Hästen domesticerades för omkring sextusen år sedan och tamhästar har funnits i Sverige åtminstone sedan bronsålder Benämningarna för hästen har naturligtvis varit olika i skilda tider och bland skilda folkslag. Jag tänkte här ta upp några benämningar för häst som funnits i svenskan.
I fornsvenskan, som talades av vikingarna, hittar vi Jor (som i Jorsala, hästarnas salar, vikingarnas namn på Jerusalem) och Drasil (?) som Yggdrasil, som eventuell betyder Odens (Ygg) häst. Det sista lär vara omdiskuterat.
Jor är intressant eftersom det är samma stam som i det latinska equus/equinus och grekiska hippos. Båda går tillbaka på ett urindoeuropeiskt *h₁éḱwos . Den inledande stjärnan betyder att ordet är rekonstruerat av sentida forskare. Man vet alltså inte säkert att de var så de sade. Den lilla ettan efter h betyder att man inte vet vilken typ av h-ljud det var, om det var tonat eller obetonat eller hur långt tillbaka i strupen det uttalades.
Även det keltiska ordet Epona, som inte främst är en sadel utan en keltisk gudinna, kommer även det från samma ordstam.
Det finska hevonen kan konstigt nog inte ledas tillbaka till samma stam. Det kommer troligen från ett tidigare Hepo och försvinner sedan i språkhistoriens dunkel.
Ordet Häst har haft olike betydelser genom historien. Under medeltiden betecknade hæster snarare en hingst. Det fanns ett tyskt lånord: hingist som dyker upp under medeltiden och som ligger bakom dagens hingst. Ville man tala om hästar i allmänhet kunde man säga folar vilket givetvis är samma som dagens fålar och torde vara samma ordstam som föl. Man kunde även säga hors. Hors och nöt. Det engelska horse är nog ett lånord från skandinaviska bosättare i England. Många svenska ortsnamn har fortfarande Hors- som förled. (Enligt Hasse Alfredsson fanns det en ort Horsängen i Skåne, som fick nytt namn när man började sätta upp skyltar för det kunde lätt misstolkas i skrift.)
Beteckningen sto för honhäst fanns inte under medeltiden utan man fick använda ordet mær (uttal märr) vilket är samma som dagens dialektala märr. En mær betäcktes av en hæster, foladhe efter några månader och fick ett fyl. Etymologien bakom sto är att det kommer från stodh vilket betydde hästflock. En stodh bestod ofta av märrar med någon hingst.
Hors kunde lätt bli hros beroende på var i landet man bodde. Hros blev ros (uttal råss) och betyder häst. Jmf gutniskans russ om de gotländska vildhästarna.
Andra benämningar på hästar var gul vilket var en häst av ringare värde. Ett skiut var en skjutshäst, en häst som brukades till resandes befordran. Slutligen fanns det ett örs vilket var en stridshäst eller en häst som brukades i ridderlig tvekamp eller idrott.
Under medeltiden skrevs det i de svenska källorna om equus och caballus. Man skrev ju protokoll på latin på den tiden. Skillnaden mellan en equus och en caballus var, både ur statushänseende och ekonomiskt hänseende, jämförbara med skillnaden mellan en äldre begagnad bil och en fabriksny sportbil i dagens samhälle. Innehavet av vältränade caballi, samt förmågan att kontrollera dem i stridens hetta, utgjorde en av grunderna för frälsets maktställning. Det var denna typ av krigföring som förknippades med riddare, hövisk kultur och torneringar. En caballi värderades enligt Dick Harrisson till mellan 100 och 150 mark, medan en equus var värd 10-30 mark.
Vi har även ordet destrier som ju även det betyder krigshäst och som väl kan jämföras med det engelska ordet destroyer. Streiff lär ha varit en destrier.
På 1600-talet dyker ordet kamp upp. Ordhärledningen är något oklar men kan kanske betyda något stort och klumpigt.
Ök betyder draghäst. Ordet lär ha med ok att göra och vara samma ord som oxe, dvs, dragare.
Jag lärde mig som pojk att klippare var gammalsvenska för ponny, och det är en sanning med modifikation. Ordet finns även i plattyska och danska och lär vara onomatopoetiskt (ljudhärmande) för det klapprande ljudet från dessa mindre hästars gång. Klippare betecknar oftast den mellanstora häst som främst användes till krigstjänst. Själv behöll bönderna de mindre hästarna som kronan inte ville ha medan det på adelns gårdar avlades fram större modeller av finare hästar. Dessa hade kronan gärna haft men rusthållarna hade inte råd att köpa dem.
Andra benämningar som vi känner igen är pålle och totto, men dem vet jag inget om.
Underlag till denna artikel är hämtad från Dick Harrissons blogg, från diverse böcker jag läst, och från www.skalman.nu.