Ridhandboken Del 16 - Om longering

Longering

Longering är nog ett av de äldsta sätten att träna en häst: Att hålla den i en lina och låta den springa runt dig. Det finns idag mängder med idéer om longering, och jag förkastar dem alla.

Använd inte longering för att motionera din häst eller att öva den på "rätt form" och liknande. Longering är att springa runt på en liten volt, och vi skall inte göra det i onödan. Låt longering vara ett undantag i arbetet, och gör det i korta pass.

Även om longering skall göras så lite om möjligt är det naturligtvis en fördel att kunna göra det bra. Detta är en av de saker som lärs ut dåligt - om alls. Jag skall därför skriva lite enkla förhållningsregler om hur vi longerar vår häst på enklast och bäst sätt.

Longergrimman

Genom åren har jag mest longerat i en vanlig stallgrimma. De skall då ha en löpande ring under hakan som man kan fästa linan i. På sådana sitter grimman hyfsat still när man longerar.

När jag var yngre longerade jag oftast i träns. Då satte jag en rem med en löpande ring mellan bettringarna och under hakan, som jag fäste linan i. Jag använde inte ett sådant där longer-delta man kan köpa i äffärer. På den sitter ringen fast i mitten varför man bara drar i den yttre bettringen när man longerar. Med min lilla rem blev det ungefär samma belastning i båda bettringarna.

Vill man longera med bett tycker jag numera det är bäst att fästa linan i bara inre bettringen. Då får linan samma verkan som ett ledande tygeltag. Bäst är att ha ett bett med parerstänger, så inte bettet kan dras ur munnen på hästen om det blir en "situation".

Bäst trivs jag emellertid att longera i grimma. De skall då vara gjorda sådana att ringen med linan kan löpa från sida till sida under hakan. Då hamnar "dragringen" alltid på rätt ställe och grimman sitter still.

Många repgrimmor har en knut under hakan vari det är tänkt att man skall fästa linan. Longerar man med en sådan vrider sig grimman utåt och det är risk för skav på innerögat.

Kapsoner glider, hur man än gör, inåt, speciellt om det blir en situation, och ytterögat riskerar att få skav.

Det sägs i akademiska kretsar att med kapson så kan man få rätt böjning och liknande saker när man longerar. I teorin är det rätt, men jag undrar hur många som lyckas. Jag longerar emellertid inte mina hästar för att gymnastisera dem eller för att få dem i "korrekt" böjning. Jag longerar dem för att lära dem vara hos mig, att lita på mig, att förstå mina kommandon och som ett praktiskt hjälpmedel under inridningen när man vänjer hästarna vid sadeln och liknande. Under dessa situationer tycker jag inte de är särdeles viktigt om hästen är korrekt böjd eller inte. Hästen är klok nog att själv använda sin kropp på rätt sätt. Bättre är att jag har ett redskap som är enkelt att longera med och som ligger still. Därför föredrar jag en grimma.

Nackdelen med stallgrimmor är emellertid att de kan vara lite grova och klumpiga, speciellt med starka och stöddiga hästar (jo, sådana finns). Även irriterar det mig alltid att det sitter ett spänne under hakan som ringen alltid hakar upp sig på, på olika vis.

Till slut gjorde jag mig en egen grimma, som ni kan se i videon. Det är den bästa longer-grimman jag har haft hittills.

Longerlinan

En av våra hästar skulle undersökas på en veterinärklinik. De ville att hästen skulle visas longerad, vilket jag inte var beredd på. Jag hade därför inte med min mina egna grejer, utan fick låna pisk och longerlina på kliniken.

Jag blev förbluffad. Förbluffad över de grejer de tyckte jag skulle longera med. Pisken skall jag inte beskriva nu, det får bli ett eget avsnitt. Den lina jag fick var det nog egentligen inget speciellt med, det var nog en helt vanlig longerlina köpt i en helt vanlig ridsportsaffär och troligen en sådan som många longerar med. Just att detta var en helt vanlig longerlina, förbluffade mig.

Linan var sådär 2,5 cm bred och en halv centimeter tjock och väldigt lång. När jag rullat upp den i min hand, så som man gör vid longering, tog den upp hela min hand så jag knappt kunde sluta fingrarna om den. Hur det förväntas att man skall hålla en vild häst med så mycket lina i handen förstår jag inte. Hela konceptet visar att ingen tar ansvar för denna produkt. Ingen har tänkt ut hur en bra longerlina skall vara. Man gör en sådan lina som folk köper, och folk köper sådana linor som finns i affärerna.

Ibland behöver man ju två linor, som när man tömkör. Hur klumpigt det måste bli, speciellt för dem med små händer, vågar jag inte tänka på. Usch! En lina måste ju gå att hantera!

Det är nog 25 år sedan jag senast använde en fabrikstillverkad longerlina, varför jag inte var beredd på hur illa det var. Jag har i alla år gjort mina egna linor, och kanske var det på grund av konsumtionslinornas klumpiga konstruktion som jag började med det.

Genom åren har jag gjort mina linor på lite olika sätt. Ett tag gjorde jag dem av läder. Jag använde vanligt 3 mm remläder och gjorde 16 mm breda linor, 6 meter långa med karbinhake i ena änden. Sådana har jag fortfarande att sälja i min butik.

De sista 15 åren har jag gjort det än enklare. I alla järnaffärer kan man köpa rep. Jag köper 12 mm hamparep. Av dessa gör jag 6 meter långa longerlinor. Det blir mycket billigt. I ena änden splitsar jag fast en karbinhake, och i andra ändan gör jag en stopp-splits.

Jag får då en lätt lina som inte tar mycket plats i handen. Den är lätt att hålla reda på och löper fint när man vill länga eller korta linan. Eftersom den tar så lite plats i handen är det fortfarande behändigt att hantera två linor när man vill tömköra och liknande.

Dessa linor är så smäckra och bra att jag uppenbarligen blivit bortskämd. Det märkte jag när jag blev tvungen att använda en ”vanlig” longerlina

Och nu är det säkert någon som säger ”men jag kan ju inte splitsa”. Det är säkert helt riktigt. Alla kan inte splitsa. Vill man inte lära sig splitsa kan man göra en knut istället. Eller så lär man sig att splitsa. Sedan kan man. Så enkelt är det.

Med två 12mm rep, vardera 6 meter långa, går det enkelt att tömköra. Linan får enkelt plats i handen.

Longerlinan och säkerhet

Att longera säkert handlar bland annat om att hantera linan säkert. Det är viktigt att att du själv har koll på linan och hur du har den upprullad. Öva på att hantera linan och lägg dig vinn om att hela tiden ha koll på den medan du longerar. Att låta linan hänga i stora bågar eller ligga fel upplindad i handen är inte bra och inte säkert.

Det är ditt ansvar att linan är rätt upprullad. Kontrollera det när du tar fram linan. Kontrollera det om du tar över linan från någon annan och kontrollera det löpande medan du longerar.

Piskan

Pisksnärt

Longerpiskor är sällan ett prioriterat redskap i stallar. Jag ser ofta snygga sadlar och välskötta huvudlag medan det står en dålig piska i ett hörn. Piskan behövs emellanåt, så unna dig en bra piska och vårda den ömt. De är inte särdeles dyra.

En piska består av fyra delar: Handtag, skaft, släng och snärt.

Handtaget är inte så mycket att orda om. Det finns mest för att piskan annars kan bli obekvämt smal att hålla om.

Skaftet skall vara så lätt som möjligt och framför allt så styvt som möjligt. Förr gjordes de av rotting men idag är de, som allt annat, av olika sorters plast. Det är sällan skaftets egenskaper som påverkar kvaliteten på en piska. De väsentliga delarna sitter längre ut.

Slängen är det snöre som går från skaften ända till piskans topp. Slängen skall vara lika lång som skaftet för att piskan skall vara lätt att hantera. Är slängen för kort är det svårt att nå hästen och även svårt att klatscha.

Många piskor har idag slängen gjord av grov flätad nylon, ett material som ofta även skaftet är täckt av. Sådana slängar blir för tunga. Då förefaller skaftet för vekt och piskan böjer sig kraftigt när man försöker få fart på slängen och nå hästen. En tung släng gör att piskan blir tung och ovig att hantera. Köp inte en sådan piska.

Slängen skall alltså vara så lätt och mjuk som möjligt. Då fungerar pisken bra. I många år hade jag piskor där slängen var gjord av en tunn läderrem. Dem trivdes jag mycket bra med men det är många år sedan jag såg en sådan piska.

Snärten sitter längst ut på slängen. Det är en några decimeter långt och rätt styv flätat snöre. Kvaliteten på snärten är nog det viktigaste för att kunna använda piskan bra.

När du köper en piska är snärten alltid fin, men oj vad stallfolk klarar att misshandla snärten! För inte så länge sedan erbjöds jag att använda en piska där snärten såg ut som en stor dammråtta. Det fanns inget som liknande ett smalt styvt snöre. Istället satt där en ullig tofs. Jag lovar att den piskan var omöjlig att såväl röra snabbt som att klatscha med.

Det är lätt hänt att det blir en knut längst ut på snärten. Då tappar pisken också sin funktion och klatschen blir ett dovt floff istället för ett snärtigt pistolskott. Blir det knut på snärten, lös upp knuten eller klipp bort den. Då har du en bra piska igen.

Piskan skall vara så lång som möjligt, men det finns en övre gräns där de blir svåra att hantera. Piskorna i våra butiker har ofta en standardlängd med skaft runt två meter. De duger bra.

Om du hittar en bra pisk i en ridsportsbutik – köp den! De är sällsynta. Var försiktig när du stänger dörrar med pisken i handen. Jag vet många som fått pisken i kläm i dörrkarmen, och så har de en trasig pisk.

Hantera piskan

Pisken bakom ryggen när du inte använder den.
När du driver med pisken skall den sträckas ut som ett långt spö mot den punkt du vill påverka, oberoende om det är att fösa ut bogen eller ge hästen en klapp i rumpan.

