåra rörelserna. Jag har träffat många ryttare som helt enkelt låter bli att lära sig saker eftersom de anses så svårt att de ändå aldrig kommer att klara det. Jag hade kunnat acceptera sådant resonemang om det gällde svåra, livsavgörande saker, men att läsa på om saker och teoretiskt lära sig brukar sällan göra ont. Jag har hört resonemang att eftersom det där med att rida på kandar bara är för de riktigt duktiga, så har ryttaren i fråga (det gäller faktiskt flera) låtit bli att lära sig hur man håller tyglarna vid ridning på kandar. Samma symtom har alltså jag drabbats av. Förvisso har jag länge roat mig med piaffliknande övningar, kanske i 20 år, men det är först idag som jag känner mig mogen att skriva om piaffen. Så här kommer det:

Jag brukar alltid först vilja definiera saker. Piaffen hör man sällen en användbar definition på, mer än den i tävlingsreglementet angivna idealpiaffen. Detta resonemang ser man sedan ofta mer eller mindre kopierat i andra böcker. Den ideala piaffen är det förvisso bra att lära sig att känna igen, men hur ser piaffens ”gränsvärden” ut? Vad är det för skillnad på samlad trav och piaff? Vad är egentligen halva steg? Var går gränsen för en användbar och oanvändbar piaff? Vad använder vi egentligen piaffen till?

De flesta rörelser vi rider i den akademiska ridkonsten, ja faktiskt alla andra ridkonster också, brukar men dels kunna ge ett gymnastiskt syfte, men också ett brukssyfte. Framdelsvändning, sluta, kapriol mm kan vi ge vettiga förklaringar till varför man praktiskt har använt genom åren. Piaff är svårt att se ett praktiskt arbetssyfte med. Bent Branderup sade en gång halvt på skämt att ”Vi kan ju inte leverera post i piaff”.

Trots denna avsaknad av praktisk nytta så kan piaffen betraktas som en av de centrala delarna av ridkonsten.

Piaffen är en förberedelse. De samlade gångarterna är hästens sätt att under rörelse vara beredd på en snar förändring. Om hästen utan att nämnvärt röra sig framåt förbereder sig, eller håller sig beredd, att direkt trava framåt när tillstånd ges, har vi en piaff. Vi ber hästen att strax trava, men väntar med att be om verkställighet.

Detta kan låta som en halt, men ur halten måste hästen först börja röra sig, för att sedan leverera rätt rörelse. Därför ser man även i svår klass hur hästen alltid tar ett skritt steg ut ur halten, innan den beställda gångarten kommer.

Där har vi första delen ut piaffens diskussion

1. Piaffen är en förberedelse på stället för att trava iväg. Ur piaffen skall hästen utan drivning kunna trava framåt utan mellanliggande skrittsteg.

Denna enkla definition gör att piaffen måste ha släktingar. Det måste finnas rörelser dr hästen förbereder sig att utan mellanliggande gångart eller rörelse kunna skritta eller galoppera iväg, utan drivning. Dessa rörelser finns. Piaffen har en skrittliknande släkting som väl aldrig fått ett eget namn. Galoppen har terre a terre som denna förberedelse på stället, och för skolsprången är det levaden.

Eftersom vi inte har någon rörelse framåt i dessa rörelser, har vi inget påskjut i dem. De är således en renodlad övning i att bara bära.

Om vi säger påskjut, måste vi också säga vad påskjut är. Detta har jag beskrivit ganska utförligt i min bok, Sammanfattningsvis kan man säga, att hästen skjuter på med sin bakfot, när denna befinner sig bakom höftleden, i syfte att flytta kroppen framåt. I normalt rörelsemönster pendlar benen lika mycket framför som bakom höftleden, och vi har lika mycket påskjut som bärighet. I samlade gångarter lyfter hästen fötterna innan de hunnit så långt bak så att den del av steget som är framför höftleden är längre än den del av steget som är bakom höftleden. Vi pratar om mer bärighet än påskjut.

Eftersom foten bakom höftleden betyder påskjut, kan piaff beskrivas som en trav där båda bakfötterna hela tiden är framför höftleden. Där kan vi alltså hitta en tydlig gräns mellan samlad trav och piaff: Foten bakom höften = ingen piaff.

2. I piaffen är båda bakbenen hela tiden framför höftleden

Med denna enkla definition kan vi konstatera att hästen alltså fortfarande kan röra sig flera decimeter framåt i varje steg även i piaffen. Om hästen sätter ner foten vid bakvalvet och lyfter den vid höften blir steget nästen en halvmeter långt. Därmed kan vi konstatera att piaff inte är liktydigt med trav på stället. Piaff kan fortfarande gå framåt.

Trav på stället behöver inte heller vara liktydigt med piaff. Det är full möjligt att få en häst att trava på stället med båda bakfötterna bakom höftleden. Detta sätt att ”piaffera” verkade nästan modernt på 90-talet. Man såg det ofta på stora tävlingar. Ibland kallas det piaffe balancé.

De första gångerna man upplever en bra piaff, blir man nästan besviken,. Eftersom hästen inte skjuter på blir det heller ingen uppåt- och nedåtrörelse i hästens rygg. Hästen blir så stilla så stilla i sin kropp att ryttare ibland har frågat mig om hästen verkligen fortfarande rör på benen. Eftersom påskjutet är borta försvinner allt skvalp och man upplever bara ryggens gungande i sidled, där sidled inte betyder vänster höger, utan att rygghalvorna var för sig gungar försiktigt upp och ned. Så drömmen om den stora mäktiga piaffen, det är blott en dröm. Benen rör sig, ruggen gungar och svansen svänger men tyngdpunkten är stilla.

3. I piaff är tyngdpunkten hela tiden i samma höjd

Man kan faktiskt tänka sig att trots att bakbenen är framför höften så kan hästen lyfta sin tyngdpunkt upp och ned, men då är det inte piaff utan passage. Det är alltså, åtminstone i teorin, möjligt att rida passage på stället.

