Ridhandboken Del 13 - Om galopparbete

Våga öva i galopp

De flesta elever som kommer till mig tränar saker i skritt, men framför allt tränar de saker i trav. När de börjar galoppera slutar de ofta att träna saker och – bara galopperar. Att galoppera blir som en övning i sig, istället för att, likt traven, låta galoppen vara en gångart som man övar saker i.

Vill man få en bra och användbar galopp där man kan göra roliga saker, så måste man börja göra roliga saker i galopp, inte bara rida runt i den. Samtidigt kan vi tillåta att galoppen ligger lite efter i utbildning eftersom saker ju är enklare att göra i skritt och trav.

Hur tidigt i utbildningen man kan börja använda galoppen och vilka övningar som är lämpliga att rida i galopp beror så klart på hur bra galoppen är. Genom århundradena har man ägnat mycket kraft på att förbättra ridhästarnas galopp. Det är därför man har avlat in så mycket fullblod. Därför skall man inte vara förvånad över att raser som inte är avlade för ridning, till exempel våra arbetshästar, inte har samma förmåga att vara dansanta och rörliga i galopp. Min egen lille fjording Blixten galopperar helst inte ens i hagen utan ryttare och slipper därför att galoppera under ryttare också. Vi kan galoppera i god fart på fältet, men krumelurer på ridbanan – det bara fungerar inte.

Men tidigare än vad många verkar tro kan man börja rida små övningar i galopp på de flesta hästar, inte bara följa volt och fyrkant. Jag kommer skriva förslag på övningar nedan.

Fatta galopp

Det finns en liten bok som heter "reflection over canter", där gamla mästares skrifter om galopp är citerade. Bland annat beskrivs Gueriniere och överste Podhajsky. Jag har själv inte läst boken, bara fått den recenserad för mig. Slående är i alla fall att alla beskriver galoppfattningen på olika sätt, och att det är svårt att hitta någon gemensam nämnare för hur olika mästare anser att man skall fatta galopp.

Galoppfattningen är alltså ett mysterium. Jag tror inte att det är ena eller andra skänkeln som åstadkommer galoppen, eftersom vi använder skänklarna på samma sätt när vi vill åstadkomma andra saker. Till exempel är hjälperna i fattning med innerskänkeln slående lika hjälperna i öppna. Själva galoppfattningshjälpen ligger alltså fördold i allt det där vi gör i fattningen utan att veta om att vi gör det.

I galoppen är hästen asymmetrisk. Innerbenen är hela tiden längre fram än ytterbenen, inner rygghalva är hela tiden högre än ytter rygghalva. Det finns nog fler exempel på asymmetrin. Förmodligen är det denna asymmetri vi själva på något sätt visualiserar för vår häst när vi får den att galoppera.

Man ser ofta ryttare krångla till galoppfattningen i onödan och lika ofta att ryttare omedvetet ger en massa hjälper som inte alls har med galoppfattningen att göra. Om jag bara är på en skogspromenad är det inte så noga vilka hjälper jag använder för att få hästen i galopp. Där är det viktigaste att hästen alls kommer till galopp. Själv gör jag helt enkelt så ute i naturen att jag ställer mig i fältsits och kommenderar galoppen med rösten, på samma sätt som när jag longerar.

På dressyrbanan har vi ju ett annat krav på galoppfattningen, vilket för övrigt är samma krav som vi har i alla övergångar, nämligen att hästen är i balans hela tiden och att hästen kan gå till önskat tempo i galoppen direkt från den gångart och det tempo som vi befinner oss i och därmed så har vi ju en annan situation än ute i skogen.

Dessutom varierar sättet att fatta galopp på mellan en erfaren häst och en oerfaren och på samma sätt tillåter vi oss på den ovana ryttaren lite yvigare gester än vad vi kan tillåta oss om vi med galoppfattningen vill gymnastisera vår häst.

När du fattar galopp måste du vara noga med din egen balans. Man ser ibland att folk lutar sig framåt för att titta på hästens ben mitt i fattningen. Då är det inte lätt att rida samtidigt. Likadant ser man att folk när de tycker att skänkelhjälpen inte har fungerat, kastar fram överlivet. Det finns tillfällen då sådana lösningar duger, men på dressyrhästen kan vi aldrig få den kvalitén på fattningen som vi önskar med sådana metoder.

Vi måste ha en bra framåtbjudning, annars blir det inte någon galopp.

En okomplicerad fattning får jag om jag balanserar på inner stigbygel och smackar. Ibland kan jag behöva förstärka med spö eller skänkel. På Strömsholm lärde jag mig att man för att fatta galopp skulle krama på yttertygeln och spänna inre skinkan, inget mer, och det fungerar faktiskt. Förutsättningen är då att man har en häst som är hyfsat lydig, Den senaste tiden har jag flera gången fått elever att åstadkomma snygga fina fattningen genom att be dem spänna inner lår.

När jag själv försöker att göra en fin fattning är det stundtals lårspännandet som blir det bestående intrycket, och stundtals att jag lyfter inner höft framåt-uppåt. Det sista kan ju liknas vid ryggspelet i den 3-taktsgalopperende hästens rygg, där yttersidan hela tiden är lägre än innersidan.

På hästar som väljer att öka farten när du ber om galopp kan det vara lämpligt att bromsa med innertygeln. Detta gör att hästen inte klarar att rusa iväg, utan den måste "stanna upp" och fundera på vad ryttaren vill. Då tar hästen samtidigt rätt på sin balans vilket ger honom möjlighet att fatta en sansad galopp.

Med tiden kan man leka hej friskt just med galoppfattningarna. En lydig häst skall när som helst vara beredd att fatta galopp, like beredd som den hela tiden skall vara att till exempel stanna. Man kan fatta galopp i öppna och behålla öppnan. Man kan från en stor trav fatta en liten, samlad galopp och många fler roliga lekar där endast ens egen fantasi är begränsningen.

Roligt är att från en liten galopp rida fram i en stor trav. Där sätts även ryttarens förmåga att avbryta galoppen. Att sluta galoppera är inte alltid att bromsa. Vi skall inte bromsa bort galoppen, vi skall instruera hästen vad den skall göra istället. Om vi tar för vana att bromsa och på det sättet få trav eller skritt, får vi problem den dagen vi vill minska galoppen till en piruett eller liknande.

Vi skall tidigt lära hästen att förstå galoppfattningen. En del unghästar galopperar otvunget även i de tempon som är lämpliga för ridbanan. Vi kan då även lägga in galoppövningar i det dagliga arbetet. En del hästar har svårt för galoppen och det är då motiverat att vänta med den tills hästen har god ordning på kroppen i de andra gångarterna. Ibland kan man behöva vänta flera år. Träningsmässigt finns det ingen anledning att galoppera hästen innan den behärskar de flesta rörelser i de lägre gångarterna. Det är samma muskler som arbetar i skritt som arbetar i trav, och som även arbetar i galopp. I långsamma gångarter är det mindre risk att musklerna slits. Skritt är ridningens Tai Chi, och skall ur träningssyfte inte underskattas. Galoppen behövs emellertid för att träna galoppens koordination.

Galoppfattningspanik

Ofta stöter jag på och hör om folk som har problem med galoppen. Det verkar vara vanligt att hästar stressar i galopp, eller blir olydiga i galoppen. Det är tydligt att många fler har problem med galoppen än med de andra gångarterna. Det torde finnas någon gemensam nämnare för detta vanliga problem, även om problemen ser olika ut för olika ekipage.

Jag tror att problemet ofta består i en ”konflikt” mellan hästen och ryttaren, i det att vi egentligen inte låter hästen göra det vi ber den om. Jag brukar kalla en del av problemet för ”galoppfattningspanik”.

Ofta ser jag att ryttare fattar galopp, och direkt när hästen börjar galoppera vill de förhålla hästen eftersom det strax upplevs gå för fort. Direkt när hästen lyder oss ger vi alltså ett kontrakommando, som hästen rätt ofta upplever som en korrigering. Han lyder oss och direkt när han gjort vad vi ber om bestraffar vi det han gör med en ny hjälp. Det är ingen bra pedagogik

Här har vi ett av problemen. Ryttaren är helt enkelt lite farträdd. Därför blir det omedvetet en förhållning just när hästen galopperar. Detta leder ofta till at hästen bockar i fattningen, vilket ofta får ryttaren att än mer bromsa i förebyggande syfte.