Största tiden du longerar behöver du ingen piska. Då skall pisken inte heller ”jaga” hästen, Jag ser ofta att longören har pisken i högsta hugg bakom hästen, ibland högt i luften. Det fungerar bra om man vill att hästen vänjer sig vid pisken och inte bryr sig om den. Jag vill hellre att synlig pisk är en uppmaning för hästen att göra något. Därför skall pisken hållas bakom ryggen, bakåtriktat i handen som ett ridspö, den stunden den inte används.

Det finns även ett aktivt beredskapsläge där pisken hålls rättvänd i handen, beredd att ingripa. Då skall spetsen hållas lågt, när marken, och slängen följa efter liggandes på marken. Över huvud taget skall pisken hanteras så diskret som möjligt och synas så lite som möjligt.

När det är dags att använda pisken har du alltid gott om tid att plocka fram den och påverka hästen.

När du driver med piskan, skall du börja med spetsen nedåt och fösa pisken framåt så slängen åker fram och upp mot hästens bakdel, bog eller vilken del du vill påverka. Vill du driva hästen skall du så att säga klappa den i rumpan med piskan. Hästen skall inte skrämmas, inte jäktas, bara få en artig touch, eller än hellre att pisken pekar för hästen vart du vill fösa den.

Man ser ofta att longörer viftar hejdlöst med pisken, antingen upp och ned som en mattpiska eller göra stora loopar med den och dänger slängen i marken, Jag brukar skämtsamt säga att marken har inte gjort fel så marken skall vi inte smiska.

I första hand skall piskan inte smälla utan peka och fösa, som en förlängd arm. Däremot är det utmärkt att kunna smälla (”klatscha”) med piskan när hästen inte lyder den. Att smälla med piskan kräver en bra piska och viss träning, men är väl vald övning så man kan det i en skarp situation.

Öva med longerpiskan

Allt vi vill kunna göra bra, måste vi öva på. Vill du kunna hantera piskan bra, behöver du öva med den.

Du över bäst utan häst. Öva på att träffa där du vill. I videon visar jag ett enkelt sätt att öva: Att sikta på stolpar och liknande och se till att antingen träffa målet eller smälla vid det.

Gör en pisk-tävling i stallet. Ställ upp burkar, koner eller liknande på stolar eller kavaletti-block och se vem som träffar flest med minst antal försök. Det är kul!

Den engelska sadeln

De sista tiden har det kommit en uppsjö av olika typer av sadlar på marknaden. Jag kan inte avhandla dem alla här då jag inte känner till dem alla. Jag kommer främst beskriva engelska sadlar och varianter som påminner om dem.

Med engelsk sadel menas den typ av sadel som blev på modet i England under 1700-talet. Den skilde sig från andra sadlar vid den tiden genom att man hade plockat av alla onödiga detaljer, alltså främst de höga ”gallerier” (fram- och bakvalv) som många sadlar hade på den tiden och som vi fortfarande kan se på traditionella sadlar från Spanien och Portugal, så kallade barocksadlar.

Jag vet så klart inte hur de som tog fram den engelska sadeln tänkte, men genom att plocka bort gallerierna fick man en annan typ av säkerhet i sadeln.

Gallerierna håller fast ryttaren. Det är svårt att trilla ur en sådan sadel. Det betraktas som säkert i situationer där det är farligare att hamna på marken än bli kvar på hästens rygg, till exempel i krig eller i dagens tjurfäktning. Det finns emellertid nackdelar med att sitta fast i sadeln, till exempel om hästen går omkull. Då slår man sig rätt rejält, speciellt om hästen hamnar över dig.

Engelsmännen, som säkert redan då red rävjakter i högt tempo över stock och sten, förstod att det var bättre att trilla av i tid och slungas bort från hästen när olyckan var framme, till exempel om hästen går omkull på ett hinder. Detta är fallet med engelska sadlar.

Engelsk sadel betyder alltså en sadel med små eller inga fram- och bakvalv.

De sista åren har många engelska sadlar, speciellt dressyrsadlar, börjat närma sig det gamla sitta fast-idealet från barocken, eftersom sadlarna får djupare sits med högt bakvalv och allt större vulster som håller lår och knä på plats. Om detta är bra eller dåligt överlåter jag åt andra att bedöma.

På denna planch ur Guérinières 1700-talsbok syns den engelska sadeln (fig 4) bland tre barock- eller skolsadlar.

Dressyr, hopp, allround

Henri Saint Cyr, 50-talets största svenska dressyrstjärna som bland annat vann OS 1956, tävlingsrider i vad vi idag hade kallat för allroundsadel.
Svenska arméns skolsadel m/1946 hade idag kallats för allroundsadel.

Den engelska sadeln finns av tre huvudtyper: dressyrsadlar, allroundsadlar och hoppsadlar. Det som skiljer dem åt är främst formen på kåporna, och då hur långa dessa är och hur framskurna de är.

Några skarpa gränser mellan modellerna finns inte och hur de ser ut påverkas mycket av rådande mode. En del märken av allroundsadlar är lika framskurna som andra märkens hoppsadlar.

Dressyrsadeln skiljer sig mest från de två andra, med sina raka kåpor som gör det svårt att rida med annat än långa dressyr-läder. Jag funderar mycket på om en dressyrsadel verkligen är en nödvändighet för bra ridning i dressyr. För inte så länge sedan red man dressyr med kortare läder – och red bra ändå – och man red dressyr-OS i sadlar som vi idag skulle kalla för allround.

Storleken

Storleken mäts i tum från sadelniten till bakvalvets mitt

Storleken på en engelsk sadel mäts i tum från sadelniten till bakvalvets mitt. Detta är ingen exakt vetenskap eftersom sadelnitens placering kan variera mellan olika fabrikat – och ibland även mellan olika exemplar.

Sadlar för juniorer brukar vara 16-16½”. De flesta vuxna ryttare idag rider i 17½”. Det finns även sadlar som är större, upp till 18½” är rätt vanligt.

Ju mer skålad sadeln är, desto mer obekvämt blir det att rida i en för liten sadel. På en flatare modell är storleken inte avgörande för komforten. Vi behöver ju inte olika stora cykelsadlar eller köksstorlekar.

På westernsadlar mäts storleken från ”framvalvets” bakkant, alltså strax nedanför hornet, till framkanten på bakvalvets högsta punkt Hur det mäts på barocksadlar vet jag inte.

Sadelbommen

Överst två trä-bommar. Nederst en plast-bom.

Sadelbommen är själva stommen i sadeln. Det finns en uppsjö av bommar av skiftande kvalitet. Den traditionella bommen är av trä och stål, men idag har många sadlar bommar av plast.

Det är bommen som bär upp ryttarens vikt och fördelar den över hästens rygg. En bom med bra passform är därför en förutsättning för att sadeln skall passa bra och vara bekväm för hästen. Tyvärr är det svårt som sadelägare att veta hur bommen ser ut. Man kan i viss mån klämma och känna, men någon större uppfattning om det är svårt att få.

Bommens form varierar mellan olika fabrikat och modeller. En del sadlar är rakare i ryggen än andra, och kan på en häst med svankrygg ge stor belastning fram och bak eftersom den på denne bara ligger an framtill och baktill. Detta känner man lätt om man för in handen mellan sadeln och hästens rygg. Det känns bäst när gjorden inte är spänd.

Omvänt kan en för böjd bom ligga och vicka på en rak häst med mycket glapp framtill och baktill.

Bommen har en längs-gående bärande ”skena” på varje sida. Detta är den främsta bärande delen i sadeln. Bäst skall den ligga mitt uppe på ryggfiléerna, vilket ger ett avstånd dem emellan på ungefär 3”. Ju bredare dessa skenor är, desto större är sadelns bäryta, förutsatt att de ligger än mot ryggen i hela sin bredd. Det är tyvärr långt ifrån ovanligt att de inte ligger platt an mot hästens rygg utan står lite på högkant och alltså ger en rätt smal bär-rand. Detta är mycket svårt att kontrollera när sadeln ligger på hästens rygg.

Bilden till vänster visar hur en för spetsig bom påverkar en häst med bred platt rygg. Bommen ligger bara an längst ut och ger stort tryck på en smal yta. Detta kan, som bild två visar, leda till muskelbortfall som skenbart får bommen att ligga bättre. Bilden till höger visar hur det ser ut när hästen får en flatare bom. Så skall det vara.
Bilden till vänster visar hur en för platt bom påverkar en häst med smal, spetsig rygg. Bommen ligger bara an längst in och ger stort tryck på en smal yta. Detta kan, som bild två visar, leda till muskelbortfall som skenbart får bommen att ligga bättre. Bilden till höger visar hur det ser ut när hästen får en toppigare bom. Så skall det vara.
Stradas provbom visar hur en sadelbom skall passa hästens rygg i hela sin längd - och även på bredden. Tyvärr är detta svårt att se i en färdigtillverkad sadel. Därför provas alltid Stradas bommar på ryggen först innan vi testar sadeln.

Bommvidden

Med bomvidd menas hur bred sadeln är framtill. Man kan säga att det är vinkeln i framvalvet som anges. Här har olika sadeltillverkare olika system. Många har ett mått i cm, 30-31-32 eller liknande, medan andra har gett de olika vidderna namn eller nummer. Det pratas ofta om oexakta begrep som ”medium wide”.

När det anges mått i centimeter är det avståndet mellan ortspetsarna som anges. Ortspetsarna är de nedersta delarna av sadelbommens framvalv. Om man klämmer och känner på sin sadel kan man hitta ortspetsarna och sedan mäta själv med en linjal. Olika typer av bommar har olika långa ortspetsar. Därför är centimeter-måttet inte jämförbart mellan olika tillverkare och kanske inte heller mellan olika modeller av samma märke.

Vad många sadeltillverkare gör när de vill ha en bredare sadel, är att ”bända ut” framvalvel så vinkelt blir större och avståndet mellan ortspetsarna ökar. Så går det ju även till på sadlar med utbytbara koppjärn.

Är bommvidden för smal för hästen ligger inte hela bommen an mot ryggen. Då blir sadeln stående på ortspetsarna och bakvalvet. Som ryttare märker du det genom att sadeln ligger i bakvikt. Du blir då sittande för långt bak i sadeln och hamnar i stolsits. Hästen märker det genom att det blir punktbelastning fram och bak. Med tiden tappar hästen med för smal bom muskler över manken eftersom den stora belastningen från ortspetsarna hämmar blodflödet.