Här kan vi börja leta efter nästa definition, och det kan vi göra genom att prova att själva springa på stället. Vi skall då hitta ett sätt att springa på stället där inte vår mage hoppar upp och ned, för om magen hoppar upp och ned är inte vår tyngdpunkt stilla. Vi märker då att för att åstadkomma detta måste vi sätta ner tårna på ena foten innan den andra får lätta. Vi får alltså springa på stället men ändå ha kontakt med marken hela tiden. Samma sak gäller i piaffen. För att hästen skall kunna hålla sin tyngdpunkt stilla måste den hela tiden ha kontakt med marken. Där får vi en viss svårighet med definitionen av piaff som en travrörelse, eftersom vi ju lär oss att i trav förekommer ett svävmoment. Emellertid vill jag mer se detta som ett problem med definitionen av trav än som en svårighet med att definiera piaff.

4. I piaff rör sig de diagonala benen samtidigt, men utan svävmoment.

För den sakens skull skall vi inte ha en piaff där hästen tryggt står på fyra ben mellan stegen. Vi kan även godkänna en piaff där hästen rör benen i skritt-takt, men då skall vi veta att det är en skritt- eller töltpiaff. En del hästar, bland annat min Kalle, utför gärna denna rörelse men har svårt att lära sig den diagonala piaffen. Min Blixt däremot kan man växla dem emellan.

En sista viktig definition är att i piaffen måste vi ha framåtbjudning. Vi hamnar då i lite lurig diskussion om vad framåtbjudning är, men det har vi klarat av tidigare i boken. Vi har bjudning i piaffen om hästen fortfarande lyssnar på oss, fortfarande är lätt att få bort från piaffen (framåt, t ex) och också att hästen är så lugn att han ur piaffen kan göra halt.

5. I piaff är det lätt att trava iväg igen, eller göra halt.

Percy Hamilton, chef för Ridskolan Strömsholm på 20-talet, skriver i sin bok att piaff är en rörelse där man från halt ökar framåtbjudningen. Det är ett intressant sätt att se på piaffen, och av bilderna i hans bok att döma kan man med den tanken få fin piaff.

Nu har vi fem grundläggande termer som beskriver piaffens gränser.

  1. Piaffen är en förberedelse på stället för att trava iväg. Ur piaffen skall hästen utan drivning kunna trava framåt utan mellanliggande skrittsteg.
  2. I piaffen är båda bakbenen hela tiden framför höftleden
  3. I piaff är tyngdpunkten hela tiden i samma höjd
  4. I piaff rör sig de diagonala benen samtidigt, men utan svävmoment.
  5. I piaff är det lätt att trava iväg igen, eller göra halt.

Kom ihåg att detta är mina definitioner och att ni säkert stöter på patrull om ni diskutera dessa med andra ryttare, Alla har vi våra sätt att se på ridning och jag kan bara beskriva mitt sätt.

I kommande piaff-kapitel skall jag skriva hur man tränar in rörelsen, om de vanligaste felen och om hur man förbättrar piaffen.

Kom ihåg att piaff är så svårt att fullända att man brukar säga att det tar minst fem år att lära hästen att piaffera. Ändå är alltså piaffen lättare att lära än de rörelser som ligger bortom piaffen, såsom passage, levad och skolsprången.

Relaterade kapitel:
Framåtbjudning

Varför piafferar hingsten i boxen?

Frågan är inte min, den kommer från Philippe Carl: Varför piafferar hingsten i boxen, när stoet går förbi?

- För att han vill gå, men inte kan.

Jag upplevde något liknande i vintras. Inte en hingst som ville till ett sto, men väl en fjording som ville hem. Jag hade stoppat kaffetermosen i fickan och tagit en barbackatur i snön på Blixten. Vi red ner till min badplats vid sjön, där jag tänkte dricka mitt kaffe. Blixten var full av överskottsenergi men var ändå inte nöjd att vara borta från sin flock. Så mycket energi har jag aldrig känt i min trinda grå häst. Tack och lov är han snäll och lydig så vi kom ner till sjön utan besvär.

Väl framme satt jag av och tog fram min termos, i tron att Blixten och jag kunde stå där och mysa tillsammans. Det kunde vi inte. Blixten ville hem. Så medan jag drack mitt kaffe piafferade Blixten bredvid mig, med näsan hemåt. Jag höll tyglarna i handen på hans rygg och han jobbade på med en lätt och fin kontakt i hackamoret.

Det var en märklig upplevelse. Än märkligare kändes det att kravla upp på min osadlade, piafferande häst, men det lyckades i andra försöket.

Tydligare än så kan det inte visas. Piaffen är en önskan att röra sig en; förberedelse för rörelse. Komprimerad energi sade man förr, men då tror man gärna att piaffen skall kännas explosiv, vilket den inte alls behöver. För att få piaff behöver vi alltså få hästen att vilja röra sig, men hindra honom från att komma framåt.

Detta är en delikat uppgift och kräver att hästen är lydig för bettet. Om hästen tar bettet och går, blir det ju ingen piaff. Om vi bromsar så hårt i bettet att hästen förlorar sin vilja att röra sig, blir det inte heller någon piaff.

brukspiaff

På youtube har jag hittat en film från Spanska hovridskolan från 1944. Den visar mycket av rörelserna i den högre skolan och många fina piaff-sekvenser.

Ungefär 1,07 in i filmen ser vi en häst som laddar för en courbette. Där ser vi en piaff som tjänar ett syfte. Hästen "stampar på" rätt friskt för att få alla fötterna rätt inför språnget.

Detta är ett av piaffens syften: Att förbereda något. Den flotta piaffen med höga benlyft är i sig inte nyttigare än denna snabbstampade piaff, som är den de flesta av oss måste våga prova innan vi kan få den vackra piaffen.

Om vi kan få hästen att förbereda sig, får vi piaff.

Demitrij Crnjac om piaff

Robusten i piaffens inledande arbete.

Jag fann i min bokhylla en liten bok av Demitrij Crnjac, som systematisk beskriver piaff och Passage

Demitrij Crnjac arbetade som beridare och utbildare vid det statliga lippizanerstuteriet i Lipica, och i Amerika. Sedan 1987 bor han i Tyskland och utbildar hästar av olika raser till den högre skolan.

Boken är på tyska, varför den tyvärr inte är tillgänglig för alla, men den finns att köpa på Cadmos Verlag.

Demitrij delar in rörelserna i tre nivåer, på samma sätt som jag själv gör. För piaffen ser han arbetet för hand som första fasen, på samma sätt som jag gör. När man fått hästen att alls röra på benen i näst intill stillastående, provar man samma sak från ryggen och första fasen är avslutad.