Speciellt på den unga hästen kan det bli en rätt markant fartökning just i fattningen. Om vi har is i magen där, märker vi oftast att hästen strax rättar in sig i galoppen och galopperar i ett rätt vettigt tempo. Var gärna beredd på fartökningen genom att hålla i manen, så ni inte trillar bakåt och på det viset förhåller eller stör hästen. Genom att på detta sätt få ryttaren att undvika dubbelkommandon i fattningen, har jag fått bort månget galopp-problem.

Man kan även se samma problem vid longering. Den unga hästen, eller hästen med klumpig galopp, kan vilja ha en stlörre volt att galoppera på än den som linan bjuder. Då blir det lätt att hästen fattar galopp och samtidigt försöker öka vilten, alltså galoppera rakt fram. Då får den direkt ett drag i linan som den upplever som en kontrahjälp eller bestraffning, och samma frustration uppstår, en frustration som öäven där ofta leder till bocksprång.

Galopp går normalt fortare än de andra gångarterna. Det håller alla med om, och då får vi låta det gå fortare. Hästen är van att galoppera i den farten och tycker inte alls att det går lika otäckt fort som ryttaren gör.

En annan ingrediens i galoppfattningspaniken kommer sig av alla panikframkallande krav som ryttaren upplever på sig i fattningen. Vi ”lär” oss ju alla att i fattningen skall hästen vara ställd hit eller dit och det skall vara halvhalter och skänklar här och där och dessutom skall fattningen vara på rätt ställe och hästen skall lyfta sig in i fattningen och HJÄLP!!!

Glöm allt det där. Visst skall vi med tiden kunna göra en skolad fattning på ett förutbestämt ställe där hästen är kvar i tempo och samtidigt ökar sin samlingsgrad, men det är inte riktigt det vi behöver öva på vår galopprädda häst. Ta istället och se hur okomplicerat hästen fattar galopp i hagen. Det är så vi skall göra.

Vill vi få en behaglig galopp, skall vi se till att hästen är förberedd för att galopper. Det betyder inte i första hand en halvhalt, utan att vi har bjudningen! Med galopproblemshästar brukar jag be ryttaren trava rätt fritt på en volt i ett behagligt framåt-tempo och känna att hästen själv och med glädje söker vägen. Bjuder framåt, helt enkelt. När vi väl åstadkommit det, belastar vi innerstigbygeln och smackar. De allra flesta hästar rullar du enkelt och okomplicerat över i en behaglig galopp. Låt det gärna ta en kvarts volt för hästen att först att det nu är galopp vi vill, och låt den fortsätta i fri form efter fattningen! Hellre en lugn galopp en än snygg fattning. Dessutom blir det med denna okomplicerade fattning nästan alltid rätt galopp.

Fel galopp får vi oftast om ryttare försöker styra samtidigt som de fattar galopp. Se till att hästen förstår vägen, och fatta då galopp. Bara en sak i taget. Det är av den anledningen det på ridbanan finns ställen som är mer ”fattningsbara” än andra. Det är ställen där väggarna styr hästen. Ni har säkert hört att man skall fatta galopp när man är på väg mot väggen, inte bort från den, och liknande saker.

Tyvärr ser jag ofta att ju svårare hästen har för galopp, desto mer komplicerar ryttaren sin fattning. Ju räddare man är för sken och bocksprång, desto mer avvaktande och förhållande fattar man galoppen. Det fungerar inte. Våga vara ful! Våga göra den okomplicerade framåtfattningen, och era galopp-problem är snart betydligt mindre.

Galoppfattningslekar

Jag tänkte jag skulle ge er lite inspiration om roliga sätt att öva galoppfattningar. Det är så lätt hänt att man alltid gör fattning på samma sätt, istället för att leta fram många olika sätt. Det sista gör ridningen mycket roligare.

Min idé, eller en av mina idéer med ridutbildningen är att man när som helst skall kunna göra vad som helst. Därför skall hästen hela tiden vara beredd att förändra sig och ett sätt att åstadkomma detta är att se till att det händer något. Här kommer en del galoppfattningslekar:

• Vi kan göra de så enkelt som dressyrprogrammen gör. Vi fattar galopp vid en bestämd punkt efter väggen, från skritt eller trav.

• Vi vänder snett igenom och fattar galopp vid passerandet av medellinjen.

• Vi rider en öppna efter väggen, och galopperar vidare i samma öppna.

• Vi rider sluta efter väggen, och galopperar vidare i samma sluta.

 • Vi rider sluta efter diagonalen och galopperar vidare i samma sluta.

• Vi rider en 10-metersvolt på långsidan och fattar galopp när volten börjar, efter halva volten eller när volten tar slut.

• Vi rider serpentiner över medellinjen med varannan båge i galopp och varannan i trav eller skritt.

• Vi rider samma serpentin med varannan båge i galopp, men fattar förvänd galopp istället

• Vi rider öppna efter långsidan och galopperar iväg i en diagonal sluta.

• Vi kan fatta stor galopp ur stor trav, liten galopp ur liten trav, stor galopp ur liten trav eller liten galopp ur stor trav.

• Vi kan byta ut ordet trav till ordet skritt i övningen ovan.

• Vi kan räkna steg och till exempel från halten skritta fem steg och låta det sjätte vara galopp.

• Vi kan träna på att från skritt galoppera fem språng för att sedan skritta igen.

• Med mera.

• Vi tränar alla ovanstående övningar från skritt och trav.

• Vi kan konstatera att dessa övningar även låter sig lekas utan galopp, med övergångar mellan skritt och trav

• Vi kan även konstatera att alla ovanstående övningar även kan tränas som avbrott från galopp, om man läser dem baklänges.

Relaterade kapitel:
Kontraböjning

Byta galopp

Innan vi går in på hur man skall byta galopp måste vi reda ut varför vi vill göra det. Är det en hopphäst vill vi att den skall byta "i förbifarten" med så lite energi som möjligt och så lite rörelse som möjligt. På en dressyrhäst däremot är ju avsikten med galoppombytet den samma som med allt annat vi gör inom dressyren, d.v.s. att stärka och gymnastisera hästen. Grunden är ändå densamma, jag skall försöka att hålla mig på "neutral mark" här.

För hästen är galoppombytet inget krångligt. Det gör det lekande lätt i det fria, och kan glatt växla mellan olika sorters byten, såväl rena som orena och galopperar gärna även i såväl förvänd som i korsgalopp. Hästen verkar således inte ha samma prestigefyllda ångest runt bytena som mången ryttare. Det är nog detta som gör saken svår: hästen är inte helt sams med oss om vikten av att byta galopp, eller byta på ett visst, ”rent” sätt.

Jan Brink sade i en film av Tobbe Larsson att vi kan börja träna galopp-ombyten när vi kan kontrollera och variera galoppen. Där är nog anledningen till att många aldrig kommer till galopp-ombyten. Vi är för dåliga på att träna hästen i galopp. Allt för många liksom bara galopperar utan att öva saker i galopp. Har du full kontroll på galoppfattningar, kan reglera tempot i galoppen, rida lite sidvärts och förvänt och även få snygga avbrott från galopp, skall det inte vara några större problem att byta galopp också. Men om du bara ägnar dig åt att ”åka runt” i galopp istället för att träna i galoppen, ja då blir såklart bytet svårt också.

För att få rena byten måste du först kunna få rena galoppfattningar. Om du kan fatta galopp utan att hästen ökar tempo, utan att hästen belastar tygeln, utan att form och riktning går förlorad, ja då kan du säkert även byta galopp. Är galoppfattningen ett problem och stor och klumpig, blir galoppombytena likadana. Kan du fatta galopp i balans från skritt, utan mellansteg i trav, kan du nog byta galopp också.

Det orena bytet, där hästen byter fram men inte bak, hänger ofta ihop med att hästen ökar farten och skjuter iväg. Det märker du som att det blir en ökad belastning i tygeln. Var lika noga med vägen, tempot och formen i bytet som du är i andra rörelser. Detta är ingen katastrof, utan visar bara på att vi måste träna mer. Hellre ett orent byte än inget alls.

Hjälpgivningen i ett byte skiljer sig inte så mycket från en vanlig galoppfattning. Det finns många sätt att skrämma varandra om hur hjälperna skall användas men det mesta av sådana diskussioner är just ryttares vanliga sätt att skrämma varandra med hur svårt allt är.

Ett snyggt galoppombyte måste planeras och övas. Vanligt nybörjarfel är att försöka göra allt samtidigt; ny väg, ny böjning, ny galopp i samma språng. Det fungerar sällan. Ingen ryttare kan ge så många hjälper med exakthet och känsla samtidigt, och ingen häst klarar att reda ut det heller. Därför brukar man länge under hästens utbildning dela upp galopombytet under tre steg.