Ställbart framvalv/utbytbart koppjärn

Sadelyta
Gör man framvalvet smalare blir sadeln rakare. Vidgar man framvalvet blir sadeln mera böjd

Många sadlar marknadsförs nu med utbytbart koppjärn (järnet som sitter i framvalvet och avgör bomvidden) eller ställbart framvalv. Jag kan förstå mången sadelägares glädje över detta då det i tanken möjliggör att ändra bommen så den passar hästen. Om hästen är nöjd med sadeln efter ändringen finns egentligen ingen anledning till oro, men konceptet har en del brister.

Inom matematiken finns en geometrisk figur som kallas för sadelyta. Den har den egendomliga egenskapen att om man böjer den åt ett håll så rätar den ut sig åt ett annat. Våra sadlar består på många sätt av en sådan yta: Breddar vi framvalvet måste sadeln kröka sig någon annan stans istället. Det gör, att byter vi till ett bredare koppjärn blir sadeln mera böjd. Låg den slätt på ryggen före bytet är risken stor att den nu gungar som en gungstol.

Om vi istället kröker ihop framvalvet och sätter i ett smalare koppjärn vill sadeln räta ut sig i längdriktningen och blir alltså rakare i ryggen än den var nyss.

En del ställbara sadlar har bom av trä. Alla som någon gång hanterat en planka vet att allt trä är vridet, och det är alltid högervridet. Om vi ändrar vidden fram måste trät i sadeln ju vrida sig lite grand - men bara åt höger - och risken är att bakvalvet sitter snett efteråt och bara belastar ryggen på ena sidan.

Sadlar med ställbart framvalv förekommer mest i det lägre pris-sortimentet. Jag tror detta beror på att de erfarna sadeltillverkarna är medvetna om de risker som finns med konceptet.

Har har bakvalvet sågats mitt itu för att visa vilka krafter som påverkar sadeln när man ändrar framvalvet. Skruvar man ihop framvalvet åker skenorna isär och skruvar man isär framvalvet åker skenorna ihop. Hade bakvalvet varit på plats och hållt ihop konstruktionen måste såklart denna böjning ta vägen någonstans och sadeln ändrar sin längsgående form istället.

Smal midja

Smal midja är ett av de vanligaste önskemålen på dressyrsadlar idag. Jag vet inte hur mycket det pratas om hoppsadlar med smal midja. Jag kan förstå önskemålet om ryttarinnan märker att hon sitter bättre i en sådan sadel, men den smala midjan skapar bekymmer på andra håll.

Det som skiljer en sadel med smal midja från en ”normal” sadel är formen på bommen. Bommen har ju två längsgående skenor som vi vill skall ligga ovanpå de stora ryggmusklerna. När man ger sadeln en smal midja böjer man in dessa skenor så de ligger närmre varandra i den främre hälften av sadeln. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några bra bilder på bommar som illustrerar detta.

Istället för att ligga längs med ryggmusklerna ligger alltså den främre delen av bommen närmre ryggraden. Detta gör det svårt att få en lika bra viktfördelning som med en normalbred bom, speciellt i kombination med en bred kanal mellan bossorna. Mer om detta längre ned.

Bossorna och kanalen

Det är lätt att känna var bommen går. På denna bild kan man tydligt se hur bommens skenor syns mellan bossorna. Då blir såklart inte viktfördelningen så bra. Bara en knapp centimeter av bommen ligger an mot bossan.
Jag får ibland oroliga kommentarer om att Strada har så tätt mellan bossorna, men eftersom det är 3" kanal i bommen och bossorna ligger mitt under bommen ligger vikten dels längre ut och dels jämnare fördelead än i de flesta andra sadlar.

Stoppningen på undersidan av sadeln kallas för bossor. Det finns även ett gammalt ord ”sadelputa” men det har jag inte hört på väldigt länge. Det är ju bossorna som är i kontakt med hästens rygg och som ordnar den sista fina tryckfördelningen.

Jag tänker inte polemisera om olika material och former på bossorna. De skall vara bra för hästen och se till att sadeln inte skaver. Krångligare behöver man inte göra det. Vi kommer alltid se diskussioner runt de olika materialen som finns och dess för- och nackdelar och vi kommer alltid se att vissa material för stunden är mer moderna än andra.

Däremot vill jag skriva utförligt om bossornas placering. Ända sedan jag öppnade min första hästbok (som hette första ponnyboken) i slutet av 60-talet har jag fått lära mig att bossorna inte får lägga för nära varandra. Kanalen mellan bossorna skall vara si och så bred. Hur bred har skiftat genom åren. Den gången på 60-talet var det tre fingrar man skulle få in mellan bossorna.

Att det alls är en kanal mellan bossorna är för att mången häst har en ryggrad som sticker upp mer eller mindre högt mellan ryggmusklerna. Ryggraden har bara ett tunt skinn ovanpå sig varför det lätt blir skav på ryggraden. Att ha belastning mot ryggraden är alltså ingen bra ide och det löser man med kanalen mellan bossorna och kanal i bommen.

Så långt är allt väl, men det kan bli fel om man fokuserar för mycket på avståndet mellan bossorna och glömmer hur sadelbommen ser ut. Det som fördelar trycket är i första hand inte bossorna, utan bommens längsgående skenor. För att få bästa viktfördelningen bör därför bossorna ligga mitt under bommen. Det kan låta som en självklarhet, men det är mycket vanligt att bommen har en smalare kanal än vad bossorna har och att endast en mycket smal del av bommen ligger an mot bossan. Då blir såklart inte viktfördelningen så bra som man vill och det mesta av vikten hamnar ändå nära ryggraden, hur mycket vi än flyttar ut bossorna.

En sådan sadel skulle passa hästen bättre om bossorna flyttades in så vikten fördelades bättre.

Extra besvärligt blir detta på sadlar med smal midja. Trots att en sådan sadel har en smal bom så efterfrågas en bred kanal mellan bossorna. Jag har sett sadlar där bom och bossa inte alls har kontakt på mitten, bara framtill och baktill. Då blir det punktbelastning fram och bak och inget på mitten.

Det enda sadelmärke jag har sett de sista 10 åren som har bossorna mitt under bommen är Strada.

Bilden till vänster visar hur vi vill att det skall se ut - och tror att det ser ut. De blå bossorna ligger här mitt under bommen och fördelar vikten snyggt och bra. På bilden i mitten har bossorna flyttats isär för att ge en bred kanal. Så ser de flesta sadlar ut. Kontakten mellan bossa och bom blir då mycket smal och bärytan blir mindre med större tryck som följd. Bilden till höger visar hur bärytan minskar än mer på en sadel med smal midja och bred kanal.

Baksuttna sadlar

Stolsits på partille Ridklubb 1975. De Stübbensadlar som användes på ridskolans hästar hade oftast bomvidd 29. En lite bredare häst hade bom 32. Hästen heter Magnet. Ryttaren känner ni nog igen.

Under mina första häst-år, på 70-och 80-talen, pratades det ofta om baksuttna sadlar. Alla varnade varandra för baksuttna sadlar och hur viktigt det var att "rida in" sadeln rätt så den inte blev baksutten. Det pratades lika mycket om risken att sadlar blev sneda i sitsen. Båda dessa saker ledde såklart till att ryttare blev osäkra. Man uppmanades att flitigt lämna in sadeln till omstoppning, helst en gång om året, så den baksuttna sadeln inte försämrade ens sits. Det var en sann utmaning i denna sadelmakarfattiga tid.

De sista decennierna har jag inte hört så mycket om baksuttna sadlar. Det beror säkerligen inte på någon revolution inom sadeltillverkningen. Sadlar görs i stort sett på samma sätt och av samma material nu som då. Vad är det som har hänt?

Jag kände i början av 80-talet en ung flicka som jag senare gifte mig med. Hon hade något år innan köpt en ny sadel, en mycket trevlig Passier hopp special, och varit så rädd att den skulle bli baksutten att hon den första tiden red sittandes så långt fram i sadeln, som hon bara kunde. För säkerhets skull höll hon sig fast i framvalvet så hon inte skulle råka hamna för långt bak. Den sadeln red vi senare in ungefär 20 hästar i, men jag tror knappast det berodde på den smått originella "inridningen" av sadeln. 20 år senare var det äntligen dags för omstoppning eftersom stoppningen torkat ihop och nästan multnat hort.

Vilka var det då som hade dessa baksuttna sadlar? Jo, det vara alltid någon annan, aldrig en själv. Att ha en baksutten sadel var en skymf och en vanära, ett tecken på att man var dålig ryttare. Därför hävdade man såklart alltid att de dåliga ryttarnas sadlar hade blivit baksuttna på grund av ryttarens dåliga ridning. Även hette det att en baksutten sadel gav stolsits, på samma sätt som stolsits gav en baksutten sadel. Sådana cirkelbevis är vanliga bland ryttare.

Jag tror att den baksuttna sadeln var en myt. Istället tror jag att man då, för 25-30 år sedan, inte var lika medvetna om vikten av sadeln passform som man är idag. Jag tror att mången häst hade en för smal sadel. Då hamnar sadeln i bakvikt, vilket leder till att ryttaren hamnar för lågt bak i sadeln och skänkeln kommer för långt fram = stolsits. Det vanligaste som sades om sadlars passform på den tiden var att det skulle vara gott om luft mellan manken och sadeln. Man var mycket rädd för att sadeln skulle skava på manken, ett argument som jag tycker man mycket sällan hör idag. Helst skulle man få in en arm under sadeln. Det är klart att då är det lätt att man väljer en för smal sadel för en sådan ger onekligen luft mellan manken och sadeln. Inte tror jag att dessa smala sadlar passade hästen bättre genom detta flitiga omstoppande heller.

Lika ofta hörde man på den tiden att ryttare hade suttit sadeln snett. Man såg ju att den ryttare som satt snett hade en sned sadel. Det kände man när man satt på hästen. Sadeln låg snett. Det skylldes på den sneda ryttaren. Idag skyller jag oftast detta på den för smala sadeln. Smala sadlar glider ofta snett på hästen. Det kan emellanåt också  brukar bero på att hästen har ont någon stans. Bakbenshälta ger sadlar som ligger snett.