Det jag främst vill beskriva, är fas två, som Demitrij kallar vidareutveckling. Här ger han tre varianter på lösnignar.

  • variant A är att rida övergångar mellan skolorna på så många sätt man kan uppfinna, likt jag har beskrivit i kapitlet Skolor och övergångar mellan dem. Hur han tänker här vet jag inte riktigt, men jag skall i dagarna ut och prova med Blixten. Han menar att om alla dessa övergångar sitter, så kan man rida dem i lägre tempo och på det viset trigga fram piaffen.
  • Variant B handlar om tighta övergångar mellan halt och trav. Där skall det vara just övergångar mellan halt och trav utan en massa skrittsteg, varför det kan vara bra att träna detta långt innan. Där har jag slarvat. I början travar man 10 steg och står still i halten lika länge så det inte blir stress.  Sedan drar man långsam ihop det. Man minskar halten till fem sekunder, och med tiden några sekunder till. Antalet travsteg minskas lika långsamt ner till två. Vi rider alltså två sekunders halt - två travsteg - två sekunders halt o.s.v. Med tiden lär hästen själv börja med några piaffsteg i övningen
  • Variant C har jag redan provat, och den fungerade bra. Vi ryggar hästen och rider fram i skritt, utan mellanliggande halt. När det fungerar ryggar vi och rider fram i trav, utan mellanliggande halt eller skritt. Då får man i igångsättningen ett par fina piaffsteg, och övningen är klar för första dagen.

Därefter fortsätter Demitrij att skriva om piaffens förfining, men det kan jag berätta en annan gång.

Driv i takt med frambenen

Den oerfarne hästen försöker ofta piaffera i skritt-takt. Det betyder att han lyfter det diagonala bakbenet lite senare än aktuellt framben. Man kan se rätt erfarna hästar piaffera på detta vis, till exempel på OS och VM. Jag vet inte hur det bedöms.

Vill vi rätta till detta och få en spänstig diagonal piaff måste vi alltså få hästen att lyfta sitt bakben samtidigt med frambenen, alltså lite tidigare än han tänkt sig. Därför skall vi lägga till skänkel, spö eller vilken hjälp vi väljer för att påverka bakbenet, när hästen är på väg att lyfta sitt framben.

Det fungerar fint, men kan så klart ta ett tag för hästen att vänja sig vid. Här fallerar det man ofta hör: Skänkeln skall användas när hästen är på väg att lyfta bakbenet. Jag har aldrig tyckt om det uttrycket. Jag använder skänkeln när jag vill att hästen skall lyfta bakbenet. Väntar jag tills hästen är färdig att göra det, kan jag aldrig påverka hans takt.

Rida på en hand

Det finns många sätt att hålla tyglarna i en hand. Jag väljer oftast att ha två fingrar mellan tyglarna.

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med delade långa tyglar har.

  • Jag kan korta tygeln snabbare

  • Jag har alltid ena handen fri för spöt

  • Med den fria handen kan jag, utan att först behöva "fippla", flytta undan grenar och liknande, klia mig eller äta ett äpple. (Fast att äta ett äpple i sadeln kan betraktas som ett onödigt riskmoment fullt jämförbart med att tugga tuggummi. Man kan sätta saker i halsen om hästen hittar på bus.)

  • Jag kan spänna sadelgjorden och fortfarande rida min häst

  • Jag sitter bekvämare och kan röra mig friare.

Den handen som håller tyglarna kallas styrhand medan den andra kallas hjälphand.

Den klassiska enhandsfattningen vid ridande på en hand är att man håller tyglarna i vänster hand. Vänster tygel löper som vanligt och höger tygel ligger ett eller två fingrar högre upp. Här blir det plötsligt självklart varför tygeländan skall ligga åt höger; till höger har jag ju högerhanden, som skall kunna greppa om tyglarna även den, för att länga eller korta en eller båda tyglar. Vill jag korta tygeln greppar jag med höger hand bakom vänster och drar med höger hand så att tygeln glider genom fingrarna i vänster hand.

Vill jag länga dem, greppar jag även då med höger hand ovanför vänster och skjuter tyglarna framåt genom vänsterhanden. Eller så öppnar jag bara vänsterhanden och låter tyglarna glida framåt.

Ibland har jag tyglarna i höger hand (när jag spänner sadelgjorden t ex) och då går de åt andra hållet i handen. Vänster tygel kommer in under tummen, och höger tygel mellan pek-och långfinger. Tyglarna fortsätter sedan rätt genom handen och hänger rakt ned. Vill jag nu korta tygeln tar jag helt enkelt tag med vänster hand framför höger, så är saken biff.

Jag har också en "höjd bromsberedskaps-tygelfattning". Om jag tror att jag strax behöver korta tyglarna, tar jag tag med höger hand en bit bakom vänster, så jag bara har att hala in tygeln. Snabbt och effektivt. Så sitter jag alltså med båda händerna om båda tyglarna en stund. Det kan gärna vara en halv meter tygel mellan händerna. På westernfilmer ser man ibland hur ryttaren sitter med tyglarna i vänster hand med handen framför magen, medan höger hand håller om tyglarna samtidigt som den vilar på låret. Så ser alltså även jag ut ibland här i de västgötska skogarna. När hästen blåser faran över, släpper jag med ena handen.

När jag vill styra gör jag det för vikt, ytterskänkel och trängande tygeltag. Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter yttertygeln trycka lätt mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt sidan med framdelen. Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte. Istället får man greppa med hjälphanden om inner tygel (framför styrhanden) och leda. Detta kan man göra utan att släppa "dubbeltaget" med styrhanden. Man kan även förstärka med ett spö på halsens utsida.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut. Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

Rent praktiskt går det nog till så, att jag vid promenadridning oftast låter handen ligga på manken eller framvalvet. Behöver jag använda tygeln, sträcker (kortar) jag den genom att lyfta handen och ta upp den till midjan. Då blir tygeln så kort att jag kan använda den.

Faktiskt är jag så invand vid att långa tyglar skall vara en hand, att jag ibland har missat inne på tävlingsbanan. Det har hänt att jag av gammal vana visat fri skritt med enhandfattning. Av någon fånig anledning är det förbjudet.

Är det enklare att rida enhändigt?