I steg ett böjer du om hästen.
I steg två flyttar du din vikt, dvs. byter från din vänstersits till din högersits, eller tvärtom
I steg tre kommer själva hjälpen som får hästen att byta.

Dessa saker kan du öva även utan att byta, och även i andra gångarter. Har vi full kontroll på omböjning i de andra gångarterna har vi det förhoppningsvis i galopp och kan således utan problem få till ett byte.

Som den slutliga hjälpen för att få hästen att byta, brukar man nämna ytterskänkeln. Många använder ju ytterskänkeln även till att fatta galopp, så då borde bytet fungera också.

Tänk sedan i bytet som i allt annat: En hjälp i taget, och fråga hjärnan om lov innan någon hjälp används. Inga kast med överlivet, inget dragande i någon tygel. Bara lugna fina hjälper.

Att göra ett rent och snyggt byte kräver mer träning för ryttaren än det gör för hästen. det är ett av de moment i ridningen som kräver mest "timing". Man behöver öva för att lyckas.

Galoppombytes-skräck

När jag undervisar är det nog få saker som ger elever större prestationsångest än när man börjar prata galoppombyten. Hellre piafferar elever och gör annat ur svår klass, än försöker att byta, en liten rörelse som introduceras redan i medelsvår B.

Varför är galoppombyten så ångestframkallande? Varför är galoppombyten så omdiskuterade? Jag tror inte att det har att göra med att rörelsen i sig är speciellt svår att utföra, utan för att den är så enkel att granska. Vi kan där jämföra galoppombytet med halten. Alla klarar att se om hästen står med alla fötter rätt placerade i halten. Likadant är det lätt att se om bakbenen byter för sent i galoppombytet. I och med att det är lätt att se, men ändå betraktas som svårt, för de flesta ryttare tidigt diskussioner om galoppombyten, och eftersom de går att diskutera tillmäts de betydelse. Det är ju lätt för den okunnige att se de enkla felen och bedöma en ryttare efter detta.

Vi hamnar där i en situation att mången god ryttare undviker att träna galoppombyten eftersom de riskerar att misslyckas med dem. Men vem kommer någonsin att lyckas, om man aldrig försöker?

Eftersom det är lätt att se felen i galoppombyten heter det också att det är lätt att hästen vänjer sig vid att byta på fel sätt. Visst är detta helt rätt, men det är ju lika lätt hänt att hästen lär sig mera svårskönjbara saker fel. Fast då märker förstås inte åskådaren, eller vi själva, det och såväl diskussion som skam uteblir.

Ett exempel som jag där brukar jämföra galoppombytet med, är galoppfattningen. Ägna en stund nästa gång ni ser en ryttare rida, att försöka att utröna vilket ben hästen börjar att galoppera med. Svårt? Javisst. Viktigt? Tja, lika viktigt eller oviktigt som rena byten.

Det är lika vanligt, eller till och med vanligare att hästen ”gör fel” i galoppfattningen som i galoppombytet. Men eftersom det är svårare att se och därmed inte uppmärksammas vågar vi fatta galopp trots att vi har åskådare på läktaren. Våra galoppfattningar undgår oftast kritisk granskning, men våra galoppombyten får direkt såväl kunniga som okunniga blickar på sig.

Här har hoppryttare en härlig förmåga att säga ”so what” om bådadera. Hoppryttare vågar visa sina byten och brukar kommentera dessas utseende med att ”huvudsaken att hästen byter”. Det är ju faktiskt samma behagliga inställning som vi alla har med våra galoppfattningar. Om resultatet av fattningen blir att hästen galopperar, betraktar vi fattningen som lyckad. Låt oss hålla samma nivå på bedömningen av galoppombytena.

Förberedande galoppombytes-övningar

Att byta galopp kan beskrivas så enkelt som att fatta höger galopp ur vänster galopp, men alla som försökt vet att det inte är så enkelt. När man börjar öva galoppombyten blir det sällan bra eller vackert och få av oss har möjligheten att först lära oss det på en häst som redan känner till övningen.

Det är inte svårt för hästen att byta galopp. Det svåra är att förstå att det är det som ryttaren vill. När väl den barriären är bruten, kommer bytena mycket enklare.

Galoppombytet kompliceras också av att vi måste göra ganska många förändringar i hästen. Vi måste sitta om från högersits till vänstersits, eller tvärtom, och måste böja om. Ovanpå detta måste vi rida vår häst framåt, mot den punkt vi tänkt oss. Det fungerar dåligt att bara stirra på inner bog för att se om det blir ett byte.

Tänk er, där ni nu sitter, in i känslan av att galoppera i höger galopp. Tänk nu istället hur det känns att galoppera i vänster galopp. Den förändringen behöver kunna göras på er galopperande häst, för att klara bytet. Du måste kunna sätta om dig och helst forma om hästen i den gamla galoppen så allt detta är kalrt när det är dags att göra bytet. Jags er för många som försöker att få plats med allt detta i samma språng som bytet skall ske. Få av oss hinner detta, speciellt inte om vi är ovana vid att byta, så låt bytet ta tid. Gör alla förberedelser först.

1) Kunna fatta galopp

Det finns en hel del för-övningar som vi bör träna på och behärska, innan vi kan räkna med att få kontrollerade och rena byten.

I kapitlet Galoppfattningslekar beskriver jag en rad övningar. Om man behärskar dessa, åtminstone dem utan sidvärtsrörelser, är man ett steg närmre rena byten. Se till att övningarna blir utan en massa mellanliggande steg i trav, utan att hästen hänger i handen och utan att det blir en fartökning när hästen fattar galoppen.

2) Förvänd galopp

Även är det bra att vara trygg i förvänd galopp. I ju mer konstiga situationer man kan fatta galopp och galloppera, desto enklare är det att nå bytet. Är hästen bekväm med förvänd galopp får man många fler ställen att byta galopp på, och man behlver inte ha bråttom att byta innan diagonalen tar slut, eller vilken väg man nu valt. Så öva förvänd galopp!

3) Variera galoppen

Innan du kan byta galopp måste du behärska galoppen lika bra som du behärskar skritt och trav, och kunna variera hästen och övningen i galopp.

4) Enkla byten

Redan i LB-dressyr möter man den första förberedande övningen: Man skall ur galopp skritta några steg (4-6), och sedan fatta den andra galoppen. Se till att ni har bjudning i dessa steg, så hästen är beredd när fattningen kommer.

Där har vi även en annan viktig förberedelse för bytet: Att kunna bryta av med bibehållen bjudning, och helt förbereda (= forma om) hästen för den nya galoppen redan före avbrottet. Man hinner inte så mycket på de fyra skritt-stegen.

Jag tror att man gott även kan prova att man kan bryta av till trav några steg och fatta nya galoppen. Det brukar heta att hästen då i framtiden då väljer att trava med bakbenen i bytet, men jag tror inte det sambandet finns. Att det heter så är nog för att det i båda fallen är trav varför ”folktron” säger att det ena beror på det andra.

Behärskar man dessa övningar på ett sådant sätt att hästen i ”mellangångarten” laddar för den nya galoppen, kan man snart prova att fatta galoppen direkt ur galopp istället för att först bryta av. Dock är det bra om man har sådan balans i hästen att man känner att man kan bryta av. Först då är det tillåtet att prova att byta.

Ofta byter man varv vid galoppombyte, vilket gör det hela än mer komplicerat för ryttaren. Bra är då att redan innan öva att fatta galopp åt ett nytt håll. En lämplig övning beskriver jag i kapitlet Galoppfattningslekar: Man rider serpentiner med varannan båge i trav och varannan båge i galopp. Vinnlägg er då om att fatta galoppen senast när ni passerar medellinjen. Klarar ni det är hästen väl förberedd för att fatta den nya galoppen. Den förberedelse det behövs i trav för att förbereda ”fel” galopp, är samma förberedelse som behöver göras för bytet, men då i galopp.

Öva även att vända igenom volten i en snygg S-båge, och fatta den nya galoppen senast på mitten, alltså senast när det är dags att styra åt nytt håll. Då måste hästen vara omformad för den nya galoppen i god tid.

Öva att fatta förvänd galopp i de mest konstiga situationer. Att fatta förvänd galopp efter långsidan är en lämplig första övning, men prova även att fatta galopp på volten, eller direkt ur hörnet, eller på någon annan omotiverad plats. Ju bättre ni blir på att klura till galoppfattningar i omöjliga situationer, desto närmre kommer ni bytet.