Att det blivit tyst om baksuttna sadlar kan ju bero på att jag idag umgås i andra kretsar än jag gjorde då. Kanske pratas det fortfarande lika mycket om baksuttna sadlar i de ridskolenära miljöerna och bland tonårsflickor? Vad vet jag?

Relaterade kapitel:
Stolsits

Vulster

På de flesta engelska sadlar finnas knäputor å främre sidan af kåporna. Att dessa putor gifva den svagare ryttaren en ökad känsla af trygghet torde vara obestridligt. Jakt- och steeplechase-ryttare anse dem dock i allmänhet vara en onödig barlast [ ... ] Under alla förhållanden säkert är att sadlar utan knäputor äro billigare, att de håller längre samt att de - om jag får begagna ett sådant uttryck - kläda hästen bättre.

Så skriver Carl Gustav Wrangel i sin bok ”Handbok för hästvänner” år 1887. Ungefär 50 senare skriver Percy Hamilton att vulster skämmer hästen. Båda dessa herrar menar alltså att vulster är för veklingar. De gör flera liknande macho-kommentarer som visar en inställning att ju halare man sitter desto duktigare är man. Jag vill inte hålla med om det, men kan samtidigt förvånas över hur trenden idag har slagit helt åt andra hållet.

Ungefär mitt emellan Percy Hamiltons utsaga och dagens läge ligger min barndom för 50 år sedan. Då hette det att en hoppsadel skall ha stora vulster så man sitter stadigt medan en dressyrsadel skall ha små så man kan röra sig.

Idag har det blivit tvärt om. Hoppsadlar har nästan inga vulster och dressyrsadlar har enorma.

Jag vill inte ha generella åsikter om hur vulster skall se ut, men jag kan tydligt se att det går mode i dem och vågar hävda att vulster mera beror på mode än på funktion. Olika grupperingar har olika vulster, vilket inte kan härledas till att en del är klokare än andra.

Vulster finns i stort sett bara på engelska sadlar. De saknas på såväl westernsadlar som barocksadlar och även på de flesta bomlösa varianter. Att så är fallet är nog inte så konstigt. Vulstren är en återgång till barocksadelns säkrare sits där man hellre sitter kvar än kan röra sig. Dock är säkerhet alltid relativt. I många situationer, till exempel vid en rumbler på ett hinder, är det säkrare att katapulteras bort från hästen än att bli kvar i sadeln och kanske få hästen över sig. Jag upplever att moderna dressyrsadlar med jättevulster är svårare att snabbt klättra ur än vad traditionella sadlar med mera modesta vulster är.

Vulster handlar om att sitta fast eller kunna röra sig. Vad ni väljer – överlåter jag åt er. Dock är jag glad om ni väljer utifrån logik och inte efter modet.

Djup sits

Bommen ligger innanför den röda linjen och är alltså betydligt mera krökt än hästens rygg. För att kompensera för detta har sadeln kraftiga kilbossor.

Den djupa sitsen på dressyrsadlar dök först upp i början av 80-talet. Det hette då att sitsen gjorts djupare så man skulle komma närmre hästen. Close contact var ett modeord då. Jag funderade länge på vad man hade plockat bort för att få den djupare sitsen och förstod senare att det är inte så man har gjort.

Djup sits handlar om att göra sadeln högre i fram- och bak-kant. För detta finns det flera metoder. Man kan helt enkelt sätta på ett högre bakvalv och bygga upp sitsen mer i fram- och bak-kant så mitten blir lägre. Man kan också böja bommen så bommen mera följer ryttarens rumpa än hästens rygg. Sedan fyller man på med kilbossor så bommen inte glappar.

Den förra metoden kan jag acceptera. Den senare är inte bra.

Just som med vulstren är den djupa sitsen ett steg tillbaka mot barocksadelns uppbyggda gallerier som håller fast ryttaren. Det märker man när man försöker kliva i eller ur en sadel med djup sits. Det är svårare än med en traditionell sits.

Själv tycker jag inte om djup sits, men jag vet att många gör det. Om den djupa sitsen leder till att såväl häst som ryttare är nöjd ser jag egentligen ingen nackdel med den. Frågande är jag emellertid över det råd man ofta hör, att med djup sits skall man välja en större storlek än med en öppen sits. Det låter underligt för mig, eftersom en större sadel ju inte har de hålla fast-egenskaper som den djupa sitsen är tänkt att skapa.

Som med så mycket annat inom ridningen vet vi inte om den djupa sitsen är en utveckling mot något bättre eller bara ett övergående mode. I hoppningen gick det ju åt andra hållet. Där plockade man bort bakvalvet helt på 90-talet och red i flat back-sadlar. Det modet är ju i stort sett borta igen.

Bom med högt bakvalv för att skapa en djup sits
Krökt bom för att skapa djup sits

Hjälptyglar

Hjälptyglar är ett samlingsbegrepp på olika remmar och anordningar, som på något sätt används för att reglera hästens huvudställning eller bettets inverkan. En del hjälptyglar går via ryttarens hand, medan andra är fästa direkt i hästen.

Alla skaffar sig väldigt tidigt åsikter om hjälptyglar, ofta långt innan de själva har provat att använda dem. Tyvärr är det här som så ofta i andra sammanhang, att dessa åsikter mer grundar sig på tyckande än på erfarenhet. Jag anser här som alltid annars i sådana här debatter, att vi skall lära oss hur dessa hjälpmedel fungerar, så att vi kan använda dem på rätt sätt när det är motiverat

På engelska heter hjälptyglar "tie downs", vilket betyder "knyta ned". Detta beskriver vad det handlar om. Man har dem för att hindra hästen att få upp huvudet och protestera mot eller motarbeta ryttarens hand. Vad man måste vara medveten om är att alla "tie downs" ändrar bettets funktion i hästens mun. Tygeltagen arbetar mera mot lanerna och mindre mot mungiporna än vad ett rent tränsbett gör. Detta medför inte enbart fördelar utan också en rad problem. Till exempel så stoppas "skenande hästar" bäst med tygeltag som går mot mungipan istället för lanen. Detta blir svårare med hjälptygel på. Jag har suttit på hästar som, förvisso med  vackert krökt hals, sprungit av ridbanan med mig när jag haft dem på graman, därför att min möjlighet att snabbt och effektivt stanna dem har försvunnit. Utan graman såg de inte lika vackra ut, men jag kunde mycket enklare styra dem dit jag ville.

Martingal

Martingal är den mest använda hjälptygeln. Det finns tillfällen när den är bra, men de flesta gånger den används, är den onödig och kan till och med försvåra ridningen.

Martingalen förhindrar oss från att ta tygeltag uppåt, vilket försvårar på hästar som bockar, eller går med huvudet för lågt. Inom travsporten sätter man på martingal på hästar som är alltför känsliga i munnen, just för att de inte skall få så mycket mot mungipan.

Eftersom man med martingal inte kan lyfta hästen huvud och det knappt går att leda, blir verkan rätt likt ett stångbetts

Martingalen ser till att tygeln fortfarande verkar mot lanen när hästen höjer huvudet, t ex på väg mot ett hinder. Således verkar tygeln likadant oberoende av var hästen har huvudet. Martingalen gör också att det alltid är lika långt mellan ryttarens hand och hästens mun, även när hästen höjer huvudet. När hästen höjer huvudet kommer munnen  närmre ryttaren så att man utan martingal får händerna i magen. Detta kan vara dumt inne på en hoppbana.

Graman

Gramanen är nog den mest omdiskuterade och hatade hjälptygeln av dem alla, och just för att det är så prestigeladdat att använda den eller inte används den många gånger vid fel tillfälle.

Gramanen är den mest mångsidiga av alla hjälptyglar, väldigt mycket beroende på att ryttaren kan reglera längden på den under ridturens gång. Hur den verkar, beror på hur man fäster den på hästen.

Fästs gramanen lågt, dvs. mellan frambenen, får man en tydlig riktning bakåt-nedåt på tygeltagen. Det kan vara bra ett kort tag på hästar som går med huvudet för högt, men gramanen är så klumpig i sin funktion att de flesta andra sätt är bättre.

Fäster man gramanen högt, dvs. vid ryttarens fot eller kanske till och med i sadeln, får man en lite annan effekt. Med gramanen fäst så, kan man få tydligare effekt i ett böjande tygeltag. Denna typ av gramananvändning är ofta avbildad och citerad under historien.

Eftersom man kan länga och korta gramanen kan man fortfarande använda alla tygeltag, vilket man inte kan med martingal. Många upplever att det blir svårare med ledande tygeltag med martingal, men det blir det inte med graman. Man kan också fortfarande lyfta hästens huvud med gramanen på. Om gramanen är sträckt just då är det naturligtvis svårt, men behöver man lyfta skall inte gramanen vara sträckt.

Eftersom gramanen löper genom bettringen är det omöjligt att rycka hästen i munnen med den. Dock har jag under alla mina år aldrig sett god ridning med graman. Jag har tidvis varit flitig användare av den men kan i backspegeln se att den nog gjorde mer skada än nytta på min ridning.

Thidemantygel

Om man vill ha gramanens effekt, men inte vill hålla i två tyglar, finns det ett alternativ som heter thiedemantygel. Enkelt uttryckt så har man klippt av gramantygeln ett par dm efter att den, underifrån kommande, har passerat bettet, och där sätter man fast den i den vanliga tygeln med en karbinhake. Som allt annat har även thiedemantygeln för- och nackdelar, men är nog en av de prylar där jag tycker att nackdelarna överväger.

När Thiedemantygeln är i arbete, gör den ett lika gott jobb som en graman. Problemen uppstår när man inte längre vill använda den. Till exempel så uppstår det vanliga problemet att det är svårt att styra, eftersom en sträckt thiedeman hämmar de ledande tygeltagen. Likadant har vi nog alla sett hästar på lång tygel, där thiedemantygeln hindrar dem från att föra nosen framåt och uppåt. Hästar går runt med halsen i båge och nosen strax framför framknäna trots att tygeln hänger. Det ser mycket obekvämt ut, och är det säkert också.