Frågan fick jag för ett tag sedan. Nej, blev mitt svar, men det är roligare. Det tycker jag att det är. Det är roligt att rida enhändigt på samma sätt som det är roligt att cykla utan händer.

Är det svårare att rida enhändigt då? Ibland, ibland inte. Att så få gör det beror nog på att de flesta tycker det är svårare att rida enhändigt. Naturligtvis blir det svårt om man aldrig gör det. Kom ihåg hur vi alla en gång i tiden tyckte det var vansinnigt svårt att rida lätt. Då övade vi, och plötsligt kunde vi varefter det inte var svårt längre. Så fungerar det även att rida enhändigt. Öva, så lär du dig! Ingen av oss rider väl heller för att det är enkelt? Att kunna rida med en hand är onekligen ridkunskap!

Det är egentligen rätt festligt att ”alla” anser att man skall göra så lite som möjligt med tygeln, och samtidigt gör stora ögon över att man kan rida enhändigt. Om man strävar efter att inte använda tygeln, borde man ju inte behöva någon hand alls.

En fördel med att rida enhändigt är just att man inte kan göra så mycket med handen. Man måste därför koordinera sina hjälper bättre än med två händer. Det är främst därför man till en början tycker det är så svårt att styra med bara en hand.

Diamanten föredrog jag tidigt att rida enhändigt eftersom det fungerade bäst på honom. Med en hand kunde jag inte störa honom lika mycket, och Diamanten är en häst som inte uppskattar att bli störd. På honom är det mycket viktigt att man kan synkronisera hjälperna för att det skall bli bra.

På unga hästar som ännu inte fullt förstått styrning och böjning är det enklare med två händer än med en. Då behöver man kunna leda, och vara extra tydlig med böjande tygeltag. Det kan man inte med en hand. Min store Robust som fortfarande har en rätt klumpig betthantering, fungerar därför bäst med två händer.

En fördel med enhandsfattning är att man enklare och snabbare kan ändra längden på tygeln. Därför rider jag nu enhändigt på min unge Taekwondo som lätt hamnar bakom hand. Om jag kan ge efter tillräckligt mycket och tillräckligt fort, så tygeln hänger, kommer han inte bakom. Dock måste jag fortfarande ibland korta tygeln rätt mycket för att få igenom tygeltagen, just eftersom han gärna överbetslar sig. Därför blir det att tygeln åker en halvmeter in eller ut, beroende på ifall det är tygeltag eller eftergift. Det fungerar bättre enhändigt än med två händer.

Detta sammantaget gör att jag tycker ni skall öva på att rida med en hand, så ni kan det när det behövs. Öva på promenader i skogen, och liknande ställen, där det är gott om tid.

Varför vänster hand?

Ofta har jag fått höra att det känns så konstigt att rida med vänster hand, när vi rider med en hand. Mången vill slippa det och istället rida med höger, vid enhandsridning. Det får ni i och för sig gärna.

Som motiv för att rida med vänster, hör man ofta att det är för att man skall kunna fäkta med höger hand. Det argumentet faller ganska platt eftersom ju ganska få av oss idag fäktas från hästryggen, även om jag har träffat ryttarinnor med den fäblessen.

Det finns mer vardagsnära anledningar att rida med vänster hand. En av dem är att det är rätt svårt att få de flesta av er att hålla spöt i vänster hand. Jag får erkänna att jag sällar mig till den skaran. Av någon hand håller man hellre spöt i högerhanden och tyglarna i vänster när man använder spöt, än tvärtom. Om vi betänker vilken hand vi har på styret när vi cyklar med en hand, hittar vi fler anledningar till vänsterhandsridandet. Vi håller vänster han kvar på styret, eftersom vi cyklar med en hand för att göra något med vår göra-hand, som ju för de flesta av oss är höger.

Av den anledningen håller de flesta av oss också telefonen i vänster hand, när vi pratar med någon, Då kan vi dricka kaffe och/eller skriva en anteckning samtidigt.

Kan vi hantera hästen med vänster hand, klarar vi många vardagliga situationer bättre.

Skritt på en hand - the movie

Här skrittar jag Bugatti med tyglarna i vänster hand och spöt i höger. Så har jag ridit i skritt på hängande tygel sedan jag först började rida på partille Ridklubb 1972

Klättring

Att rida uppför och nedför branta backar kallas för att klättra. Var gränsen går mellan en klätterbacke och en "vanlig" backe kan nog inte enkelt sägas. Kanske att man kan lägga gränsen någonstans där ryttaren bekvämt kan sitta kvar i sadeln. Blir det obekvämt, är det klättring.

När vi klättrar använder vi fältsitsen. Jag har hört sägas att vi skall göra det för att vi skall göra oss lättare och för att hästen skall få plats att höja ryggen mm. Jag har svårt att tro att sådana kommentarer är genomtänkta. Oberoende av om vi står eller sitter, så väger vi lika mycket. Att vi klättrar i fältsits är dels för att vi skall kunna behålla vår egen balans och inte halka av hästen, men lika mycket för att vi i fältsits kan röra oss framåt eller bakåt och därmed behålla vår tyngdpunkt ovanför hästens. Om vi själva kan hålla balansen, underlättar vi för hästen att behålla balansen i backarna.

Skall man träna klättring behöver man inte alls leta upp den brantaste backen. De klätterbackar som bjuds i min närhet är tämligen obranta och korta, men ger ändå en bra träning för hästen.

Klättra uppför

När vi nu skall uppför backen, reser jag mig i fältsits och sänker händerna så de hamnar där hals och bog möts. Där finns en liten kant som jag kan klämma om. När det går uppför är det min uppgift att stå på mina fötter. Jag kan behöva gå långt fram med överlivet för att klara det. Ibland känner man sig nästan liggande på hästhalsen. Förlorar jag balansen tar jag tag om hästhalsen med en eller båda händer. Jag tar alltså inte mantag, för då hamnar handen för högt upp och jag får svårt att följa hästen framåt. Istället omfamnar jag min häst. Då blir samtidigt tygeln längre, och hästen får full rörelsefrihet för sitt huvud.

