- Det är väl olika ridstilar, sade westernryttaren när hon beskrev hur hon gör när det blir en ”situation”. Hon beskrev hur hon med ena tygeln böjer hästens huvud åt sidan så den liksom inte kan ta fart åt något håll längre, eller börja bocka för den delen. Hon hade märkt att ”engelska” ryttare inte gör så och därför får fler skutt, skenturer och luftfärder. Men det är väl olika ridstilar.
Först irriterade jag mig över den känsla av arrogans som fanns i uttalandet. Är något bra så är det bra och således inte begränsat till en speciell stil. God ridning är god ridning oavsett vilken hatt du väljer att bära.
Men så började jag fundera, och måste ge henne rätt.
Jag kan inte så mycket om westernridning att jag egentligen vet hur vedertagen den metod hon beskriver är i westernkretsar. Jag vet inte heller hur enhetlig utbildningen är inom western och vet således inte vilka metoder som kan anses som ”auktoriserade” som westernmetoder och vad som bara är sund uppfinningsrikedom. Det som istället fick mig att ge henne rätt var när jag funderade på hur vår traditionella svenska ridning lärs ut.
Vad lärs idag ut på våra ridskolor om ridning i besvärliga situationer? Varifrån kommer kunskapen om det som lärs ut? Jag kan inte minnas att vi under ridlärarutbildningen på Strömsholm fick veta vad vi skulle lära ut till våra elever hemma på ridskolorna om hur man skall göra när ridningen går snett.
I stallarna i min barndoms ridskola diskuterades sådant flitigt. Vi pratade mycket om att när hästen ”sticker” så hjälper inte det man lärt sig på ridlektionerna. Då gäller det att vända hästen om. Eller så rider man in i en vägg, eller möjligen ett träd, fast träden är lite för smala att sikta på i sådana situationer.
Således var vi alla införstådda med det som på westernspråk heter ”one rein stop”. Vi kallade det aldrig så i Partille på 70-talet, men idén var densamma: Blir det en situation använder man ena, inte båda, tyglarna för att få tillbaka kontrollen på hästen: Man vänder den om.
Länge trodde jag detta var allmän kunskap. När jag undervisade i Avesta för 35 år sedan hade jag en daglig ramsa med mina små nybörjare på ponnyerna. ”Vad gör du om du inte får stopp på hästen?” ropade jag. ”Vänder den om” ropade barnen i kör. Jag gick noga igenom hur de skulle göra för att få fatt på ena tygeln och verkligen kunna vända hästen. Saken är ju lite svår att öva praktiskt då jag inte ville skrämma hästarna till sken och inte heller utsätta dem för denna rätt bryska behandling när det inte behövdes. Men ramsan hade vi, och ofta pratade vi om det.
De sista 25 åren har jag ju mest undervisat ryttare som redan kan rida, och ofta sett hur dessa blir hängande bakåt i två tyglar när hästen far iväg. Det blir sällan bra. Hade vår ridutbildning fungerat hade dessa ryttare redan på nybörjarstadiet fått lära sig hur man gör det bättre: Man vänder hästen om.
Nästan all ridundervisning sker på ridbana. Jag har i alla år önskat att jag istället hade kunnat stå ute i skogen och undervisa, med en brant backe och ett kron-dike som rekvisita, och lärt ryttare hur man rider i sådana miljöer. Hur man bättre står i fältsits, hur man får hästen att gå fram där den helst inte vill, hur man får tillbaka kontrollen på en ”skenande” häst och liknande saker. För min barndoms gamla officerare var ju detta det centrala i ridningen: Att kunna hantera en häst i verkliga situationer och i skarpt läge. När jag var barn pratades därför fortfarande om sådant här. Emellertid är det svårt att få ryttare att betala för den sortens ridlektion. De allra flesta vill ha instruktören på ridbanan och lära sig sådant som man gör på ridbanan.
Det är nog ingen vald strategi från förbund och ridskolor att inte lära ut sådant här. Man lär ut sådant som elever vill lära sig. Emellertid verkar det inte heller finnas något handlingsplan för att lära ut de grundläggande säkerhets-koncept jag diskuterar här.
Kanske är det där vi kan se en skillnad i ridstilar: Vår traditionella svenska ridorganisationer inriktar sig allt mer på den artificiella miljön på ridbanan och glömmer undervisa om säker ridning.
Därför cirkulerar just nu en film på facebook där en dressyr-ryttarinna i frack försöker bromsa med två tyglar medan hästen hoppar ut över dressyrstaketet. Hade hon fått lära sig samma som jag lärt mig hade hon och hästen blivit kvar inne på banan.