Att den inte går att snabbt koppla loss gör ju att thiedemantygeln påminner om martingalen. På en martingal kan hästen i alla fall röra huvudet normalt på lång tygel.

Som generell inspänning på lektionshästar och liknande vill jag inte rekommendera thiedemantygeln därför att den minskar ryttarens möjlighet att styra och bromsa och att den är obekväm för hästen på lång tygel. Som sådan inspänning rekommenderar jag den föga använda gouge-tygeln (en släkting till chambongen).

Bett

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet trycker mot en punkt, och hästen väljer att flytta huvudet/munnen eller vad det nu kan vara bort från det trycket.

Där bettet ligger i munnen, kommer det i kontakt med följande kroppsdelar:

  • Tungan. Tungan betraktas ofta som relativt okänslig, och bett som mest påverkar tungan är därför svåranvända. Jag tror idag att det är tvärt om. Tungan är mycket känslig, och bett som trycker mot tungan är obehagliga för hästen, varför det blir svårt att hantera en häst där bettet trycker för mycket mot tungan. Det märks tydligt om hästen lägger tungan över bettet, för då går den knappt att påverka. Det är vanligt att hästar som inte trivs med bettet (eller ryttarens hand, nota bene)  drar upp tungan eller sticker ut den åt sidan. Tungan är ju det enda organ i munnen som hästen kan flytta på. Riden av en ryttare med dålig hand hade hästen nog gärna flyttat bort fler delar av munnen.
  • Lanen, den tandfria delen på hästens underkäke. Trycker bettet mot lanen, uppmanas hästen att sänka huvudet genom att böja in nacken eller halsen, en bra effekt på hästar som går med stel hals.
  • Mungipan. Tryck mot mungipan uppmanar hästen att lyfta huvudet, en bra effekt på hästar som går med huvudet för lågt. Har hästen redan huvudet för högt, blir istället effekten att hästen för huvudet än mer uppåt och bakåt. Behöver man tvärbromsa, är ett tygeltag mot mungipan det bästa.
  • Läpparna. Flyttar vi bettet i sidled i hästens mun, vilket är möjligt med tränsbett, åstadkommer vi ett tryc på motsatta läpp och kan på det viset styra hästarna i sidled (ledande tygeltag).
  • Kindkedjegropen. Stångbett har en kedja, kindkedja (eng. chin = haka, kan också stavas kinnkedja). När man tar i tygeln, ökar kindkedjans tryck i kindkedjegropen. Detta tryck i kombination med mundelens tryck i munnen, föranleder hästen att föra nacke och panna framåt.
  • Gommen. Alla bett känns i hästens gom. Prova själv att lägga något på tungan och stänga munnen, utan att det som ligger på tungan samtidigt tar i gommen. Det går inte. Mången är rädd för att gomtryck skall vara skadlgt för hästen. Jag tror inte att tryck mot gommen är värre än tryck någon annan stans. Det pratas också mycket om vilka tränsbett som trycker i gommen och vilka som inte gör det. Jag vill inte ha åsikter om det. Det är ytterst svårt att undersöka vad som händer i hästens mun när vi använder bettet, varför allt som sägs är gissningar. Tryck i gommen är egentligen bara problem om vi rider med allt för åtdragen nosgrimma. Om hästen kan öppna munnen kan den enkelt undvika gomtryck.

Man kan även använda gomtrycket, men det görs sällan. Stångbett med mycket hög tungfrihet, s k skedbett, ger ett tryck långt upp i gommen, som förtydligar kindkedjans signal att föra pannan och nacken framåt och sträcka ut halsen. Med sådana bett skall man leka försiktigt.

Säkerligen påverkar bettet även kindens utsida, men detta nämns sällan.

Om man vill bilda sig en grov uppfattning om hur olika bett verkar så finns det en bra övning. Du behöver en medhjälpare (men ingen häst), de bett du vill testa, samt ett par tyglar.

Ställ dig på golvet och håll fram dina händer bredvid varandra med handflatorna upp. Dina handflator föreställer hästens underkäke, tummarna överkäken och mungipan finns där tumme och hand möts. Ta sedan bettet "i munnen" och låt medhjälparen stå bakom och ta tygeltag som vanligt. Om det är ett stångbett som du skall testa så spänn kedjan under "underkäken" precis som den skall vara.

Även om den här testen inte tar hänsyn till olika hästars olika munnar så är den lärorik. Framför allt inser man vilken skillnad det är i effekt på stångbett och tränsbett.

Ofta kallas ett bett som fungerar bättre för "skarpare". Det får det att låta som om det är fel att använda ett bett som fungerar bättre. Att en häst lyder bättre med bett A än med bett B, behöver inte betyda att bett A är mer smärtsamt eller obehagligt. Det är snarare tvärtom: bett B gör ont eller är obehagligt vilket gör att hästen har svårt att förstå det eller, för att undvika smärta, måste värja sig mot det. Med bett A, som känns behagligt för hästen i munnen och på ett bra sätt förmedlar ryttarens signaler, är hästen lugn och tillfreds och kan sköta sitt jobb utan att bli störd av ett dåligt bett.

Det bett som hästen lyssnar mest på är alltså inte det "skarpaste", snarare det mest välpassande.

Det finns en uppsjö av bett. Man kan dela in dem i tre grupper: tränsbett, stångbett och lyftande bett

Tränsbett

Tränsbett är bett där tygeln sitter mitt för bettets munstycke. Hit räknas det vanliga tränsbettet och dess tunnare kamrat bridongbettet, samt en mängd olika "specialbett"

I vår del av världen, och i vår tid, är tränsbettet det som alla ryttare och alla hästar först kommer i kontakt med. I äldre litteratur, från 1600- och 1700talen, kan man istället läsa att ovana ryttare inte bör umgås för mycket med tränsbett, eftersom de då blir för stumma och grova i sina händer. Av samma anledning sade man att hästar som rids för mycket på tränsbett blir stumma i munnen. Idag har pendeln svängt. Tränsbettet är normalverktyg, och istället varnar man för att stångbetten är mycket skarpa och svåra för hästen att förstå mm.

Tar man tygeltaget

  • Uppåt påverkar man mest mungipan och lyfter hästens huvud

  • Utåt så flyttar man bettet i sidled och största påverkan blir på motsatt läpp. På det sättet kan man styra.

  • Bakåt påverkar man lan, tunga och mungipa. Hur mycket det blir av var, beror på hur hästen håller sitt huvud.

Tränsbettets verkan påverkas inte enbart av tygeltagens riktning, utan även på hästens huvudställning. På hästar som går med huvudet för högt, är tränsbettets formgivande förmåga mycket litet, eftersom ju alla tygeltag uppmanar den att ta huvudet än närmare ryttaren = bakåt. Man kan dock alltid böja hästen med ett tränsbett, även om den går med huvudet för högt.

Hur skarpt ett tränsbett är, regleras av tre olika egenskaper:

  • Tjockleken. Ett tjockt bett är mildare än ett smalt.

  • Antalet leder. Ett ledat bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

  • Böjningen. Ett böjt bett verkar mer på lanen och mindre på tungan, och är därmed skarpare

Hur mycket tränsbettet verkar på tungan och hur mycket det verkar på lanen, beror på hur böjt och rörligt bettet är.

Tränsbettet är ofta ledat, men det finns även stela tränsbett. De ser ut som en grov pinne med en ring i varje ända. Är ett stelt tränsbett helt rakt ligger det enbart mot tungan och kan knappt användas. Det blir dessutom väldigt vingligt i munnen på hästen vilket knappast är behagligt.. Ju mer böjt bettet är, desto mera verkar det på lanen och blir i och med det skarpare. Till skillnad från ledade bett lyfter sig ett stelt bett från andra lanen när man tar ett tygeltag.

Ett normalt tränsbett är 2-delat med en led på mitten. Detta bett är rörligare, och tar man i ena tygeln lyfter det inte från andra lanen, vilket är fallet med det oledade tränsbettet. Även detta bett kan vara rakt eller böjt, och den böjda varianten lyder de flesta hästar bättre än den raka. Dessa bett finns också som ihåliga eller solida. Jag har hört sägas att hästar trivs olika med dem, men jag har aldrig märkt någon skillnad.

Jag gissar att 2-delade bett är de som trycker minst på tungan eftersom leden ju skapar en liten tunnel som tungankan ligga i.

3-delade tränsbett har blivit mycket populära de senaste åren. Jag var länge en vän av 3-delade bett, men när jag provade 2-delade igen märkte jag att mina hästar trivdes bättre med 2-delade. Jag tror att det 3-delade bettet trycker mer på tungan än det tvådelade. Hur mycket ett tredelat bett än böjer sig, ligger ju mittdelen kvar mot tungan.

Ovanstående bett är godkända på dressyrtävling i lätt klass, men det finns en uppsjö av andra tränsbett, bla:

  • 4-delade bett, som ser ut som 4 kulor på rad. Kallas waterford-bett
  • Saxbettet som har två munstycken fästa i samma ringar. Munstyckena är asymmetriskt delade, och lyfts därför effektivt från tungan.

  • Rullbett med ringar runt ett tunt munstycke, så att bettet kan röra sig även om hästen håller hårt i det

  • Gummibett läderbett och plastbett. Finns både ledade och oledade

  • Bett av andra metaller och även bett av två eller tre metaller. Det påstås att metallsmaken kan avgöra om hästen trivs med bettet eller inte

  • Tungfelsbett, på vilkas mitt det sitter en liten skedliknande grej, som skall ligga platt på tungan uppåt i munnen och hindra att hästen lägger tungan över bettet.

Jag är inte förtjust i något av de ovanstående.

Det finns ytterligare en egenskap att klassificera tränsbett efter, och det är utseendet på ringarna

  • Ringbett kallas den vanliga typen med runda ringar

  • D-ringbett har ringar som är avplattade mot hästens mun, så att det är svårare för bettet att glida in i munnen på hästen. Detta kan vara en fördel om man vill kunna ta kraftiga ledande tygeltag. D-bettets ringar är oftast fyrkantiga, så att tygeln sitter i ringens nedersta del. På det viset får man en effekt som liknar de lyftande bettens, fast inte lika markerad som hos dessa.