Kom ihåg att de första gångerna ni provar ett byta vara glad om det alls blir något som liknar ett byte. Att hästen byter bara fram, är bättre än ett den inte byter alls. Om det tar 20 meter innan byter är klart saknar också betydelse, Tänk hur vi gör de första fattningarna på unghästen. Alla tycker den lille unghästen är SÅ SÖÖÖÖT när den tycker det är svårt att fatta galopp och travar iväg med stora steg och förvånad min i 20 meter. Låt hästen vara lika söt när ni kämpar med era byten.

Förvänd galopp

Alla övningar visar vänster galopp med början i vänster varv. Det är bra att i början öva på stora bågar. Med tiden kan man rida förvänd galopp även på små bågar.

I vår strävan efter bra galoppombyten, kan vi sällan ta oss förbi den förvända galoppen. Enkelt uttryckt handlar förvänd galopp om att kunna svänga utan att byta galopp. Det kan låta motsägelsefullt att detta skall vara en förutsättning för bra byten och ofta beskrivs det som att förvänd galopp och galoppombyten är två rörelser som "försvårar för varandra". Jag tror inte det finns någon sådan generell egenskap eftersom hästen i frihet använder sig av såväl galoppombyten som förvänd galopp utan att blanda ihop dem. Att kunna rida förvänd galopp ger oss friheten att placera bytet där vi vill. Utan förvänd galopp kan det bli trångt med platsen när vi vill byta. Om hästen automatiskt byter galopp när vi byter varv, är det ju inte vi som "styr".

Det som gör det svårt med dessa båda rörelser är att man gärna övar dem på liknande sätt och samma plats. Således hamnar man lätt i en situation att hästen gissar att den skall byta medan ryttaren vill behålla galoppen. Då blir det ju lätt att hästen i sin duktighetsiver byter trots att det inte var meningen. Under inlärningsfasen, som kan vara under flera år, kan det således vara klokt att öva sakerna på olika ställen och under olika förutsättningar. Den erfarne hästen lyssnar mera noggrant och blandar inte ihop lika lätt.

De första försöken med förvänd galopp, rider vi på vägar där vi enkelt kan "svänga tillbaka" till rättvänd galopp. Därför övar vi inte den förvända galoppen efter staketet. Rider man på ett stort fält brukar det vara enkelt att hitta övningar. Som en först övning kan man rida en båge efter långsidan i bibehållen galopp. Då blir det ju bara några få språng i den förvända galoppen, vilket är en lämplig nybörjarövning för såväl ryttare som häst. Med tiden kan vi göra bågen yvigare och yvigare så vi till slut rider en vacker serpentin. Det är bra att i början öva på stora bågar. Med tiden kan man rida förvänd galopp även på små bågar.

Hur gör man då?

Om vi ser oss omkring vet vi ju alla hur lätt det är att hästarna går i fel galopp, och svårare torde det inte vara att rida i förvänd galopp. För hästen är det alltså inget ovant, men vi kommer inte ifrån att våra hästar är olika benägna att byta. En del gör det för ofta och villigt och andra gör det helst inte alls. Med den förvända galoppen ser vi då det omvända problemet.

När vi pratar om hjälperna och ytter/inner, brukar vi referera till "galoppsidan". Så länge vi rider vänster galopp är således vänster sida inner sida. För att tryggt kunna rida vår förvända galopp skall vi sitta kvar "i galoppen". Vi skall fortsätta att sitta på inner sida och inner sittben, så som vi oftast sitter när vi rider rättvänt. Klarar vi att sitta kvar underlättar det betydligt att lyckas med den förvända galoppen. Vi kan, något förenklat sagt, inte styra med vikten i förvänd galopp utan får förlita oss på händer och fötter. Försöker vi styra med dragande tygel, blir det svårt för hästen att bli kvar i förvänd galopp. Hjälperna skall kommendera åt sidan. Viktigaste hjälpen anser jag vara den trängande inre tygeln.

Min erfarenhet är att bäst blir det om man har en svag tanke av förvänd sluta. Vi använder ytterskänkeln till att trycka bakdelen åt sidan, inåt (alltså bort från rörelseriktnignen), och använder innertygeln till att trycka framdelen utåt (som alltså är åt det håll vi svänger). På det viset får vi en häst som vänder. Så enkelt skulle jag vilja säga att det är. Därför är det bra om man kan rida förvända övningar på böjda spår i skritt och trav. Kan man det, brukar den förvända galoppen inte vålla så stora bekymmer. Sådana övningar beskriver jag i kapitlet om kontraböjning.

När är det dags att börja träna?

Förvänd galopp finns ju redan med i de lätta klasserna och är inte att betrakta som särdeles svårt, När vi har kontroll på galoppen och kan galoppera lugnt och sansat, kan vi börja öva förvänt. Bäst är, som alltid, att i början öva i låga tempon.

Utöver lydighet är förvänd galopp en bra balansövning. Ibland beskrivs rörelsen som onaturlig och "fel", men då hästen självmant gör det i hagen, tror jag inte det stämmer.

När hästen klarar förvänd galopp enligt bilderna till vänster, är det dags att öva lite klurigare förvända övningar. Hur konstigt det än låter, är förvänd galopp en förutsättning för bra galoppombyten. Det är bara om hästen villigt går i förvänd galopp, som vi kan byta galopp där vi vill. Programmen har förändrats sedan jag tävlingsred, men redan i de svårare LA-programmen rider man förvänd galopp på serpentin med fem bågar, alltså bågar som är 12 meter i diameter. I gamla LA:3 vände man igenom volten i bibehållen galopp. Då blir det förvänd galopp på 10-metersbåge.

I Prix St Geroge, som motsvarar medlesvår A, rider man serpentiner med 6 bågar (som då blir 10 meter i diameter) där man byter från förvänd galopp till förvänd galopp. Det går alltså att göra.

Första förvända galoppen

Här visar Pirre och jag vårt första försök med förvänd galopp. Vi rider bågar efter långsidan på en 60-metersbana.

Att driva

Vi kan driva hästen med rösten, med vikten eller med skänkeln.

Rösten är oftast en smackning.

Med vikten skall vi dels gå framåt med kroppen, och dels bli mer energiska i vår rörelse, så vi höjer vår energinivå och förstärken hästens egna rörelser.

Vad man skall göra med skänklarna är att försiktigt lägga dem efter hästens sidor. Inte mera. Om hästen inte reagerar för denna hjälp skall vi förstärka den. Detta finns en del olika sätt för, och vilket vi använder beror på vilken häst vi sitter på. På en erfaren häst som förstår innebörden av skänkeln kan vi i detta läge lägga till skänkeln lite hårdare. Vi skall inte lägga den kloss intill och klämma, utan skänkeln skall hastigt tryckas mot hästen för att direkt lätta igen, ungefär som när man klappar händerna. Detta gör vi bäst genom att, med skänkeln intill, kvickt lyfta hälarna uppåt. Detta kan man göra två gånger snabbt efter varandra, och då menar jag snabbt, lika snabbt som man säger tadam, eller knackar på den dörr. På en unghäst som inte har lärt sig att förstå skänkeln, får vi inte förstärka den utan får driva med smackning, röst eller spö.

Vanligt är att ryttare flyttar bak skänkeln om hästen inte lyder den första hjälpen. Det finns det ingen anledning till. Hästen är ungefär lika känslig efter hela sidan. Om han inte lyder skänkeln beror det inte på att han inte känner den. Det kan bero på att han inte förstår den, eller inte har lust. Vilket det är får man försöka klura ut, men det är bättre att utgå från att hästen inte har förstått. Då är det i alla fall ingen risk att man förstör något för sig.

Mer om drivning

Återigen kommer jag tillbaka till hur lätt det är att missförstå ord. Vi använder gärna rid-termerna på det sättet vi en gång lärde oss som barn. Att driva hästen brukar därför betyda att få den att öka farten. Ofta skapar ordet drivning därför gärna en tanke på att tvinga hästen till något. Jag tror vi skall försöka se ordet ur en annan synvinkel.

Låt mig ta ett exempel. Ingelas arab Escyro är en herre som gärna tar det lugnt. Jag tror inte han har tyckt att dressyr-övningar varit speciellt roliga. Men så kom Ingela på att Escyro tyckte om att trava iväg i en ökad "arabtrav" med flaxande ben. Han blev strax gladare, om han fick göra lite ökningar på diagonalerna. Det räckte i stort sett, för att Escyro tyckte det var roligt att gå ner på ridbanan, Nu fick han ju vara vacker, och känna sig duktig, när han var där. Nu gick han och längtade efter att få tjusa iväg på diagonalen.