Svårt vid klättring uppför är att reglera tempot. Emellertid försöker jag att här, precis som alltid annars, att vara noga med att hästen lyder mig. Åtminstone så skall jag bestämma gångarten. Oftast vill hästen ta sig uppför i ett raskt tempo, vilket även vi vill när vi måste upp för en brant. Det är lättare att göra det småspringandes. Som ryttare har vi då två möjligheter beroende på vårt syfte. Antingen låter vi hästen skynda uppför slänten. Då spar han på krafter och har god balans. Eller så säger vi till honom att ta det långsamt. Då får han anstränga sina muskler och leta efter sin balans på ett annat sätt. Här har vi alltså en träning av hans kropp liknande den vi ger honom under dressyrpassen.

Går det brant uppför kan skänkeln hamna högt upp och bak på hästen sidor. Har man otur lossnar stiglädret från sadeln. Någon bra lösning på detta har jag aldrig hört talas om, mer än att fälla upp stigläderkrampan ordentligt och kanske till och med snöra ihop den. Istället får man då ett stigläder som inte kan lossna alls, varför man får väga de olika säkerhetsaspekterna mot varandra.

Klättra nedför

Att klättra nedför frestar inte på frambenen. Man behöver inte vara rädd för att klättra brant nedför. De flesta ryttare har en spärr som säger stopp långt innan hästens förmåga gör det. Viktigt när man klättrar nedför, som alltid annars, är att ryttaren är i balans över hästen, så hästen inte behöver ägna kraft och energi åt att "inte tappa ryttaren". Vad man som ryttare skall göra, är att skjuta fram fötterna, flytta knän och rumpa bakåt, och resa sig upp. Överlivet vinklar vi så att vi står balanserat. Ju brantare det är, desto mera måste vi räta upp oss. Det är fel att luta sig bakåt, och det är fel att luta sig för mycket framåt. Det viktiga är att man hela tiden står på fötterna. Ofta tycker man att fötterna åker bakåt inunder en, och då får man helt enkelt flytta fram dem, och ha knäna längre bak i sadeln. En lätt kontakt i sadeln med rumpan är naturligtvis ok. I och med att ryttaren flyttar sig bakåt och hästen behöver sänka huvudet för att se sig för, så får man länga ut tygeln.

Sedan rider vi nedför, och det skall vi göra sakta. Hästen kan bromsas med tygeln när så behövs, men däremellan ha full möjlighet att röra huvudet. Rösten är dock att föredra då den ju inte påverkar hästens balans. Om man bromsar och går långsamt, så lär man hästen att balansera sig nedför backen, och att bromsa. Det gör han med bakbenen om han har chansen. Om ryttaren är och stör i tygeln, så måste han bromsa med frambenen istället, eftersom han då inte kan välva ryggen. Hästens sätt att bromsa med bakbenen är att sätta dem längre fram under magen, sänka baken och bromsa, så som en dragkampare gör ungefär. I denna position får hästen mycket muskelträning i ryggen, och vi har nytta av klättringen. Att sätta bakbenen under kroppen för att bära upp densamma, är ju det vi kallar för samling. När vi klättrar nedför, tränar vi alltså hästens bärförmåga, samling.

Om man själv tappar balansen och faller framåt, så tar man stöd med händerna i manen eller manken. Jag brukar hålla ena tygeln genom båda händerna, så att jag får en bro att stödja mig på. Den häst som lär sig att ta det lugnt nedför och vara i balans hela tiden, kan man snart göra roliga saker med. Min gamle Kalle och jag brukade imponera på medryttare genom att långsamt galoppera upp och ner för våra klätterbackar. Det kan man och törs man om man hela tiden har full kontroll på hästen, och han har lärt sig tekniken i lugnt tempo.

Lättridning

Den resande fasen. Överlivet mitt över min fot.

Genom lättridningen kan man påverka hästen mycket mer än många tror. Med små ändringar i balans, takt och storlek på rörelse kan man förändra hästen på många sätt och antingen hjälpa den eller försvåra för den. Att man rör sig upp och ned i takt med hästen, rider lätt, behöver inte betyda att något blir lättare för hästen. Fel utförd kan lättridningen belasta hästen onödigt mycket. Lättridningen uppfanns på 1800-talet för att minska påfrestningen på ryttaren under långa marscher. När lättridningen etablerades kunde man hålla ett högre tempo under längre sträckor.

Balansmässigt tillhör lättridningen fältsitsen. Man kan inte rida lätt i lodrät sits. De som försöker, trillar mest runt på hästryggen. Ha axlarna framför höften hela tiden, och vikten på stigbygeln, även i det moment du sitter ner. Då kan du få en bra och balanserad lättridning.

Vid lättridning belastar man hästen oliksidigt. Ryttaren "väger" ju olika mycket på väg upp ur sadeln och på väg ned i sadeln. För att jämna ut denna snedbelastning under hästens livstid, skall man variera sittben, så att man ibland sitter ned när hästen har höger framben i marken, och ibland sitter ned när hästen har vänster framben i marken.

Att man vid ridning på böjt spår sitter ned på det yttre fram är en av de första saker vi lär oss på ridskola, men tyvärr lär vi oss inte varför. Grundanledningen är naturligtvis att vi skall variera sittben, och därför måste vi lära oss att se och känna skillnaden på vilket ben vi sitter ned på. Det känns faktiskt skillnad, kan jag meddela de ovana ryttarna. Sedan är det ju praktiskt med ett enhetligt system, så att instruktören kan se huruvida ryttaren är medveten om vad han gör eller ej, och därför har det blivit bestämt att det är yttre framben som gäller. Jag har hört en mängd andra förklaringar genom åren, men egentligen ingen som jag tycker ger en vettig förklaring på varför det skall vara just yttre fram.

Den bästa förklaringen jag har hört är, att om vi sitter ned när ytter fram är i marken, sitter vi ju ned när inner bak är i marken. Det betyder att hästen får bära oss mest när den har inner bak i marken vilket är det ben som vi oftast väljer att ha under hästen. Om jag rider lätt i en sluta, vilket faktiskt har hänt, brukar jag byta sittben och sitta ned på inner fram istället.

Vänj dig vid att alltid kontrollera vilken ben du sitter ned på, och var för enkelhetens skull konsekvent med att sitta ned på yttre fram. I skog och mark försöker jag variera vilket ben jag rider lätt på. Ibland börjar jag på vänster, och ibland börjar jag på höger. Du behöver inte se hästens fötter för att kontrollera detta. Du tittar på hästens bogar. Den bog som rör sig bakåt, är samma som den fot hästen har i marken. Om du således är på väg ned i sadeln när höger bog går bakåt, sitter du ner på höger fram.