  • Eggbett kallas av okänd anledning bett, där munstycket blir bredare i ändarna, och bettet slutar i en oval ring.

  • Bett med parerstänger. Dessa bett har innanför ringen en stång som löper ca 5 cm uppåt och lika långt nedåt. Denna parerstång hindrar att bettet glider genom munnen på hästen på samma sätt som D-ringen och ger även ett tydligt tryck utanpå kinden, en funktion som liknar kapsonens.

Tränsbetten blir skarpare om munstycket blir tunnare. För tjocka bett skall man undvika, eftersom hästen inte kan stänga munnen om dem. Lagom tjocka bett är 14-18mm.

De allra flesta hästar trivs bra med ett vanligt tvådelat tränsbett. Det finns ingen anledning att leta efter sepicalbett.

Vi skall komma ihåg att det finns mycket lite forskning på hur tränsbett verklligen fungerar i hästens mun. Det mesta man hör är folks gissningar, och gissningar är det även när jag uttalar mig. Det är ju mycket svårt att titta in i hästens mun samtidigt som man använder tygeln. Och öppnar man hästens mun, ändras ju plötsligt förutsättningarna. I den tyska tidskriften Pegasus läste jag för några år sedan en artikel där de hade röntgat hästmunnar medan hästen dels var inspänd och dels reds på rullband. Det som noterades var att tränsbettet aldrig låg mitt i munnen och att lederna därför aldrig låg som man trodde. Den obelastade sidan av bettet låg rakt över tungan och den belastade delan parallellt med tygeln.

Stångbett

Med tränsbettet kan vi föra bettet i de flesta riktningar: bakåt, uppåt och åt sidan. Stångbettet kan vi bara föra bakåt och möjligen nedåt.

Namnet har stångbettet fått av de två hävstängerna, en på varje sida, som är idén med hela bettet.  Stången består av två skänklar, överskänkeln ovanför munstycket och underskänkeln nedanför munstycket Högst upp i överskänkeln sitter en kedja, kindkedjan, fast. Längst ned i underskänkeln sitter tygeln fast. Det är kindkedjan, som löper under hakan i kindkedjegropen, som skiljer stångbettet från de lyftande betten.

När man tar i stångtygeln, sträcks kindkedjan, och trycker i kindkedjegropen. Samtidigt trycker mundelen mot tunga och laner. För att neutralisera detta tryck ("gå undan för tryck") Väljer hästen att skjuta fram nacken och sänka halsen. Blir trycket för hårt och långvarigt viker hästen in näsan och hamnar bakom hand.

Ett stångbett rör sig inte i sidled i hästens mun och skall därför vara lika brett som hästens mun. Är bettet för brett vill hästen hålla det snett ( i sidled) i munnen. Då hamnar tungfriheten snett i hästen mun. Det är alltid den snälla delen av stångbettet som sticker ut utanför munnen på hästen.

Stångbettets konstruktion gör att det fungerar dåligt till ledande tygeltag. Ett ledande tygeltag skall ju flytta bettet i sidled, men försöker man detta med ett stångbettet åstadkommer man bara att bettet vrider sig i munnen på hästen. Hästen uppfattar det inte som ett ledande tygeltag. Därför kan det upplevas som svårare att styra hästen med ett stångbett än ett tränsbett.

Ett lyftande tygeltag skall ju gå uppåt mot hästens mungipa, men eftersom stångbettet bara klämmer åt om underkäken oberoende åt vilket håll vi tar tygeltaget, uppfattar hästen inte att vi lyfter.

Hur skarpt ett stångbett är, regleras av tre olika egenskaper:

  • Tjockleken på munstycket. Ju tjockare, desto mildare. Det är ingen bra ide att ha ett alltför tjockt munstycke, eftersom hästen då får väldigt mycket i munnen, och det blir bökigt för honom. En del bett är så tjocka att hästen har svårt att stänga munnen om dem.

  • Storleken på tungfriheten, dvs "böjen" mitt på munstycket. Ju högre och bredare denna är, desto mindre verkar bettet på tungan och mer på lanen.

  • Längdförhållandet mellan bettets över- och underskänkel. Ju större skillnad här, desto större är hävstångseffekten

Till gruppen av stångbett hör enkelt uttryckt alla bett som har en kindkedja. Utöver den vanliga "kandar-stången" förekommer även jaktstången, som också kallas kimblewick-bett. Även westernryttarnas stångbett hör hit, samt en uppsjö av olika bett med underliga namn (Liverpool-bett, bristol-stång mm) som förekommer i stort sett enbart inom körning.

Lösa skänklar kan ju vara lösa på olika sätt. Om de är lösa så att man kan dra den ena bakåt medan den andra inte följer med, är jag inte förtjust i dem. Sådana bett kallas i westernkretser för "correction bits" och skall användas just till det: Att under en övergång få stumma munnar medgörliga. Vad som händer om man drar i ena tygeln med ett sådant bett är att den andra skänkeln roterar framåt genom kindkedjans dragande. Samma sak händer med månget hackamore. När elever kommer in med sådana bett brukar jag binda ihop underskänklarna med ett höbalsnöre. Då får man skänklar som åtminstone nästan samarbetar med varandra och alla ryttare har hittils märkt att hästen är nöjdare med den inrättningen. Samma sak med samma resultat har jag mången gång gjort med hackamore.

Relaterade kapitel:
Kandar
Rida på en hand

Tungfrihet på stångbett

Tungfrihetens bredd skall vara smalare än tungan. Till vår glädje kan vi dock konstatera att tungor är rätt formbara och sällan är det problem för en avslappnad tunga att "slinka in" i tungfriheten. Tungfriheten går inte att göra bredare eftersom den ju måste vara smalare än vad lanerna är breda. Annars hamnar ju tungfiheten bredvid lanerna och sjunker ner och vips så ligger den på tungan igen. En man vid namn Segundo försökte lösa problemet genom att göra breda tungfriheter som smalnade av nedtill. Tanken är god så långt, men risken är stor att "insmalningarna" missar lanerna och blir skarpa hörn som trycker på demsamma. Inget bra.

Mycket av min hög tungfrihets-fobi försvann när jag en gång träffade en flicka med tre stora runda kulor piercade i tungan. På frågan hur det kändes berättade hon lugnt att hon efter hand hade fått matschande gropar i gommen där kulorna bekvämt låg. Samma sak är det nog med betten; hästens mun formar sig odramatiskt efter dem.

Höga tungfriheter är sällan mer än en centimeter högre än en normal, oftast skiljer det 4-5mm. Risken för skav i gommen, och vad man oroar sig för, är således inte särdeles stor. Skillnaden blir emellertid stor; hästarna reagerar kraftigt olika på dem. En del trivs med det, andra gör det inte. Förmodligen finns orsaken till detta att finna i hur hästarna i sin tur ser ut i munnen. En del har kaftigare tunga och gillar högre tungfrihet.

Vill man vara säker på att undvika gom-olyckor plockar man av nosremmen, Då kan hästen enkelt gapa ifall det skaver någonstans.

En allt för hög tungfrihet riskerar att bli ett otrevligt redskap eftersom hästen inte har samma möjlighet att undersöka och gosa med en hög port som med en låg. Vi vill ju kunna kommunicera med hästens tunga (den första muskel vi skall få hästen att vilja slappna av i) och då är det bäst om bettet tillåter hästen att hålla i bettet. Vad som är lagom där får man prova sig fram till.

Om man någon gång kikar in i hästen mun ser man att den smala tungan som vi oftast ser i hästen mun endast är tungspetsen. Längre in i munnen blir tungan markant kraftigare. Övergången mellan den smala och tjocka delen av tungan är tvär och markerad. Om en häst har denna övergång långt fram i munnen  måste en låg tungfrihet inskränka rätt avsevärt på möjligheten att "hålla tungan rätt i mun".

Om man rider på kandar, alltså stång plus bridong, finns det en risk att betten trasslar ihop sig om porten är för hög. Hästen lägger oftast bridongen ovanpå (mot gommen) stången varför det nog kan bli trixigt att hålla isär betten med hög port.

Kedjan på stångbettet

Blixten visar bettets vinkel när tygeln är sträck. Då är även kedjan sträckt. Om kedjan roterar mer än så här är kedjan för löst spänd.
När ryttaren lättar på handen roterar underskänkeln framåt och kindkedjan lättar sitt tryck.

Ibland här man sägas att man skall få in två fingrar mellan kindkedjegropen och kedjan. Dessa två fingrar kommer från en annan kontroll. Det är hur man kontrollerar om nosremmen är lös nog. Ofta hör man att samma princip skulle gälla för kindkedjan, men den har vi andra "regler" för.

Ett stångbett fungerar lite olika beroende på hur mycket bakåt skänklarna kan röra sig när man sträcker tygeln. Bäst effekt får man om bettet kan röra sig till maximalt 45 graders vinkel mot munnen. Om bettet vrider sig mer, kortar man kedjan och om det rör sig för lite, länger man ut den.

Således sätter man på kedjan på bettet och drar rätt bestämt bakåt i skänlarna. Då kan man enkelt se hur stor vinkeln blir. Detta skall din instruktör kunna hjälpa dig med.

Om raka och böjda stångbett

Det pratas mycket i akademiska kretsar om raka stångett, svängda stångbett, lyftande stångbett mm. Ofta kan detta vara svårt och förstå och jag skall försöka reda ut begreppen en bit för er.

Titta på betten på bilden nedan. Där har vi två raka och ett tillbakaböjt bett. De raka utmärker sig genom att tygel-ringen sitter fast i en linje mitt under överskänkeln. Detta gäller de två betten till vänster på bilden. Att skänkeln är rak eller svängd har ingen betydelse.

Bettet till höger skiljer sig från de andra två genom att tygelringen sitter fast en bra bit (ca 3cm) bakom lodlinjen genom bettet. Det är detta som avses med tillbakaböjda bett, som även ibland kallas för lyftande.