Därmed hade vi löst en stor knut. Nu kunde vi få en mer rörlig Escyro som inte vara like strakbent och lat. Därmed kunde vi också engagera honom i den vanliga traven. Vi gjorde helt enkelt som så, att vi talade om för honom att "var beredd, snart får du öka". Detta gjorde vi på kortsidan. Escyro förberedde sig fint för att vara beredd på ökningen. Därmed fick vi en mycket bättre trav. När Escyro väntade, längtade, efter ökningen, klev han fint in under kroppen med vinklade bakben. Detta sätt att röra sig, den samlade gången, är hästens "färdigställning" som den spontant intar om den vet att det strax händer något.

Denna uppmaning till rörelse, "snart får du - snart skall, vi", är det som vi skall kalla drivning. Ingela behövde inga stora skänklar, inget spö, inte ens en smackning. Jag vet inte hur Escyro fick klart för sig att "snart får jag öka", men han visste om det. Har man en häst som är lydig i handen, kan man leka mycket med detta.

Med tiden kan man sedan rida längre och längre i "vänteläge". Samling handlar om att förbereda hästen för rörelse, förbereda hästen för energi. Ju mer vi kan få hästen att längta framåt, desto mer kan vi samla den. Vi får inte glömma av att låta hästen göra det roliga, det han längtar efter. I Escyros fall handlar det alltså om att då och då, innan han slutar längta, låta honom trava iväg med hans stora vackra flaxande steg.

En bra kontroll på att hästen har "tagit drivningen" får vi om vi går fram med handen och ger hästen mer plats. Om hästen då spontant fyller upp tygeln och ger sig iväg med större steg, då har vi bjudning. Hästen har tagit drivningen. Det behöver inte blir några stora flotta tävlingsmässiga ökade gångarter, det räcker att hästen visar rörelseglädje.

Med Blixten lekar jag ibland en rolig lek. Jag står still med hängande tygel och smackar. Då skrittar Blixten iväg. Jag stannar igen,  har kontakt med tygeln och smackar. Då börjar Blixten piaffera. Smackningen, drivningen, skapar rörelse och storleken på ramen avgör hur fort det går.

Om vi kan använda ordet drivning som ett ord för att skapa vilja till rörelse, är det lättare att förstå det gamla uttrycket att hästen skall drivas in i piaffen.

Att driva med sätet

Att driva med sätet är lätt att säga, och alla har hört att man skall göra det Men sedan brukar det bli väldigt tyst när man frågar nån hur man driver med sätet.

Vikt- och säteshjälper är de finaste hjälper vi har, och de som är bekvämast att använda. Problemet är bara att man aldrig kan förstärka en säteshjälp som man kan med t ex skänkel (ta i hårdare helt enkelt).

Hur gör man då? Jo, om jag skrittar och vill få min häst att trava, gungar jag till lite i sadeln. Jag så att säga börjar trava själv och hoppas att hästen också gör det då, och min gamle dressyrhäst gör det. Om hästen inte lyder direkt är det ingen ide att försöka gunga jättemycket eller nåt annat konstigt, utan då får jag istället lägga till skänkeln.

På samma sätt när jag t ex tränar samlad trav och piaff mm. Då är det viktigt att jag själv fortsätter att trava och håller takten med sitsen.

Vill jag bryta av från trav till skritt slutar jag trava med kroppen (sjunker ned och slappnar av = andas ut). Då slutar den erfarne hästen också att trava. Om jag vill från galopp till trav börjar jag trava med kroppen. Men kom ihåg: om detta inte funkar direkt, dvs i nästa steg, skall nästa hjälp (skänkel eller tygel) till.

Vill jag fatta galopp skall jag göra mig oliksidig. Står jag i fältsits ställer jag mig på inner stigbygel och smackar. Det kan jag göra även om jag sitter i sadeln. Mera finkänsligt så spänner jag inner lår. Oftast räcker det för att få en van häst att galoppera.

Om jag sätter mig stilla i sadeln och rätar upp mig, stannar hästen. På en häst som rör sig kan man ju inte sitta stilla, trots att alla säger det. För hur sitter man stilla på något som hela tiden rör sig upp och ned? Nä, man får allt se till att själv röra sig upp och ned. Har man balans och tro på sig själv så kan man istället för att följa med i hästens tempo se till att hästen rör sig i ens eget tempo. Det är det som är säteshjälper

Gör ett litet experiment nästa gång du rider: sätt dig ned lite långsammare i sadeln än du brukar när du rider lätt. Du kommer att märka att hästen blir hängande litet i steget och känns mycket stadigare. Detta är också en säteshjälp.

Vill jag öka farten får jag själv öka farten. det gör jag genom att rotera framåt med kroppen. Det skall ske ände nerifårn höften! Inte bli kutryggiga. Ju fortfare jag vill att det skall gå, ju mera framåt skall min kropp vara. I riktigt höga tempon blir det fältsists. På upplopet mer eller mindre ligger jockeyn på hästhalsen.

Vill jag minska tempot, till exempel samla hästen, roterar jag istället kroppen bakåt. Då sätter jag mig mera på sittbenen ochd en mjuka delen av rumpan och lättar framtill så det blir luft undertill. Inte luta bakåt genom att svanka, kom ihåg att vår tyngdpunkt sitter i bäckenet. Även i fältsits kan jag flytta mig bakåt genom att flytta bak knäna i sadeln därmed få balansen längre bak.

Handen

Fel. Tygelnändan sticker rakt upp ur handen. Tummen gör ingen nytta alls här. Handen och underarmen spänns för att hålla fast tygeln.
Rätt. Här har ryttaren flyttat ut tygeln längre ut på pekfingret, och håller fast den med tummen. Se vad hela armen ser avslappnad ut. På båda bilderna är tygeln ordentligt inskjuten längst in under ringfingret, och tygeländan hänger innanför tygeln.

Handen och tygeln har en mycket större och varierande användning än vad många ryttare utnyttjar. Man kan ta tygeltagen uppåt, bakåt, inåt eller utåt, och får olika reaktion från hästen beroende på vilket man tar. För enkelhetens skull förutsätter mitt resonemang här att vi rider på ett tränsbett, för det är bara med ett sådant som vi kan ta alla tygeltagen.

Beroende på i vilken riktning vi för handen när vi tar ett tygeltag, påverkar vi antingen lanen, tungan, mungipan eller halsens sida. Alla tygeltag påverkar alltså inte hästen enbart via bettet. Vid det trängande tygeltaget påverkar tygeln även hästhalsen. Ett tygeltag som skall påverka lanen oxh tungan går i riktning mot ryttarens midja, medan ett tygeltag som skall påverka mungipan skall gå uppåt, mot ryttarens haka. Ju mer hästen kör upp huvudet, desto mera påverkas mungipan.

Det är alltför vanligt att tygeltagen tas med hela armen; att handen går nedåt-bakåt. Detta ger dålig effekt och kräver stor muskelanspänning från ryttaren beroende på den långa hävstången som vi åstadkommer med ett sådant tygeltag. Vid alla tygeltag skall ryttaren samtidigt böja på armbågen. På det viset får vi en kortare hävstång, och kan effektivt utnyttja de stora överarmsmusklerna och muskulaturen i skuldrorna till tygeltaget. Att vi använder stora starka muskelgrupper betyder att vi kan klara oss med endast en liten del av muskelns totala kraft, och på det viset kan vi variera tygeltaget mera (bli känsligare).

Alla tygeltag, förutom det ledande, skall tagas i riktning mot ryttarens överkropp. Om vi fortsätter rörelsen, skall handen landa på ryttaren, någonstans ovanför midjan.

Armarna och händerna bärs ungefär som när vi är ute och joggar, lätt böjda i armbågen. Idealet är att vi i utgångsläget, dvs. när vi inte tar ett tygeltag, har armbågen rakt under axeln eller lite framför detta läge. Det är aldrig bra att ha handen så långt bak att armbågen hamnar bakom lodlinjen genom axeln. Dels ger det ryttaren sämre balans, och dessutom finns det inte så mycket plats på att ta tygeltagen förrän magen är i vägen. Framför allt i den lätta sitsen är det viktigt för ryttarens balans att handen kommer långt fram. Även här skall överarmen hänga rakt ned, inte följa överkroppen. Detta ger automatiskt att man, när man reser sig till fältsits, måste korta upp tygeln.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen, för då tar man alla tygeltag i tygelns förlängning. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar. I de flesta fall skall vi emellertid ha handen där vi annars har den i allt handerbete; när vi stickar, skalar potatis, tittar på klockan eller sms-ar: framför magen.

Vi måste kunna ta ett tygeltag utan att ändra vår sits, balans och kroppshållning.