Skall jag byta sittben, vilket man ju gör regelbundet, gör jag oftast så nuförtiden, att jag står upp i två steg istället för att sitta ned i två steg. Det känns enklare på något sätt, och jag stör hästen mindre.

Lättridningen består av 4 faser:

  1. den resande
  2. den stående
  3. den sättande
  4. den sittande

Kanske låter det här väl krångligt och hyperkorrekt, men utför man lättridningen bra, så har man en väldig användning av den i ridningen. Dåligt utförd är den mest ett hinder för god ridning.

Den resande fasen

Den här fasen är det väl inte så mycket att orda om. I början är det lätt att man reser sig för högt. Det är oftast bättre att vara kvar rätt nära sadeln och inte räta ut benen helt. Vanligt är att ryttare reser sig för fort, har för bråttom upp i luften helt enkelt. Rörelsen är den samma som när du från sittande skall resa dig till fältsits.

Den stående fasen

Här skall ryttaren bli just stående en liten stund. Ofta ser man att ryttaren inte blir stilla i luften, utan bara rör sig upp och ned i lättridningen. Men man skall alltså bli stående här ett kort ögonblick, och känna hur hästen gungar till när inner framben sätts ned i marken. I detta läge är det viktigt att komma ihåg att lättridning är fältsits. Behåll axlarna framför höften; stå i fältsits en liten stund helt enkelt.

Den sättande fasen

Det är lätt att man här bara slappnar av och trillar ned på hästen, men det är viktigt att ryttaren själv sätter sig ned i den takt som hon vill, och inte låter hästen sköta detta. Tanken med lättridningen är ju att skona ryttarens bak och hästens rygg, och det är här vi kan påverka detta genom att ta det lugnt så vi landar mjukt i sadeln, istället för att bara "ramla" ner igen, som är nybörjarens naturliga reaktion. Ofta sätter sig ryttare för fort. Om man kan dröja kvar lite i luften och ta det lugnt när man sätter sig, blir oftast hästens gång lugnare.

Den sittande fasen

På samma sätt som att vi skall bli stående en stund, skall vi bli sittande en stund, och känna hur hästen gungar till när det yttre frambenet sätts ned i marken. Här skall vi vara kvar i balans så vi snabbt kan resa oss igen. Det är olämpligt att resa upp överlivet för mycket, då är det svårt att komma upp igen. Man skall ha nästan hela kroppsvikten vara kvar i stigbyglarna. Vi skall inte inta "lodrät sits" den korta stund vi har rumpan i sadeln, utan vara kvar i en mera fältsitsbetonad ställning.

Man skall i lättridningen inte räkna ett-två-ett-två, utan ett-å-två-å-ett-å-två, för att få in gunget.

Ofta ser man att ryttare har för bråttom i sin lättridning. Om man lugnt sätter sig, och till och med sätter sig lite efter hästen i takten, får man en häst som blir balanserad i sina rörelser. Genom att sätta sig långsamt åstadkommer man att hästen måste vänta på ryttaren, och på det enkla viset kan vi åstadkomma en förhållning eller halvhalt.

Skänkelhjälper i lättridning fungerar bäst om man ger dem när man är på väg nedåt (fas 3). Därför kan vi i lättridning bara använda skänkeln i vartannat steg och bara, egentligen påverka ena bakbenet. Därför bör man vara noga med vilket ben man sitter ned på under t ex skänkelvikning. Där är det bäst att sitta ned på det yttre frambenet eftersom det ju är det inre bakbenet vi vill påverka.

Ett bra sätt att träna sin balans i lättridningen är att rida lätt över tre steg, där man sitter ned på steg ett och står upp på steg 2 och 3. Det är svårt för många, eftersom den normala upp-ned-rörelsen går förlorad. Räkna upp-upp-ned, upp-upp-ned. Vanligt är att ryttaren blir sittande två steg i den här övningen, därför att man rätar upp sig för mycket den lilla stund man sitter i sadeln. Då är det svårt att hinna upp igen.

Jag brukar låta elever med klumpig lättirdning få rida lätt utan att nudda sadeln med rumpan. Då är man tvungen att behålla sin balans hela tiden. Annars klarar man inte detta.

Fältsits

Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Fältsits
Exemplarisk fältsits på den unga travande hästen. Kroppen mitt över stigbygeln och låren kvar i sadeln. Handen på hästhalsen kan hjälpa till med balansen om något händer.
I friare galopp blir det naturligt med rumpan högre upp och mindre vikt på låren. Fortfarande en låg hand, här med tag i manen för balansens skull, och överlivet mera upprätt än framåt.

Fältsitsens kroppshållning med böjda ben, låga händer, framåtlutad överkropp och balansen på foten är inget som uppfunnits av ryttare. Vi intar samma kroppshållning när någon ropar BU bakom oss, när vi måsta balansera på ett rörligt föremål, och även när vi förbereder oss på oväntade kroppsrörelser. Fältsisten är alltså samma kroppshållning som tennisspelaren som väntar på en serve har, och som slalomåkaren har, och som man ser när folk buggar!

Det förvånar mig ofta att ryttare har så dålig fältsits och att så många inte verkar bry sig om att träna sin fältsits. Jag tror att detta mycket beror på missuppfattningar runt fältsitsen. Ofta rätar folk upp benen för mycket och lutar sig för mycket framåt, så all balans går förlorad.

Den fördel fältsitsen bjuder oss framför den lodräta sitsen är att vi i fältsitsen kan fjädra i alla kroppens leder och bättre kan anpassa oss till stora rörelser hos hästen utan att vår egen tyngdpunkt behöver flyttas upp och ned. En god fältsist är därför bästa sitsen vid oväntade situationer, i ojämn terräng, på bockande hästar och vid snabb ridning, alltså i alla situationer där vi inte har full kontroll på vilken rörelse som strax kommer.

Var är det då för skillnad mellan lodrät sits och fältsits? Den mest markanta skillnaden är att vi i fältsitsen inte belastar rumpan. Vikten lägger vi på fötterna. Vi står, helt enkelt. I de flesta lugna situationer kan vi även ha vikt på låren. Låren behöver alltså i normalläget inte lätta från sadeln. Det framåtlutade överlivet gör av sig självt att axlarna blir kvar i samma höjd över marken även om hästen rör sig upp och ned. Detta är hela syftet med fältsitsen.