I akademiska kretsar anses ett tillbakaböjt bett får hästen att gå med munnen längre fram. Guérinière lär i sin bok skriva att sådana bett är mildare. Jag vågar inte lova att något av detta är sant.

På bilden till höger har jag fotoshoppat fram två framåtböjda bett. Sådana beskrivs av bland annat de la Guérinière. Han rekommenderar dem på hästar med mycket hårda munnar. Med ett sådant bett hamnar hästens näsa längre bak än på ett rakt bett. Jag har hört från dem som sett sådana bett användas att hästen mest hamnar bakom hand.

Ibland hör jag folk tro att dessa farmåtböjda bett skulle hjälpa till framåt-nedåt, men de tar alltså hästen nedåt-bakåt.

Vill man prova att rida med ett framåtböjt bett, kan man enkelt sätta på ett akademiskt bett (det längst till höger nedan) bak och fram.

Det är fler parametrar än dessa att ta hänsyn till när man väljer stångbett, bland annat skänklarnas längd och tungfrihetes form.

På bilden ovan har jag hängt upp tre andra bett för att visa hur betten roterar, beroende på vinkeln. De två vänstra betten är raka och hänger i stort sett rakt upp och ned. Betten lutar lite på grund av vikten från bland annat kindkedjekroken. Bettet till höger, samma modell som det högra bettet ovan, hänger på ett annat sätt. Här ser vi att överskänkeln lutar kraftigt tillbaka (åt höger i bild). Detta bett är tillbakaböjt. I akademiska kretsar anses sådana bett vara "lyftande". Guérinière  skriver i sin bok att de är mildare. Jag vågar inte lova någotdera.

Lyftande bett

De lyftande bett jag beskriver här skall inte förväxlas med de stångbett som i akademiska kretsar betraktas som lyftande.

Enkelt uttryckt, kan man säga att detta är stångbett, där man har tagit bort kindkedjan. Det är inte längre något som håller fast bettet, utan när man tar i tygel lyfts bettet i hästens mun och tygeltaget går huvudsakligen mot mungipan. Vi tänker oss då alltså att hästen håller huvudet med munnen nedåt marken, så med uppåt menar jag inte mot överkäken/gommen, utan mot mungipan och örat. Bettet fungerar alltså på samma sätt som om ryttaren rider med hög hand.

De idag vanligaste typerna av lyftande bett är:

  • gags och

  • Pessoabett.

Gags är en rätt klumpig konstruktion där tränsets sidstycke är omgjort till att löpa genom 2 hål, borrade i bettringen, ett ovanför och ett nedanför mundelen. Nedanför bettringen fästs tygeln i det förlängda sidstycket. Tanken var att då man tog i tygeln skulle bettringen lyftas och rotera så att bettet lyftes uppåt i hästens mun.

I början på 90-talet kom Pessoabettet. Detta är smidigare, och man sätter det på ett vanligt tränshuvudlag. Pessoabettet är ett vanligt tränsbett, där man har svetsat på en liten ring högst upp på bettringen, medan en eller två på varandra svetsade ringar är fastsvetsade längst ned på bettringen. På det viset har man konstruerat ett bett med 2 skänklar.

I den översta ringen, sätter man sidstycket, och tygeln fästs i någon av de 2 nedersta ringarna. Man kan även sätta tygeln i den vanliga tränsbettringen, och då har man ett vanligt tränsbett. Eftersom man fäster sidstycket högre upp på ett pessoabett än på ett tränsbett måste sidstycket kortas lite när man byter till pessoabett. Bettet skall ligga lika högt upp i munnen som ett vanligt tränsbett gör.

Eftersom tygeln inte sitter i munstyckets förlängning kan vi liksom med stången inte använda ett ledande tygeltag. Det enda som händer, är att bettets skänkel eller ring rör sig i sidled, inte bettet. Det kan därför upplevas som svårare att styra med ett pessoabett än med ett tränsbett.

Till skillnad från stångbettet kan vi här ta ett lyftande tygeltag och endast lyftande tygeltag eftersom bettet alltid åker uppåt i munnen när man tar i tygeln. Tygeltagen blir lyftande, oberoende av var hästen håller sitt huvud. Alla tygeltag går mot mungiporna och mot tänderna, vilket få hästar trivs med. Bett av denna typ får betraktas som "correction bits" som kan användas under en övergångsperiod. jag har aldrg sett en häst som vill söka stöd på bett av denna typ.

Att pessoabettet effektivt lyfter hästens huvud gör att det är bra på hästar som gärna bockar.

Kombinerande bett

Att det blir svårare att styra, och att stångbett och Pessoabett/gags är skarpa, gör att man ibland kombinerar dessa bett med ett tränsbett. Detta kan man göra på två sätt: antingen genom att helt enkelt lägga in ett tränsbett också. Detta gör man ofta med hackamore, och även med stång. Har man stångbett och ett tunt tränsbett, får man ett kandar.

Man kan även göra så, att man sätter en tygel till i bettet. Denna tygel sätter man mitt för bettets munstycke, och får på det viset en tränstygel. På pessoabettet finns ju redan en vanlig tränsring att sätta tygeln i, men på stångbettet får man sätta dit en "tränsring", och får då ett pelhambett.

Pelhambettet finns av många typer. Det kan ha ett munstycke antingen som ett tränsbett, eller som ett stångbett. Det finns även i gummi, plast och läder.

Det bekymmer man då skaffar sig genom att vinna tränsfunktionen, är att man har två tyglar att tampas med. Normalt är detta inget bekymmer (tycker jag), men eftersom många tycker det, har någon uppfunnit deltatygeln.

Deltatygeln är en ca 25 cm lång läderrem som man sätter som en ögla mellan stångtygelns och bridongtygelns fästringar. På denna rem sätter man sedan fast sin tygel. Tyvärr kommer man med denna lösning bara halvvägs. Man får här en tygel, som alltid tar i båda bettfunktionerna, och eftersom inte heller denna tygel kommer mitt för bettets munstycke, kan man fortfarande inte ta ledande tygeltag speciellt bra. Det är också fortfarande svårt att lyfta hästens huvud, eftersom man alltid har stångfunktionen inkopplad. Med dubbla tyglar klarar man galant av alla dessa funktioner.

Huvudlag

Först lite språkkunskap: Allt som sitter på en hästs huvud är inte ett träns. Träns heter det endast om det håller fast ett tränsbett. Det som håller fast andra bett-typer heter betsel eller huvudlag (huvudstol hette det i vissa delar av landet). Detta ger i sin tur att man endast kan tränsa om man använder ett tränsbett. Klär man på hästen t ex ett kandar är termen att betsla. Betsla heter det även om man har pelham, pessoabett, hackamore eller något annat.

Så, nog om detta

Hur ett betsel skall tillpassas står i de flesta böcker och lärs ut på alla hästskötarkurser. Intressant är att notera att man ändå alltid ser en mängd olika varianter på temat. Ofta kan man få ordning på mycket som anses som olydighet genom att rätta till betslingen.

Bettet hör man ofta att det skall ligga högt upp i munnen. Min erfarenhet är att hästen själv lägger bettet på en plats i munnen, där det är bekvämt att ha det. Tränsbett kan därför hellre ha något för långa sidtycken så att hästen kan flytta runt det i munnen. Idealet är att sidstyckena slakar när hästen själv nöjt håller bettet i munnen. För den ovane hästen kan det emellertid vara svårt att hålla i bettet om sidstycken är alltför långa. För stångbett kan det vara mer noga att sidstyckena håller bettet stilla eftersom tygeltagen drar stångbettet nedåt i munnen.

Käkremmen skall ligga an ungefär mitt på ganaschen utan att klämma. Gör den det är det ingen risk att den kväver hästen, vilket är motivet med knytnäven som skall få plats under den. Käkremmen är den mest överflödiga remmen på huvudlaget. förvisso kan man tänka sig att ett och annat huvudlag genom seklerna har hindrats från att åka av på grund av käkremmen, men eftersom remmen måste sitta så lös, är nyttan liten. Vill man ha huvudlag som tillvarje pris sitter stadigt, finns det mycket bättre lösningar. Jag har sällan käkrem på mina hästar.

Nosgrimmor

Nosgrimmor (eller ridgrimmor som det också kallas) finns av några olika modeller och spänns i och med det på lite olika sätt.

Syftet med nosgrimma råder det delade meningar om. Den vanligaste uppfattningen är att den skall förhindra hästen från att gapa. I den stillsamma ridning under trygga förhållanden finns det ingen anlending att hindra hästen från att gapa. Det är bättre att rerda ut varför hästen gapar och åtgärda probemet. Hästen gapar aldrig för att trilskas utan på grund av något obehag.

I äldre tider där man red under vildare förhållanden, som krig, kan det vara motevierat att förhindra atty hästen gapar. I sådana situationer kan tygeltagen bli rätt yviga och i stridens hetta kan hästen såklart vara ofokuserad på ryttaren, kanske rädd och helst vill gå där ifrån. Då kan det av ren säkerhet för både häst och ryttare vara motiverat med en nosrem som håller bettet kvar i munnen och gör att hästen måsrte fortsätta lyssna. Där säger jag inget om en nosgrimma.

Det framförs ibland att nosgrimman är en rest från det militära och att den sitter där för att soldaten skall kunna släpa fram sin dödströtta häst i den. Detta stämmer inte. Den som vill hävda det som sanning får gärna visa mig källan för påståendet. Militären hade främst nosgrimma på sina fält-huvudlag för att kunna binda hästen. Det var träns och grimma i ett. Man kunde plocka av bettet och låta grimman sitta kvar. Där hittar vi mycket av grunden runt alla traditionella remmar vi har på hästens huvud.

Jag tror att nosgrimman sitter på de flesta hästar enbart av tradition, och att man därför har letat efter en användning för den för att motivera sitt bruk. I en del kulturer, t ex westernrining, används inte nosgrimma. Inte heller satt det någon nosgrimma på böndernas åkerkampar. Nosgrimman är alltså mera betingad av kultur och tradition än av funktion.

Som prydnad kan dock nosremmen fungera utmärkt.

