I år är det 50 år sedan jag började rida regelbundet på ridskola. Jag är i en ålder där mången väljer att sitta av och med tillfredsställelse titta tillbaka på sitt hästliv och glädjas åt det. Jag vet inte om det är patetiskt eller ungdomligt att jag efter 50 år fortfarande letar efter min plats i ridvärlden och efter en inspiration som länge varit försvunnen. Det är runt detta som jag under ett och ett halvt år har skrivit vägen tillbaka-delen i min blogg.
Har jag hittat något under detta letande? Visst har jag det. Jag har fått en del insikter och även lärt mig en del på de input jag fått från er som läst.
Använda ridningen
En av de första saker jag skrev, var att jag letade efter det som skall hända när hästen väl är utbildad. Som jämförelse tog jag hur jag med glädje sågar ved och gläds åt att veden kommer värma mig i vinter. Det är inte utan stolthet jag på sensommaren stänger dörren om vedboden och vet att nu klarar jag mig i vinter. På samma sätt önskar jag att ridningen kunde leda till att min häst och jag kunde åstadkomma … ja, något. Jag vet inte vad det är och blev glad när en läsare berättade att hon också önskade att hon kunde använda sin ridning till något.
Kanske är det ridande skogvaktare jag skall bli, men den typen av arbeten är ju så sällsynta att det inte är lönt att leta efter dem.
Intellektuellt intresse
Det centrala i min ridning genom åren har varit att bygga upp kunskap så jag kan bli bättre på att förmedla ridning på ett sådant sätt att det blir lättare för andra att ta till sig den. Jag har alltid hävdat att ridning är en intellektuell hobby, något som skall läras, diskuteras, ifrågasättas, förklaras och så småningom beskrivas.
Att detta skilde sig från mången annans intresse för ridning förstod jag efter att ha skrivit inlägget Hästördarnas nörd, genom den diskussion som följde där om det för mig nya ordet diskurs. Det förklarade inte bara att, utan också varför jag upplever att jag och andra pratar förbi varandra i de flesta diskussioner: Min infallsvinkel på ridning skiljer sig så mycket från andras att vi helt enkelt inte förstår varandra. Läs gärna kommentarerna till det inlägget.
Där börjar vi närma oss pudelns kärna, tror jag:
Jag letar efter en gemenskap, helst på nätet, där jag kan diskutera ridning med folk med samma diskurs. Jag önskar mig också en mentor, en som kan uppmuntra mitt sökande efter kunskap och hjälpa mig på vägen. När jag var ung var det lätt att hitta mentorer eftersom det på den tiden överallt fanns folk som visste mer än jag och även red bättre än jag. Idag är den skaran begränsad.
Det är mitt intellektuella förhållningssätt som, tror jag, gör att jag aldrig trivts med att rida för ”tränare”. Jag vill inte träna under lektionstiden, jag vill ha förklaringar! Jag har ett par elever som delar denna egenskap med mig varför deras lektioner blir mera stillastående diskussioner än aktiv ridning, men efteråt känner vi oss alla vitaliserade. Sådan mentor och instruktör hade jag gärna hittat till mig själv.
Dressyr eller inte?
Vilken disciplin det skulle kunna vara som jag hittar detta inom tror jag är oväsentligt. Jag fastnade ju under 10 år i det akademiska trots att jag inte är intresserad av ”konstridning” men där fanns i början en tydlighet, en intellektuell gemenskap och en mentor som gärna svarade på alla mina nördiga frågor. Med tiden föll allt detta och akademikerna började bete sig som andra ryttare varpå jag lämnade dem.
Finns detta att finna?
Nej, jag tror inte det. Jag tror inte att det går att samla ihop tillräckligt många intellektuella nördar för att det skall kunna bildas den gemenskap jag längtar efter. Istället får jag ta mig åt det andra hållet och, som Ingela säger, följa med henne på små skogspromenader och nöja mig med att trivas med mina härliga hästar. Att hitta inspiration för att skapa något nytt - nej, jag tror inte på det längre. Därför blir detta troligen sista kapitlet i min "Vägen tillbaka"-berättelse.
Klart slut.