Det är väldigt vanligt att ryttare istället för att röra på handen, spänner den. Detta märker hästen inte som annat än att ryttarens hand blir stum. Det åstadkommer ingen rörelse i bettet och då kan inte hästen förstå det som en hjälp.

Mera om handen

När Blixten var tre år tog jag med honom på en liten svampplockarpromenad. Jag satte på honom en repgrimma och ledde honom i ett av de fem meter långa rep som jag har och tycker är utomordentliga att hantera hästar i. Vi lommade ut i skogen med svamphinken. Och under promenaden märkte jag inte av min lilla häst. Han gick strax bakom mig. När jag gick, gick han. När jag stannade, stannade han. Jag provade för skojs skull att springa några steg, och då sprang min lille Blixt bakom mig. Han uppförde sig så underbart den dagen.

Detta är en bra grundidé om hur våra hjälper skall fungera. Blixten relaterade hela tiden till mig och följde mig med samma hastighet som jag förflyttade mig.

När jag tömkör hästar (eller arbetar dem i långa tyglar, som ju den akademiska termen lyder), försöker jag att begära samma sak av hästarna, och det är tämligen enkelt. Relationen mellan mig och hästen blir ju lite annorlunda eftersom hästen går före mig och inte efter. Men om jag minskar tempot, förväntar jag mig att hästen minskar tempot, och om jag ökar tempot, förväntar jag mig att hästen ökar tempot. Stannar jag, brukar hästen också stanna. Ibland behöver man naturligtvis lite proande och smackande, men i de ideala situationerna relaterar hästen så bra till tygeln och bettet, att han följer detta som den lille Blixten följer mig.

Om man går bakom hästen och tömkör, får vi ett enkelt tankekoncept. Om jag minskar tempot, minskar bettet tempot vilket leder till att hästen minskar tempot. Ökar jag tempot får hästen pinna på för att nå fram till bettet, och tempot ökas. På samma sätt blir det lätt att förstå att om bettet blir helt stilla, så stannar hästen kvar bakom bettet.

Här kan vi nu överföra tanken till vad som händer när ryttaren sitter i sadeln. Vi får försöka att ha samma tanke med vår hand, som om vi fortfarande gick bakom hästen och tömkörde. Vi får försöka att reglera tempot på bettet lika tydligt som vi gjorde när vi gick bakom och tömkörde. Om ryttarens hand rör sig framåt i samma tempo som hästen, har vi ett normalläge där ryttaren sitter stilla med handen. Om nu handen istället rör sig långsammare framåt än vad hästen gör, förväntar vi alltså att hästen minskar tempot. Ryttaren upplever detta som att handen rör sig bakåt, mot ryttarens midja. Hästen upplever att bettet rör sig långsammare framåt och försöker förhoppningsvis att följa bettet genom att minska tempot.

Hänger ni med på denna tanke?

Vi får alltså försöka att reglera vår hands hastighet i förhållande till i vilket tempo vi vill rida i, och föra handen, och om möjligt hela oss, i detta nya tempo. Beroende hur hästen uppfattar detta blir det antingen en förhållning, en stilla hand eller en eftergift.

Om vi går bakom hästen märker vi tydligt om hästen försöker att gå fortare än oss. Det blir en farlig dragkamp om bettet, en dragkamp som ingen uppskattar. Samma dragkamp får vi även om hästen försöker att går fortare än vad vi vill när vi sitter i sadeln. Vi kallar det för att hästen går mot handen.

Jag har av erfarenhet märkt att många ryttare tror att det är normalt att det blir tungt i handen när man minskar farten, gör halt eller eljest gör en förhållning. Blir det tungt i handen i dessa situationer har hästen uttryckt att den inte har lust att lyda ryttarens förhållning. Ofta sätts detta i system, där såväl häst som ryttare förutsätter en dragkamp. När ryttaren sträcker tygeln drar hästen regelmässigt emot. Lydig är hästen när belastningen i handen är lika mjuk hela förhållningen igenom, och kanske till och med blir lättare. På samma sätt som att jag förväntar mig att hästen stannar när jag stannar vid tömkörning, utan att diskutera med en dragkamp, förväntar jag mig att hästen håller sig ”bakom bettet” när jag rider honom. Hästen skall inte motbelasta och diskutera. Om det blir diskussion om halten, kan jag ofta vara så övertydlig att jag backar tillbaka till den punkt där jag hade tänkt mig att stanna.

Jag har även gjort det omvände experimentet med Blixten, nu från sadeln. Med hängande tygel har jag smackat på honom, och märkt att han skrittar iväg. När jag i halten smackar på honom med sträckt tygel blir det istället ett piaffliknande arbete, artigt utan att belasta handen.

Detta är samma princip som pilar-arbetet bygger på. Där är grimman och de sträckta grimskaften den främre begränsningen, som det förväntas att hästen håller sig bakom, eller helst ”på”, dvs. att han sträcker grimskaften för att känna efter var de är.

På samma sätt är hästen ”på tygeln” när han mjukt sträcker tygeln för att känna var ryttarens hand är. Den sträckta tygeln skall vara hästens sätt att söka kommunikation.

Vi kan här fortsätta att diskutera ryggningen, även den från tömkörar-perspektivet. Om jag börjar röra mig bakåt, skall ju hästen följa med bettet bakåt. Samma sak gäller från ryggen.

Även fungerar resonemanget vid vändande och ledande tygeltag. Flyttar jag bettet åt sidan, vill jag att hästen följer med bettet åt sidan.

Vad Steinbrecht skrev om handen

Den tyska mästaren Seinbrecht skrev på 1800-talet en bok som med tiden blev tyska arméns ridinstruktion. Det är en av de viktigatse skrifterna i nordeuropeisk ridning. Hans skriver mycket intressant om handen. Här får ni ett litet utdrag. Hans bok är ganska omfattande och innehåller mycket långa meningar. Meningar inom parantes är mina anmärkningar

Steinbrecht skriver:

Ju mer som ryttarens och hästens tyngdpunkter flyttas bak över bakbenen, måste stödet i tygeln bli mindre för att ge hästen möjlighet att på ett mer finstämt sätt lyda ryttarens signaler. Man pratar därför allmänt om tre stadier av kontakt, nämligen:

Lätt hand- för samling och högre skolan

Vid den lätta handen är tygellängden som längst och anspänningen i tygeln (kontakten med hästens mun) skall vara så liten som möjligt. Handen kan vara nära midjen eftersom dess små rörelser inte behöver större plats. Handen är halvöppen så att endast tumme och pekfinger håller om tygeln (tygeln passerar de andra tyglarna utan att de håller fast om den). Denna öppna hand har de två fördelarna att den i sitt svaga avslappnade läge inte kan ta hårt och att ryttaren genom att öppna och stänga de nedersta fingrarna kan få en mycket fin inverkan på hästen utan att flytta handen eller handleden.

Mjuk hand - för balanserad ridning på ridbana och i fält

Den mjuka handen har en kortare tygel och ett något kraftigare tag om bettet. Ryttaren är fortfarande i lodrät sits med handen en handsbredd framför midjan för att få tillräckligt utrymme för större tygeltag. Handen är fortfarande likadant formad som vid den lätta handen.

(Detta är den hand jag försöker få er att rida med)

Fast hand - för jakt- och fältridning i höga tempon

Den faste handen kräver den kortaste tygeln dels eftersom ryttarens överliv är mer framåtlutat (avlastnings- eller fältsits), dels efter hästens kraftigare tag i tygeln gör att handen måste vara mera borta från kroppen. Vid lätt och mjuk hand kan ryttarens underarm ligga an mot kroppen men i de högre gångarterna måste överarm och armbåge ha en stadigare kontakt med kroppen för att ge den framåt ivrande hästen tillräckligt motstånd. Därför måste handen vara ordentligt sluten med ett stadigt tag om tygeln.

Denna fasta hand kan även tillfälligtvis användas som hjälp eller straff på den unga hästen

(Efter lite längre utläggning om hur engelsmän och olika bett skriver Steinbrecht:)

Ryttare som med hjälp av dessa medel inte kan arbeta sin häst på ett förståndigt sätt, gör bäst i att överge ryttarfacket och syssla med något annat där han inte genom oskicklighet eller olämpligt temperament inte förstör en så ädel varelse som hästen.

Förhållning

Detta är den första hjälpen vi tränar på en häst (liksom  drivning), och får, tillsammans med några till, betraktas som en av de viktigaste hjälperna inom ridningen. Många hjälper kan man klara sig med att hästarna inte förstår eller bryr sig om, men en häst som inte har stor respekt för en förhållning är rent farlig att rida. Kanske inte så mycket det, att den i vissa situationen kan "sticka" med sin ryttare, som att den ibland inte kan stanna på kommando när det krävs precision. Jag brukar ta exemplet när man skall över riksvägen. Där måste hästen lyda sin ryttare precist och omedelbart. Att stanna en meter för sent där kan vara skillnad mellan liv och död.

