Den sista tiden har jag läst två saker som talade direkt till mig. Den första är en liten novell om måsen Jonathan Livingston Seagull. Han tröttnar på det vanliga måslivet som handlar om att flyga ut till fiskbåten när den kastar fiskrens i sjön, skräna och slåss om maten och flyga hem igen. Han är så road av att flyga att han flitigt övar på att flyga så lågt och långsamt det bara går. Han övar även på att flyga högt högt och störtdyka med vingarna efter kroppen och styra med små rörelser av bara de yttersta vingpennorna. Han övar för att flyga allt högre, allt fortare, allt lägre och allt långsammare. Han vill hela tiden flyga lite till, lite mer, lite bättre. Kan han flyga så här långsamt måste det ju gå att flyga ännu långsammare.
Den lilla boken fick mig att förstå hur prestationsorienterade människor tänker och känner och hur de drivs av att göra om och göra ännu bättre. Det förklarar hur t.ex. löpare drömmer om att putsa sina rekord och jag fick också förståelse för mycket av det som Peder Fredricsson pratar om.
När jag läst klart och kontemplerat över boken kände jag tydligt att det där är inte jag. Mina drömmar handlar inte om att förbättra lite till och ännu lite till. Jag är intresserad av att studera, analysera och att föra kunskapen vidare. Prestationen får någon annan stå för. Att sträva efter den dödar min inspiration.
Nästa sak jag läste var en artikel i Populär Historia om Sveriges första skidmästerskap 1879. Där deltog bland annat en same, Anna Lucia Kant som tävlade i traditionell samisk dräkt. Anna Lucia deltog för att hon ville visa hur man tar sig fram i obanad terräng, men det visade sig att det inte alls var det som efterfrågades. Idrottshistorikern Isak Lindström sammanfattar det med att ”den här händelsen tydliggör den spänning som fanns mellan skidor som transportmedel och skidlöpning som tävlingssport vid den här tiden.”
Detta hände i februari 1879, alltså för 143 år sedan.
Jag tror att vi inte behöver gå speciellt långt fram i tiden för att hitta samma förändring inom ridningen, där den går från att vara ett praktisk sätt att transportera sig eller utföra ett arbete till att bli helt sportinriktad. Tänk då gärna sport i sin ursprungliga betydelse där sport betyder fritidsaktivitet; något vi gör trots att det inte behövs för vår överlevnad, som att sportfiska eller att äga en sportstuga eller sportbil.
Denna förändring, från praktiskt orienterad ridning till att bara vara sport, har jag först blivit varse under de senaste fem åren, alltså mer än hundra år efter att övergången skedde. På något sätt, som idag känns naivt, har jag haft en tro att våra sporter finns där för att vi skall ha en samling användbara hästar den dag detta åter behövs. Därför har jag under många blivit allt mer skeptisk till dressyren: Vad har den dansande hästen för praktisk nytta?
(Både ridning och skidåkning återfår kort en del av sin praktiska funktion under världskrigen, men det kan vi i detta sammanhang lämna därhän.)
Det senare har varit jobbigt att ta till mig, men insikten betyder att nästa inlägg i ”Vägen tillbaka”-delen av min blogg blir det sista. Håll utkik.