I början kan man uppleva det som svårt att stå på fötterna över den breda hästen. Svårt är det så länge vi låter knäna peka mer ut än fötterna. Vi får alltså flytta ut underskänkeln från hästen så fötterna kommer under eller utanför knäna. Man har en känsla av att man vrider in knäna, när det är rätt.

För balansen och orkens skull kan man alltså så länge som möjligt ha kvar låren i sadeln. Händerna kan man låta vila på hästens hals, vilket ger ett extra stöd för balansen.

Med axlarna längre fram, blir det bäst balans om handen flyttar lika mycket fram. Vi får alltså ha kortare tyglar och handen länge fram i fältsitsen än i den lodräta sitsen. Det brukar sägas att handen skall vila mitt på halsen, men där får vi ju anpassa resultaten efter hur långa armar ryttaren har och hur lång hals hästen har. Är handen på rätt ställe hänger överarmen rakt ned, eller är riktad svagt framåt. Där är ingen skillnad mot den lodräta sitsen, men eftersom axlarna är framför höften kommer även armbågarna framför höften.

Viktigt för att behålla balansen över fötterna, är att komma ihåg att vi, för att behålla balansen med axlarna framme, måste flytta bak rumpan så att vikten kommer över foten. Där gör mången fel och hamnar för långt fram i sadeln medan fötterna glider ohjälpligt bakåt. Då har vi ingen balans.

Medan man i den lodräta sitsen ofta pratar om en lodlinje genom axel, höft och häl (alltså att axeln skall vara rakt över höften som i sin tur är rakt över hälen), kan man i en god fältsits se en liknande linje där axlarna är rakt över knät, som i sin tur är rakt över tårna. Detta har egentligen inget självändamål, men resultatet ser ofta ut så.

När vi reser oss ur sadeln måste vi även då ha kvar vikten på fötterna. Resandet måste därför komma ända nere från vristen, inte bara från knäet och uppåt. Gör vi fel hamnar vikten framför fötterna. Ju högre upp vi vill ha rumpan, desto längre bak i sadeln måste knäet komma. Ju högre vi har rumpan, desto mer lodrät blir alltså vår vad.

Fältsits - the movie

I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.

Övning: Övning för fältsits

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.

Den lodräta sitsen

Det finns ett läge framför naveln där vi ofta har våra händer när vi gör något med dem; när vi handarbetar, sms-ar, bär saker eller bara håller en kaffekopp. Där skall de vara även när vi rider. Där är vi gjorda för att ha handen när vi använder den finstämt.
Den lodräta sitsen med upprätt kropp och axlarna över höfterna är samma kroppshållning som vi intar i andra situationer där vi måste balansera på en given yta.

Tänk er hur ni cyklar utan händer. För att klara det måste man våga räta upp sig och balansera i sadeln. Det är först då man kan styra cykeln med små förskjutningar i sin vikt, och samtidigt själv hålla balansen. Samma grunder arbetar den lodräta sitsen efter. Genom att balansera på vår rumpa, kan vi vara mera finstämda än i fältsitsen, och påverka hästen med mer finmotorik.

Vi ser samma kropps-position i andra sitationer där vi behöver en finstämd balans, och måste kunna balansera på en liten yta. Lindansaren är i "lodrät sits", och det är även simhopparen när hon förbereder sig för hoppet, eller tennis-spelaren som strax skall serva.

Ryttaren skall balansera i sadeln, inte klamra eller klämma sig fast. I den lodräta sitsen skall hela tyngden vila i sadeln, huvudsakligen på rumpan men även på låren, och vi sitta utan att klämma någonstans. Detta betyder att ryttarens tyngdpunkt måste vara mitt över sitsen (= rumpan) men inte tvunget mitt i sadeln eller mitt över hästen. Vill vi lägga mer vikt åt ena hållet, vilket vi ofta vill, gör man det enkelt genom att sätta sig åt sidan i sadeln.

I alla situationer skall du fortsätta att sitta i balans på hästen. Det är så lätt hänt att man i sin iver att uträtta något faller ihop eller hamnar snett hit eller dit. Ofta intar man en "fighting position"; ett spänt framåtlut. Gör du detta försvårar du för hästen att göra det du vill, och du försvårar också för dig själv att göra det du vill. Fortsätt alltid att rida!

Armarna skall hållas där vi alltid håller dem när vi handarbetar: När vi virkar, diskar, läser, äter, skriver, syr, sms-ar och liknande. Då har vi oftast överarmen hängande rakt ned, och underarmen ungefär parallell med marken. Händerna skall hållas ungefär mitt framför naveln. Det står i gamla ridhandböcker att handen skall bäras buren ca en decimeter ovanför manken, och det stämmer bra på personer med långa armar, för vilka ju de flesta ridhandböcker är skrivna. Många får hålla armen närmre kroppen än så helt enkelt för att deras underarmar inte är långa nog. Gör vi rätt får vi armbågen strax framför höftknölarna, ett ställe vi ofta har dem på även i andra aktiviteter än ridning.

Flickor rider ofta med händerna för lågt och armarna för raka. Då klarar man inte att vara finstämd i handen. Flickor måste våga ta plats i sadeln, att märkas och lägga sig i. Det krävs ofta mod och känns genant att sätta sig i en "power position", räta upp sig och lyfta upp handen.

Grabbar hamnar oftare med händerna för högt och för mycket isär, och det är lika klumpigt. Eftersom det förr var mest grabbar som red, heter det i standarsinstruktionerna att händerna skall ned och ihop, trots att det idag i vår del av världen mest är flickor som rider och instruktionen därför inte stämmer.

Handen skall i sitt utgångsläge hållas stilla i förhållande till hästens mun. Detta kan tyckas svårt att åstadkomma när man rider lätt eller annars skumpar runt på hästens rygg. Emellertid blir handen stilla, när vi har kontroll på vår kropp och lärt oss att röra kroppen i takt med hästen. Du kan säkert springa i skogen med ett glas vatten i handen. Hela din kropp rör sig men handen är stilla. Se på servitrisen som snirklar mellan borden. Hela kroppen rör sig, men brickan är stilla. Om vi tillåter oss att röra oss i sadeln så hamnar handen still.