Förhållningen kan göras på tre sätt: Med rösten, med vikten eller med handen.

Röstkommandot är väl oftast ett "pro".

Viktshjälpen handlar inte om att sätta sig stadigare och luta sig bakåt och liknande saker, utan främst om att sänka sin egen energinivå och alltså bli lugnare och mer avslappnad i hela kropen. Vi andas ut, känner oss nöjda, slappnar av i kroppen och liksom rinner nedåt i sadeln.

En förhållning med tygeln tas med båda händerna mot ryttarens midja. Det betyder att vi skall böja på armbågen när vi förhåller. Om vi har en häst som inte lyssnar på en normal förhållning får vi förtydliga för honom genom att rikta oss mer mot mungipan än mot lanen. Det gör vi genom att ta förhållningen mer uppåt med ena eller båda tyglarna.

Som grundregel brukar jag tjata på mina elever att "får du inte stopp på hästen, vänder du den om" Då menar jag inga vackra ledande tygeltag, utan ett så rejält tag i ena tygeln rakt bakåt med hög hand, att hästen inte har något annat val än att snurra runt eller sätta sig ned på ändan. Det är ren säkerhet att kunna klara detta. Alla kommer förr eller senare till en situation där detta är nödvändigt. När hästen har lytt, släpper man tygeln igen.

Det är nog rätt sällan vi lyckas bromsa lika mycket med båda tyglarna, och rent ridmässigt är det frågan om ifall det är eftersträvansvärt. Tränsbettet fungerar bäst om man använder en halva i taget. Inom western finns en beteckning som heter "one hand stop", och jag undrar ibland om det inte är så vi alla gör, utan att vara medvetna om det.

Relaterade kapitel:
Reglera tempot
Handen

Vända och leda

Ledande tygeltag

Med tygeln kan vi flytta hästens framdel åt sidan. Gör vi inget annat samtidigt, följer strax bakdelen efter, och vi har svängt. Det vanligaste sättet att svänga, och det som fungerar bäst på unghästar, är det ledande tygeltaget. Ett ledande tygeltag skall gå utåt-bakåt med handen. Bäst effekt får man om man håller kvar armbågen vid midjan och låter handen röra sig utåt på en cirkelbåge. Försöker man ta det ledande tygeltaget med "armbågen först" får man dålig effekt i det. Lika dålig effekt blir det om man försöker att ta det utåt-framåt på nåt sätt. Det ledande tygeltaget måste tas med auktoritet. Detta tygeltag är, tillsammans med vikten, första sätt vi styr en unghäst på. Det är en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda.

Ibland när jag har undervisade barn på ridskola har jag bett någons pappa på läktaren gå och hämta bogserlinan. Sedan får han ställa sig framför mig med fötterna ihop, och båda händerna om linans mitt, tillsammans mitt framför magen. Sedan brukar jag under flitigt pratande visa att om jag, som håller i linans ändar som om det vore två tyglar, tar ett tag mot mig i ena tygeln, händer ingenting med pappan. Om jag däremot tar ett snabbt och kraftigt tag åt sidan i den ena brukar pappan får ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Så fungerar det ledande tygeltaget. Hästen måste ta ett steg åt sidan för att hålla balansen. Störst effekt får det på pappan om jag håller ett jämt stöd på den andra tygeln.

Tänk dig att båda dina underarmar skall peka mot den punkt du vill vända mot. Då får du en naturlig rörelse och behöver inte fundera hur du skall parera eventuella missförstånd från hästen. Oberoende av vad hästen gör ser du till att dina underarmar pekar mot den punkt du siktar mig, och snart märker du att hästen är på väg dit.

Generellt kan man säga att för att det ledande tygeltaget skall fungera, måste yttertygeln vara så sträckt att vi inte bara åstadkommer att hästen böjer halsen, utan att det verkligen är hästens framparti (=bogarna) som vi flyttar åt sidan. Yttertygeln fungerar då samtidigt som en trängande tygel.

Innan vi alls vänder, är det klokat att bestämma vart vi vill vända. Den första hjälpen för en sväng är alltså att vår blick fokuserar på det vi vill rida till. Många gånger räcker detta, eftersom vår kropp då följer vår tanke och tar sig dit vi vill varvid hästen följer med, men ibland behövs det tydligare instruktioner. Utöver ovannämnda tygelhjälper, är det klokat att ha vikten med; att vi själva liksom tar oss dit vi vill. Det gör vi på samma sätt som när vi åker slalom, eller skateboard: Genom att dels vrida om axklarna så vår kropp är mot nya hållet och dels genom att flytta höften dit vi vill. Vi sjunker framåt-inåt-nedåt med innerhöften och får mer vikt i inner stigbygel.

Ledande tygeltag - the movie

På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.

Trängande tygeltag

Trängande inner tygel
Trängande ytter tygel

Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter ena tygeln trycka mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt andra hållet med framdelen. Detta kräver en hel del träning, och på den ovana hästen är det viktigt att man hjälper till med andra hjälper, såsom ledande innertygel, vikt och skänkel. Inte alla samtidigt, dock.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut.

Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

När strid till häst inte längre var förekommande fick de beridna svenska förbanden en order att lämna in alla stångbett och sablar. Det skedde så sent som under andra världskriget. Hädanefter kunde det ridas på två händer, så stångbettet behövdes inte längre. Därmed försvann även det trängande tygeltaget. Dock behölls det inom westernridning och klassisk ridkonst, där det ju fortfarande rids på en hand.

Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt det direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte.

Vi kan jämföra det med att vi har en repögla runt halsen på hästen. Om jag står bredvid hästen, och drar repet emot mig i,  flyttar hästen sig därför att repet trycker på andra sidan (går bort från tryck). På samma sätt fungerar det trängande tygeltaget. Ett lätt tryck (snarare en berörring) med ena tygeln, får hästen att flytta sig åt andra hållet.

Lyftande tygeltag

Om vi vill lyfta upp hästens huvud gör vi det genom att ta ena eller båda händerna rakt uppåt. När hästen har lyft huvudet, sänker vi handen igen. Det är inte ryttarens höga hand som lyfter huvudet, utan det är medan vi för handen uppåt som tygeltaget verkar. För att få effekt i tygeltaget måste man göra det ganska raskt. Om vi inte får effekt i tygeltaget är det ingen idé att lyfta handen mera, utan man gör samma sak en gång till, fast man lyfter handen lite raskare den andra gången.

Att lyfta på ett effektivt sätt kan vara svårt att lära sig. De flesta gör det emellertid helt korrekt om hästen kör ner huvudet för att beta, eller om hästen börjar bocka. Det finns ingen anledning att dramatisera tygeltaget mer än så. Får man upp hästens huvud har man lyckats med det. Om man istället för att lyfta uppåt för handen för mycket bakåt, vilket är lätt hänt, kröker man in hästens huvud mot bringan istället för att få det uppåt.

Eftergift

Ett tygeltag måste ju ha sin början och sitt slut. Så fort hästen har förstått tygeltaget skall vi lätta på tygeln igen. Det är det vi kallar för att ge efter eller eftergift. Båda dessa begrepp används även om hästens sätt att hantera tygeln.

Det är ofta till och med så att vi måste upphöra med tygeltaget för att det skall vara möjligt för hästen att utföra det vi vill. I en avsaktning vill hästen kunna balansera med huvud och hals, nicka ned och sedan upp igen. Med tygeln sträckt är detta omöjligt. Om inner tygel stramar för mycket kan hästen inte svänga. Den glider obönhörligen utåt även om den har förstått vad som förväntas. När vi ger efter kan hästen balansera sig och svänger ofta fint. Man skall alltså ta ett tygeltag och sedan lätta på tygeln för att se vad som händer. Händer inget tar vi ett nytt tygeltag. Att bli sittande kvar i tygeltaget bara försvårar för hästen.

När vi ger efter på tygeln skall vi i första steget mjukna i handen, och sedan oftast gå framåt med handen. Enklast är det att ge efter om vi låter handen löpa efter mankammen, dvs. gå i riktning mot hästens öron. På det viset räcker ryttarens armar till för att kunna åstadkomma en stor eftergift. Om vi i stället låter handen gå mot hästens mun, vilket är det klassiska sättet, är det svårt för ryttare med korta armar att åstadkomma en bra eftergift som blir tillräckligt stor plus att det påverkar ryttarens balans negativt att flytta handen i den riktningen. Det är lätt att kroppen åker med framåt, och så tappar vi balansen. Låter vi i stället handen gå mot hästens öron är det enklare att bibehålla balansen.