Nosremmen behöver sällan spännas särdeles hårt. Jag lärde mig som barn att man skulle få plats med två fingrar ovanpå varandra mellan nosrem och nosrygg. En bra regel är att man skall kunna få in en liten tändsticksask under nosgrimman. Om nosremmen spänns hårdare blir hästen oftast olycklig och irriterad på den. Jag har sett framgångsrika ryttare som med två händer spänner allt vad de kan för att hästen inte skall kunna gapa. Jag ser hellre att hästen kan gapa, åtminstone måttligt. Om man har problem med gapande hästar, är det oftast bättre att hitta ett bättre bett eller bättre ridning än att dra åt nosgrimman.

Den engelska nosgrimman

Engelsk nosgrimma

Den engelska nosgrimman skall enligt många sitta 2 fingrar nedanför kindbenen. Jag tycker att det är bättre att den sitter så nära kindbenen som möjligt utan att klämma på dem. Det är också här de flesta sätter den. Om nosgrimman sitter så högt är det ingen risk att mungipan hamnar i kläm mellan nosgrimman och bettet. Jag har sett hästar med sår i mungipan orsakade av att bettet klämmer fast mungipan mot nosgrimman i varje tygeltag. Dessa hästar brukar ofta (så klart) vara besvärliga i munnen, vilket i ett huj rättas till när man höjer upp nosgrimman dit den skall sitta, eller tar av den.

Remontgrimman

Remontgrimma, som den skall sitta

Remontgrimma eller tysk grimma som den också kallas, föll ur modet på 80-talet år sedan, mycket för att den ansågs ful, men den börjar åter bli på modet. Ful är den också de gånger den är felsydd eller sitter fel. Den del som ligger över nosen skall inte vara längre än ca 22 cm för att nosgrimman skall sitta bra. Ofta är den 27 cm lång. Då hamnar nosgrimman fel och ligger och trycker på bettet. En rätt sydd remontgrimma kan också sättas tillräckligt högt upp utan att klämma fast bettet, och då är det inte längre en ful betsling.

Jämfört med andra ridgrimmor har remontgrimman en stor fördelar: Den trycker inte på tänderna. Många av munproblemen hos hästar beror på vassa hakar på tänderna. När nosgrimman trycker på från utsidan blir det ännu värre. En remontgrimma ligger inte i närheten av kindtänderna, och kan därför inte irritera hästen där heller. (om hästen "plötsligt" får munproblem skall man låta en veterinär undersöka tänderna på den).

Samtidigt kan väl påpekas att remontgrimmans stora nackdel är att spännet på den hamnar mitt i dreglet som blir när hästen tuggar på bettet. Det kan vara svårt att hålla lädret mjukt och fint här, varför det ibland blir besvärligt att spänna nosgrimman.

Aachengrimman

Aachennosgrimma.

Aachennosgrimman; en engelsk grimma med en extra rem att spänna nedanför bettet, är nog den vanligaste nosgrimman idag. Den blev modern samtidigt som remontgrimman försvann i slutet av 70-talet. Jag har sett många unghästar som är mer irriterade än hjälpta av den nedre remmen. Det finns ingen anledning att spänna ihop hästens mun i onödan, och på hästar som tycker illa om bettet föreslår jag att man först provar att lätta på nosgrimman innan man spänner den ännu hårdare, och kanske tar bort den nedre remmen.

Micklem bridle

Micklem bridle

Plötsligt fanns Micklem bridle överallt. Den kom i samma alternativ-rörelse där bettlöst blev populärt. Man kan använda ett Micklem som ett sidepull, och det var väl därför den först blev populär.

Till skillnad från sidepull och de flesta andra bettlösa betslingar så trycker den inte mot tänderna. Det beror på att den övre remmen, just som på pullagrimman, sitter så högt att den ligger över ganaschen och inte över tänderna. Den nedre remmen ligger tillräckligt lågt för att inte trycka på tänderna.

De flesta som använder micklen gör det idag tillsammans med ett bett, och då får micklem-huvudlaget samma funktion som en betydligt billigare men inte lika moderiktig pullargrimma.

Pullargrimman

Pullargrimma

Pullargrimman är rätt okänd och jag skulle inte förvånas över att det beror på det underliga namnet. Att rida med något som heter pullargimma kan kanske signalera att ens häst inte är uppfostrad. Jag tycker det är dumt, för pullargrimman är bra!

Till skillnad från dess släkting aachengrimman så sitter den övre remmen högre. Om grimman är rätt anpassad ligger den övre remmen runt ganaschen och trycker alltså inte på tänderna. Den nedre remmen löper som på en remontgrimma och ligger inte heller och trycker på tänderna.

Tidigare var pullargrimman inte tillåten i dressyr vilket jag tror ledde till aahcnegrimmans stora frammarsch under 80-talet. Hade pullargrimman varit tillåten då hade vi nog sett fler sådana. Traditionen är emellertid en envis spelare och eftersom vi är ovana att se pullargrimmor är det ingen som köper sådana, såvida vi inte skulle få en stor kampanj runt dem, och det har vi nästan fått, men då heter de micklem bridle.

Nacktryck

Just nu designas många huvudlag som skall förhindra tryck i nacken. Detta är modernt till och från, och däremellan är tryck i nacke högsta mode. Just nu pratas det om hur irriterande det är för hästen med tryck i nacken. Jag skall inte säga emot där. Det är möjligt att tryck i nacken är irriterande för hästen, men det finns i så fall enklare sätt att bli av med det än att specialdesigna huvudlag.

De flesta gånger man ser sådana huvudlag används de med tränsbett, vilket visar på hur ologisk tanken är. Tränsbett trycker inte i nacken. Är huvudlaget väl tillpassat - vilket det ju skall vara - håller hästen själv bettet i munnen. Det hänger alltså inte i nacken. Detta ser man genom att bettets mundel inte är mitt under sidstyckena, utan hästen har själv lyft up bettet så mundelen ligger framför sidstyckena.

Vad händer då när vi sträcker tygeln? Då åker ju tränsbettet än längre upp i munnen, mot mungipan, och belastningen blir om möjligt än mindre.

Dock finns det en risk att få belastning i nacken även vid ridning på träns, och det är om man har dragit åt nosgrimman alldeles för hårt. Hästens huvud är ju kilformat, så en hårt åtdragen nosgrimma strävar efter att glida nedåt, och då blir såklart nosgrimmans sidstycken belastade och vi får en belastning även i nacken. Men detta råder vi ju bättre bot på genom att öppna eller ta bort nosgrimman, än att betala dyrt för ett design-träns. Jag tror hästen blir lyckligare också, om vi öppnar nosgrimman istället.

Vid ridning med tränsbett är det enda som möjligen kan trycka i nacken alltså huvudlaget egna vikt, och det mildrar man enklast genom att göra huvudlaget så lätt som möjligt, inte nödvändigtvis genom specialdesign.

Vid ridning med hävstångsbett blir saken lite annorlunda. Där får man ett fullt mätbart tyck i nacken när tygeln sträcks. Det kan man erfara genom att sätta ett finger under nackstycket och sedan sträcka tygeln. Detta brukar emellertid betraktas som positivt, eftersom det är en uppmaning till hästen att sänka huvudet, vilket ju är en sak vi ofta vill få hästen att göra. När vi lättar på stångtygeln, minskar desutom trycket igen. Detta tryck på nacken betraktas alltså ofta som något positivt, men lika ofta anses det som negatvit och skadligt för hästen.

Nej, jag tror inte att de dyra designtränsen skapar något bättre för hästen. Den som vet annat, får gärna höra av sig.

Tyglar

En normal tygel är ca 320 cm lång. Till ponnyer finns kortare tyglar. Förr, och speciellt på stångtyglar, var tyglarna olika långa så att den vänstra tygeln gjordes 3 cm längre än den högra. Det gör att tygeländarna ligger snyggt bredvid varandra när de faller ner på hästens högra sida. Dessa tyglar hade också en liten läderslejf sittande om båda tyglarna. Normalt hade man den längst ut på tygeländan. Men när man red med en hand sköt man fram den här läderslejfen och hade den alldeles bakom fingrarna. Då var det ingen risk att tyglarna gled i handen på ryttaren och blev längre och längre. Denna slejf fanns fortfarande på 90-talet kvar på en del stångtyglar, om än i rudimentärt skick, men nu är det länge sedan jag såg en sådan.

Vad man skall tänka på när man köper tygel är vilken typ av beläggning man vill ha, och vilken bredd. En vuxen person med normala händer håller bäst i en tygel som är 16 - 20 mm bred. Män med stora händer kan ha bredare tyglar. Att rida med en onödigt smal tygel är inte bra. Den är svårare att hålla fast och man får ta i med mer muskler för att hålla fast den, vilket leder till en okänsligare hand. Har man två tyglar som vid kandar, brukar man ha den ena smalare, 14-16 mm. Detta för att det inte skall bli för mycket att hålla i handen, och för att man lätt skall kunna skilja dem åt.

När man köper ett träns får man oftast med en vävribbtygel, en textiltygel med tvärslåar (ribbor) av läder med 13 cm mellanrum. Man rider länge och bra med en sådan tygel, men jag irriterar mig alltid på att det är så långt mellan ribborna. Det borde sitta dubbelt så många ribbor på dem. Ribbtyglar ger ett bra grepp i alla väder.

Gummityglar är enklare att reglera längden på, eftersom man inte måste hålla vid en ribba som på ribbtygeln. Likadant så upplever många ryttare med dragiga hästar att det inte gör lika ont i handen med en gummitygel som med en vävribbtygel. Nackdelen med gummitygeln är istället att det är svårt att veta hur lång den är och att man har båda lika långa, just för att det inte finns några utsedda greppställen på den. Nuförtiden finns det även rätt tunna och fina gummityglar

Nu behöver inte en lädertygel vara slät. Jag har gjort mig några lädertyglar med läderribbor var sjätte centimeter. Det finns numera läderribbtyglar att köpa, men där sitter ribborna, precis som på vävribbtyglarna, för glest enligt min uppfattning. Jag vill ha dem med cirka 5 centimeters avstånd

Vill du ha ett email-meddelande när jag har kurs eller sadelvisning i din närhet? Klicka här.