Det finns ett läge framför naveln, där vi ofta har våra händer när vi gör något med dem; när vi handarbetar, sms-ar, bär saker eller bara håller en kaffekopp. Där skall de vara även när vi rider. Där är vi gjorda för att ha handen när vi använder den finstämt.

Naturligtvis måste vi hålla fast tygeln, men detta sker i första hand genom att tummen klämmer om den. Om det är svårt att hålla i tygeln, och tygeln vill glida, är det tygeln det är fel på eller kanske snarare bettet eller hästens förståelse för bettet. Glider tygeln är det oftast för att hästen är för hård i munnen.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar.

Stiglädrenas längd och skänklarnas placering

1700-talets mode med hängande underskänkel...
och 1800-talets med kortare läder och tillbakaböjd underskänkel. Låren har i stort sett samma vinkel på båda ryttarna.
Westernryttare rider fortfarande med hängande underskänkel. Här en boskaps-arbetande ryttare från Arizona.
Innerskänkel
Ytterskänkel

Här beskriver jag stiglädrenas längd vid lodrät sits. Vid fältsits gäller andra regler, där längden avpassas efter hur högt vi vill kunna lyfta rumpan och alltså lyfta oss ur sadeln. Där kan vi ha den enkla regeln att ju kostare läder desto mer oberoende blir vi av hästens rörelser, vilket ju är hela vitsen med fältsitsen.

Det är rätt sällan som jag engagera mig i elevers längd på stiglädren eftersom de flesta automatiskt förstår det viktigaste: Man skall sitta bekvämt. Det är oftast mera kultur och rådande mode, dvs. estetiska skäl, än praktiska skäl som råder när stigläderlängder diskuteras. I dressyrvärlden dyker det då och då upp moden där stiglädren blir fånigt långa. I akademiska kretsar har jag de senaste 10 åren sett samma sak. Man ser även bland oerfarna ryttare att de jättelånga lädren blir ett signum för dressyren, speciellt bland sådana som inte tycker om dressyren.

Benen skall hänga nedåt. Det är fel att pressa ned benen för att försöka sänka hälen. Den sänkta hälen är ett bevis på att  benet är avslappnat, och har inget egenvärde. Hur sänkt hälen är varierar mellan olika ryttare. För en del ryttare är det på grund av deras kroppsbyggnad omöjligt att få ner hälen men de kan mycket väl ha en bra sits med avslappnade ben ändå.

Ibland tar jag tag under ryttarens fot och lyfter deras ben uppåt. Har man en vettig sits låter detta sig göras och benet viks smidigt ihop. Ibland känns ryttarens ben som en stel stolpe och resultatet av mitt lyftande blir nästan att jag puttar ryttaren ur sadeln. Då har ryttaren en spänd skänkel som det är omöjligt att göra ett finstämt arbete med. Efter en sådan manöver väljer de flesta ryttare att sätta stigbygeln något längre in på foten, och att korta sina läder.

Det är lika fel att spjärna med fötterna framåt som att spjärna bakåt med dem. Endast vid fältsits skall vi bli stående i stigbygeln så att rumpan lyfts ur sadeln. I lodrät sits skall vi ha vikten på rumpan.

För långa läder blir inte bra eftersom man får svårt att röra sig, och oftast sitter ganska obekvämt. En elev kortade jag lädren fyra hål på, och vi fick lagom långa dressyrläder.

För korta läder har nackdelen att man inte längre kan röra på knäet. Vi skall ha så fria ben att vi obehindrat kan flytta underskänkeln fram och tillbaka.

Många är vi som genom åren på ridskolor och andra tillställningar har fått trava utan stigläder, för att i slutet på lektionen, när vi får ta på stigbyglarna igen, upptäcka att lädren känns korta. Så är det. Rider vi utan läder länger vi oftast ut våra ben. Vad jag den senaste tiden har försökt reda ut är ifall detta egentligen har något värde, mer än att det ur ridlärarens perspektiv kan ses som en fjäder i hatten med ett "vad var det jag sa"-argument. Utan stigbyglar blir det så klart att om benen slappnar av så hänger fötterna lägre. Med stigläder kan vi ju emellertid slappna av även om lädren är korta och benen inte blir längre. Det finns en risk att man lurar sig här. Jag är inte säker vad som är rätt och fel.

Med det ridmode som föddes på 1800-talet kortades lädren. Idealet var den tappre husaren som red snabbt över stock och sten. Ridning handlade om att ta sig snabbt fram i terrängen och hästens dressyr fick inte påverka denna brukbarhet. (Det är detta 1800-talsmode som har fött många av de åsikter och fördomar vi har om hur en häst skall utbildas.) För att kunna vara en tapper och vild husar behövde man korta sina stigläder så man kunde stå upp över hästen emellanåt. Med kortare läder blir underskänkeln liggande nära hästen och benen får en vinkel med hälen mitt under höften. Det var således fältridningen som födde den lodräta sits som vi förknippar med dressyren! Innan dess red skolryttare med längre läger där underskänkeln hängde rakt ner från knäet. Stolsits kallas det av dem som är emot, balans-sits av dem som är för. Det är också detta mode, alltså övergång från balans-sits till lodrät sits, som är grunden för det ständigt återkommande pratet om att underskänkeln skall flyttas bakåt.

I kulturer där fältsits och lättridning aldrig varit aktuella, t ex westernridningen, rider man fortfarande med underbenen hängandes avslappnat rakt ned från knät, framför "lodlinjen". Detta blir också självklart när vi rider barbacka. Vi kan mycket väl tillåta oss att hälarna hamnar framför "lodlinjen", så länge detta känns bekvämt och är funktionellt. Själv sitter jag ofta på det viset. Jag tror att man rider lika bra med båda modellerna. Mina egna stigläder har åkt upp och ner ganska många gånger under de 40 år jag har ridit och jag varierar längden rätt frist efter vilken häst och vilket arbete jag skall utföra. Vi skall sitta bekvämt; vi skall kunna röra oss och det är ingen nackdel om vi kan rida lätt eller stå lite i fältsits.

Vi får också komma ihåg att vi som ryttare ju kan flytta skänkeln efter behov. Ytterskänkeln brukar vi ofta ha längre bak än innerskänkeln. Detta måste man tänka på, när man ser och bedömer bilder av ryttare.

Vill du ha ett email-meddelande när jag har kurs eller sadelvisning i din närhet? Klicka här.