Ibland ser man att ryttare när de skall ge efter för handen framåt-uppåt. Man försöker ge efter utan att tygeln blir hängande. Detta är naturligtvis ingen eftergift, man bara lurar sig själv. Jag skulle tro att man gör så om man känner sig osäker på vad som händer om tygeln får hänga en stund.

Spöt

Hur man använder spöet beror till en del på hur spöet ser ut. Det finns ju "hoppspön" och "dressyrspön". Hoppspöt är max 75 cm långt och dressyrspöt 90-130 cm. Detta gör att hoppspöt är mera lättrörligt medan dressyrspöt når längre och kan användas utan att man behöver släppa tygeln.

Rider jag unghästar eller i terrängen (eller hoppar för den delen) använder jag alltid ett kort spö (hoppspö). Det spöt kan jag enkelt använda över hela hästen, och det är mycket lätt att byta hand på det. Med ett kort spö kan man enkelt peta till hästen på bogen, vilket oftast är en utmärkt hjälp för att liva upp en slö häst. Vill jag använda hoppspöt bakom skänkeln måste jag ta båda tyglarna i ena handen, och hålla spöt i den andra, medan jag använder det.

Rider jag med hoppspö, händer det rätt ofta att jag vinklar upp det. Uppvinklat spö betyder att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller en mattpiska. Det är förbjudet att hålla spöet så på tävling, men att detta skulle medföra nån större brutalitet än ett nedvinklat spö, vilket ofta framförs, kan jag inte hålla med om.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan om man sträcker armen framför sig och ned på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Dressyrspöet däremot, har ett helt annat användningsområde. Det fungerar dåligt att använda det på bogen. Min erfarenhet är att det bara känns klumpigt att göra det. Däremot kan man tack vare spöets längd använda det bakom skänkeln utan att släppa tygeln. För man bara handen lite åt sidan, når man utmärkt hästen. Sedan kan man variera hur långt bak man vill använda det.

Vrider man det rakt ned så når det hästen nära skänkeln, och lägger man det mera horisontellt så når det hästen längre bak. Man kan även använda det uppe på hästens bak, och då får man arbeta uppifrån och ned med det.

När skall man då använda spöt? Som grund kan man väl säga att det fungerar som en förstärkning av skänkeln. Spöt är en grov och klumpig hjälp och skall därför huvudsakligen användas i tydliga situationer. Finlir får man göra med sporren. Spöt kan även förstärka en sidförande skänkel, men eftersom samma spöhjälp även används som en förstärkning av en framåtdrivande skänkel kan hästen lätt missuppfatta signalen när man försöker sidföra med spöet, och istället ge sig av framåt.

Så håller du spöt

När spöt inte används skall det hållas fast mellan tumme och pekfinger och peka bakåt i handen. Det hamnar då högt upp på låret och hindrar handens rörelser minimalt. När jag vill använda det tar jag bättre grepp om det för att sedan, när jag har använt det, lägga tillbaks det i viloläge.

Allt för många håller fast spöt med lill-och ringfinger när de inte använder det. Då pekar spöt rakt ned och ligger mot bogen på hästen. Inte nog med att det stör hästen, det är även farligt mycket i vägen för at kunna använda händerna på ett bra sätt. Ryttare som håller spöt så får öven svårt att ändra och hålla tygeln på ett bra sätt. Jag ser ofta ryttare som har tygeln mellan ring- och långfinger i spöhanden, alltså ett finger högre upp än normalt. Detta vet de oftast inte om själva. Så öva på att hålla spöt med tumme och pekfinger. Allt blir så mycket enklare då.

Vad jag tidigt försöker få mina elever att sluta med är att krångla på sig den lilla öglan vid handtaget. Den är säkert jättebra för små barn som lätt tappar spöet, eller om man skall rida fälttävlan med oväntade situationer. Skall man rida ett normalt pass på ridbanan är den emellertid mest ett hinder. För det första är det krångligt att byta hand på spöet, och dessutom kan man inte sträcka spöet nedåt, som man ofta vill.

Vilken hand man skall hålla spöt i finns det inga fasta regler för. Man lär sig på ridskolorna att alltid hålla det i innerhanden, men jag har aldrig förstått varför man skall göra det (och jag kan tala om att det för en instruktör ibland kan vara tålamodsprövande att se alla småttingar på en lektion mödosamt krångla spöt från ena handen till den andra när man tränar ridvägar). Spöet förvarar man i den hand där man trivs bäst med att ha det. Oftast stör der minst i ytterhanden. När man sedan skall använda det, har man det i den hand där man behöver det. Det är inte fel att träna på att byta spöhand snabbt och lätt.

Att rida med spö

Spöet förvaras enkalt på låret, när det inte används. Där stör det inte hästen. Det fungerar både vid enhands- och tvåhandsridning.

Det  dyker ständigt  upp debatter om vilka hjälper och hjälpmedel som är dåliga eller "hästplågande". Det finns ingenting som det är omöjligt att misshandla en häst med. Det avgörande är aldrig vilka saker vi rider med, utan framför allt hur vi rider med dem.

Att man har ett spö i handen bevisar ingenting. Det visar inte att jag tänker använda det, eller att jag har använt det, eller att jag behöver använda det. Tyvärr bevisar det inte heller att jag som ryttare vet hur man använder det. Det enda som det visar är att jag är beredd att använda det. Jag är uppvuxen i en anda där det ansågs som farligt att rida ut i skogen utan spö. Det ansågs vara för stor risk för en ovan ryttare att inte få tillräckligt kommando över hästen i en svår situation, om inte spöet kunde tas till. Detta tycker jag är en mycket bra grundtanke.

Tyvärr är få hästar så lydiga att man alltid kan lita på att klara dem utan spö. Ta till exempel om det dyker upp något otäckt just när vi skall passera stora vägen. I det läget handlar det om att få hästen att gå vidare, trots att den har tappat en stor del av sin uppmärksamhet. Här kan vi prata hur länge som helst om vilket fint samspel det skall vara, men att göra något åt det när hästen har vuxit fast på riksvägen är en annan sak.

När jag rider dressyr, har jag en begränsad räckvidd på armar och ben. Jag når inte hela hästen. Med ett långt spö i handen har jag en mycket större möjlighet att lägga en hjälp där jag vill ha den, och på det viset vara tydlig i mitt språk till hästen. Ett spö används ju inte i mera tvingande syfte än andra hjälper. Spöt är en tydlig, och lättförståelig hjälp som är underbar att ha till hands när man utbildar hästar. Att aldrig rida med spö, ens när det är befogat, tyder på okunskap.

Spöt skall användas mjukt och försiktigt, på samma sätt som alla andra hjälper. Man behöver inte "klatscha" med spöet, som det så käckt hette när jag växte upp, eller använda det hårt, snärtigt eller hur man nu skall beteckna det. Man kan lägga spöt mot hästen, lika mjukt som man lägger skänkeln mot hästen. Det behöver inte smälla, inte svida, inte vara otäckt.

Spöt kan användas till att flytta hästens framdel i sidled, alltså att förstärka den trängande tygeln. Alla känner igen hur vi använder spöt på bogen. Min erfarenhet är att ju längre fram vi använder spöt, desto enklare blir det för hästen att förstå. Jag är inte rädd för att lägga spöt parallellt med tygeln.

Spöt används också till att kommendera hästens bakdel. Beroende av var på hästens bakkropp jag använder spöet, kan jag ge den olika signaler.

Relaterade kapitel:
Ridspöts balans

Uppvinklat spö

Uppvinklat spö

Uppvinklat spö är, att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller det som en mattpiska eller metspö.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet, därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så, att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, så "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Ser man på bilder av ryttare från barocken och renässansen, rider de med spöt rakt upp. Jag tror att spöt här främst är en symbol för värjan, men rider man med tyglarna i en hand, så som dessa herrar gjorde, får man en helt annan rörlighet i sitt spö med den fattningen. Man kan använda det på valfri sida av halsen, eller visa det för hästens öga på vilken sida man vill. Man kan nå hela högersidan, och hela vänstersidan. Vill man nå bakkroppen på höger sida, ändrar man fattningen och vinklar ned det. Med nedvinklat spö kan man, om man tar armen bakom ryggen, även nå andra sidans bakkropp.

Lär dig att använda det uppvinklade spöt, och använd det sedan med omdöme när det är befogat.

Vill du ha ett email-meddelande när jag har kurs eller sadelvisning i din närhet? Klicka här.