Jag red LC:1-programmet på Pirre idag. Det är bra att rida igenom programmen emellanåt, inte för att tävla utan för att rida kombinationer som någon annan har bestämt. Då ser man bra vad ens häst inte klarar och vad man glömt att öva på. Eftersom jag inte kan några nya program red jag det LC:1-program man red på 70-talet, när jag red mina första program. Dem kan jag alla fortfarande i sömnen.
Det går ju inte att sticka under stol med att det ju blir lite ödesmättad känsla när man väljer att kontrollera sitt kunnande, även om man gör det ensam hemma. Min enda publik var fyra hästar och en valp, men ändå kändes tilltaget lite högtidligt.
Jag började rida fram och kom efter en liten stund på mig själv med att jag inte red som vanligt. Jag pushade på honom mer än vanligt, försökte få större steg och mer energi, och jag kände hur adrenalinsmaken började växa i munnen. Då saktade jag av och skrittade några varv på lång tygel för att känna efter vad det var som hade hänt.
Jag kände att så här red jag fram till tävling förr i tiden. Då red jag inte som hemma utan pushade på mer i något försök att få fram gången och allt vad det heter att man skall göra på tävling. Jag försökte en väldig massa olika sätt att göra bra på tävling, men detta att pusha på lite extra och försöka rida med större steg, det känns som om det var ett genomgående inslag i mina tävlings-ritter. Troligen var alltså mina ritter på tävlingsbanan rätt överilade utan att jag begrep det.
I varje klass i skolan finns det någon som inte begriper riktigt det där med hur man klär sig snyggt. De försöker, men på rätt långt avstånd lyser det igenom att de har inte förstått grejen, trots att de har kämpat något väldigt med att reda ut vad andra har på sig och hur man ser rätt ut. En gång i tiden var jag en av dessa. Jag förstod aldrig vad som var modernt, hur man skulle kombinera kläder, hur man uttryckte sig på rätt sätt för att verka tuff, eller hur man flirtade med en flicka. Sådan finns det väldigt få handböcker om, och det ändras hela tiden. De flesta klarar sådant helt spontant och gör rätt utan att kunna förklara hur de gör, men när det gäller allt sådant agerar jag som en färgblind. Det kvittar hur ofta man försöker förklara skillnaden mellan rött och grönt för en färgblind, de kan ändå inte se eller förstå skillnaden.
Därför kunde jag såklart inte heller förstå dressyrtävlingars outtalade kodspråk.
Jag lyssnade på vad omgivningen sade till mig och försökte utifrån det tolka vad som var rätt, hur man skulle visa upp en häst och rida ett program. Trots ihärdiga försök från min sida fick jag inte till det. Det blev aldrig bra.
Det är som att låta en färgblind välja tapet. Det är stor risk att det inte blir bra. Så är det att leva med asperger.
Jag kan inte minnas att jag någon gång diskuterade programridandets mystik med min instruktör. Jag var ju mer intresserad av att lära mig utbilda hästar än att lära mig visa upp dem. Min främsta samtalspartner var min dåvarande hustru, som alltid var med mig på tävling och som kom från idrottsvärlden. I hennes värld handlade tävling och prestation om att ”vara arg”. Då gjorde man saker bättre. Eftersom jag själv inte hade några referensramar så gjorde jag som hon sade. Jag pumpade upp min adrenalin-nivå i någon ”nu skall jag visa dem”-känsla, och så blev allt fel. Det var nog den känslan som poppade upp idag igen.
Så kortade jag tyglarna igen på Pirre och red ett långsamt, avslappnat program. Vad en domare hade tyckt om det vet jag inte, men jag hade betydligt trevligare än förr när jag red program.